Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Om näcken
En präst gick en gång över en bro, under vilken näcken bodde. Då spelte ock sjöng näcken på en salm: "På dig jag hoppas, Härre kär." — "Hoppa, hoppa, du", sa prästen, "hur du hoppar, så hoppar du väl i hälvete ändå." Då blev näcken ledsen ock började att gråta. Prästen sa: "Blir du salig, då växer det löv på min käpp i natt." Ock det gjorde det. Ock när prästen gick tillbaka, sa han till näcken, att han blir salig, "för det har växt löv på min käpp". Då blev näcken glad ock började att spela ock sjunga.
Sägen om Näcken
Det var en gång vid tolvtiden på natten en vinter och jag var på hemväg från Gunnarps marknad. När jag kom till ett ställe i närheten av Högvadsån, hörde jag en så orimmeligt vacker sång musik. Jag gick ditåt och hörde allt bättre och bättre. Det kom ifrån ån. Då förstod jag, att det var näcken, och jag sa': Tvi för sådan musik. När jag kom hem, blev jag så sjuk, så sjuk och kräktes svårt. Då jag talt om för far vad jag hört och sagt, sa' han: Det var inte underligt, att du blev sjuk när du bannade näcken.
Näcken
Det var tre flickor, som var vid stranden och badade. Min morbror var med dem. Rätt som det var så höll den ena av flickorna på att sjunka. I detsamma fick morbror se en blåklädd karl, som satt på axeln på den ena flickan. "Ser du inte, att du har näcken sittande på dej!" skrek han. Men då blev karlen borta. Flickan kom upp igen och började simma. Näcken kunde inte höra sitt namn nämnas, och det var tur att morbror ropade, eljest hade han tagit flickan med sig i djupet.
Näcken
Näcken skulle väl i allmänhet se ut som en bra nog gammal gubbe, men han kunde förvandla sig ibland. En gång hade han förvandlat sig till en stor vit häst och kom upp på land, och där var det en hel hop barn, som ville rida på honom. De plockade sig på allihop utom den minste, för den var bara två år och räckte inte upp. Då sa han: "Ja näcker inte opp". Men då strök hästen dem av sig allesammans och hävde sej i sjön igen, för när hans namn blev nämnt, så hade han inte makt med dem.
Vattenväsen
Det var en som hade lärt sej spela av näcken. Han hade gått ner under en bro och satt sej med sin fiol och hört något i vattnet; det var pengar, antar jag. Det var en torsdagsnatt. Då kom näcken och frågade, om han skulle ställa fiolen efter fingrarna eller fingrarna efter fiolen. Hade han då sagt, att han ville att fingrarna skulle bli ställda efter fiolen, så hade näcken huggit av dem, tror jag. Karlen fick lära sej spela, och en gång när han spelade i en lekestuga, var det en piga, som inte rådde med att sluta dansa och han själv rådde inte med att sluta spela. Men så var det en piga, som inte hade varit med i lekestugan, hon kom in och gick fram och skar av strängarna på fiolen. Binda näcken okänd sed. Han kunde visa sig som en häst, men L har ej hört, att barn red på honom. Sjöfrua – hon var så stor, så hon kunde skreva över två stora berg. Hon hade ett grant slott på sjöbotten. Har ej hört, att hon hade kreatur. Hon rådde om fisken, och sådana fiskare, som höll sej väl med henne och hävde pengar i vattnet till henne, fick mycket fisk. Brunnsgubben skrämde de barn med. Intet minns av "fördolt vatten" e.d. Men det var en knekt, som sa' "Jag ska gå och fiska i en sjö, som fan inte har makt med." Han drunknade och blev i sjön.
Vattenväsen
Näcken var i strömmen. Om en gick ensam dit en tors- dagsnatt så kunde en få höra honom spela. Han spelade fiolmusik. Jag hörde en sådan där gammal sägen av mor, att det var en som blev stående på en bro och höra näcken spe- la. Näcken ville byta. När han inte fick det, så sjöng han en visa, att han aldrig kunde bli salig. Se'n dök han ned i vattnet och grät. Min farfar tala om att det var en gubbe som var med och spelade på danstillställningar i sin ung- dom. Det var det felet med gubben att han ville ta för myc- ket tillbästa. Och om han hade fått det, så ville han spela "fans polska". När han började att spela den, så var de tvungna att ta fiolen från honom, för han kunde inte sluta själv. Den gubben skulle ha lärt spela av näcken. Han hade gått till strömmen med en svart katt, som näcken kom upp och tog och då fick gubben lära spela. / Om en badade i sjön eller bäcken, så skulle en sätta stål i vattnet först, en kniv eller eggjärn. Det var för att inte något ont väsen skulle dra en till botten. Sjöråa hade di mer nedåt Vänern. Men jag hörde att talas om henne här också. Den var inte annat än i sjön. Hon ville inte visa sig helt, för hon hade inga ben. Det var bara en stjärt som på en fisk. Annars såg hon ut som ett grant fruntimmer. Hon regjorde på sjöbottnen. När det skulle bli oväder så kom hon upp. Strömgôbben var i kvarnfallen. Det var en liten gubbe som en tômte. Han pysslade vid vattenhjulet och hjul- huset. Om han inte ville att kvarnen skulle gå så tog han tag i vattenhjulet och höll kvarnen. Då fick ingen mala förrän han släppte. Det kunde hända på nät- terna och då var ingen annan råd än att ligga över till morgonen.
Vattenväsen
I forna tider fanns en speleman i Lerdala, som de kallade "Fele Lars", han hade sades det, övernaturliga kunskaper i fiol och flöjt. Han hade sina kunskaper från Näcken och han ha- de varit i Stralsund och fått fingerben, som han hade till stämskruvar på fiolen, och till munstycke på flöjten hade han och ett fingerben, som han fått på samma ställe. Det var i min barndom mycket tal om spe- lemän, som lärt att spela av Näcken. Det var när midsommardagen inföll på en torsdag och det var fullmåne, som han kunde träffas i Lången nedanför Melldala, där låg han och sam, som en mossig stock för dem som ej fyllde fordringar- na att få träffa honom. / Fina Jonsson Lerdala Vattenväsen 2 Den som önskade lära sig spela fick aldrig ha fiskat i sjön, aldrig kastat smörgås utåt sjön och aldrig ha "pissat i sjön". Hade han inte gjort något av detta, var det att be om lärdom när midsommarnatten inföll på en torsdag och det var fullmåne. Han fick nu en fiol av Näcken och innan solen gick upp om midsommardagen var han mästare i fiol. Näcken fordrade tre saker i spelelön, han fordrade att eleven skulle slänga en hästsvans, fyra hästskor och ett järngrimskaft i sjön. Om en, som lärt att spela av Näcken, försökte sig på en psalm, då misste han sin spelförmåga En klockare skulle i Lerdala kyrka en gång spela fiol, han hade bara sjungit förut, som han tog det första strängslaget, sprang alla strängarna. När speleman tog stråken med vänster hand och stämde upp Näckens polska, då kunde ingen sitta, alla måste upp och dansa och speleman / Fina Jonsson Lerdala Vattenväsen 3 kunde inte sluta förrän någon strök med en kniv över fiolen. Fela Lars, som lärt av Näcken kunde spela u- tan instrument, om det stängde in honom i ett rum och behöll fiolen, så kom det vacker musik därifråno, men en strecksåg skulle han ha med sig för att sitta på. När stunden var inne att Fela Lars skulle dö spelade hans fiol på väggen en melodi och då sade Lars "Jaså dä ä ti nu". Den fiolen förvsvann från väggen samma natt Lars dog.
Vattenväsen
Näcken skulle hålla till i rinnande vatten vid en bro. Om de, som ville lära sig spela, gick dit vissa kvällar i veckan, så skulle han lära dem, sa' de. Men jag har ej hört, att de skulle ge honom något.
Näcken.
En i Staffansby berättade, att han tydligt på dagen såg, hur näcken satt på en linkätte i ån och tvättade sig. Den hade eljes varit som folk, men alldeles brun i skinnet.
Sjörået i skepnad av ett djur.
Stundom kommer näcken, t. ex. på Busbyholm, till stranden som en vacker apelgrå häst. Man förmodar, att det är densamma, som förde bort busbyborna.
Näcken
När djävulen och hans anhang för sitt uppror mot Gud blevo nedstörtade till jorden, medföljde enligt folktron en del änglar, vilkas synd ej varit så svår, utan för dem finnes utsikt till förlossning. Näcken är en sådan ande, och han sitter i lugnare vattenfall, spelar på sin fiol sina sorgesamma låtar och sjunger om sin väntade förlossning. Näcken är en sådan ande, och han sitter i lugnare vattenfall, spelar på sin fiol sina sorgesamma låtar och sjunger om sin väntande förlossning. I forna tider gick dä bare e spång över Hällsteåna nära Sonstârp herrgård, å den spånga gick längre âpp än brona, sâm ä nu. Ho byggdes ju utå dalkare år alertanhundresjuttan, å i år bygger di ju âm 'na igen. På den tin, när spånga fanns, va dä en gång en pâjke från Gylltârp, sâm gick hem från dagsverket på herrgårn en kväll. När så pâjken kom ner te åna, fick han si, att näcken satt på en sten ute i vattnet, spele på sin fiol å sjöng: På domeda' på domeda' då ska ja få Guss nåde. På domeda' på domeda' då ska ja få Guss nåde. Då skrek pâjken te: "Du får aldri Guss nåde, för dä ä du för ful te!" När näcken fick höre dä, vart han så hemskt lessen, så å han tog te å skrike, så dä hörde lång väg. När så pâjken kom hem, stog has far ute på gårn, å då fråge han, va dä va för väsen neråt åna. När pâjken tart âm, va dä va för någe, sa fadern: "Gå du ner te åna å sej te näcken: "Far ä mere beläster än ja, å han säjer, att du får Guss nåde." Då sprang pâjken ner å sa sisådär. När då näcken hörde, va han sa, vart dä slut på skriket, å näcken börje i stället spele så vackert på sin fiol, å så sjönk han ner i ånas vatten."
Vattenväsen
Näcken har jag hört spela nere i Sil. Jag och bror min var ute och skulle meta kräveker i ån en lördagskväll. Vi fick inga. Klockan ett gick vi in på Sil; då började näcken spela fiol i hôlja, där vi hade varit. Vi gick ner åt ån igen. När vi stannade, tystnade han, då vi gick, spelade han igen. Och vi fick så mycket kräveker, en påse full. Det lät dôrmt, när han spelade. Han spelade fram dem. Brunnsgubben – det var bara till att skrämma barn med. känner inte till råggubben eller logubben.
Näcken
Mamma sa att när di spela "Näcken polska kunde di inte sluta å dansa. Mamma talte om att när hon hade vart å mjölkat en kväll i Valda mader x, så tyck- te hon det spela så farligt grant alldeles som en speldosa. Det stod en stor albuske vid vägen å hon tyckte det var där det spela. Hon tänkte först att det var någon där, men hon såg på bägge sidor av busken å det var ingen där. Då tyckte hon det lät som det var ner i vattnet. "De va la näcken" sa hon.