Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Troll
Det vart en vallkulla i en säter som vart "bergtagen". Hon blev skickad till sätern, men för att hon inte skulle behöva att vara ensam så skicka di hunden med henne. Hon var förlovad. De som var förlovade var trollen värst med. En dag kom trollen och klädde henne till brud. Det var så många vackra pärlor och smycken och fin guldkrona. När trol- len kom så sprang hunden hem efter folk. De skyndade till hjälp och sköt över hen- ne. I detsamma som de sköt över henne så slog han bruden över kronan. Trollen sprang sin väg och tog alla grannlåter med sig, men kronan hade de inte makt att ta. Det ena trollet sade: "Det var värst för guldkronan / som jag köpte i Västerås i fjol". Den kro- nan skall finnas i Äppelbo kyrka än i dag. Det var en annan vallkulla som kom ut för troll i en säter, men hon tog hornet till hjälp och blåste. Förr i världen hade vall- kullan ett horn med sig. Hon meddelade sig med andra "jätare" med det. Så blåste hon för att skrämma vargarna och för att samla i- hop korna. Så var det en gång som trollen kom och omringade henne. Då tog hon hor- net och blåste: Tilli, tillilitogen, tolv man i skogen, bjällkoa binner dôm, storoxen stinner dôm, fähund – hängde dôm, fäpilten sprängde dôm, mig vill de ha med sig långt nol under Dåverfjäll. Där gal göken / där växer löken, där sjunger trana, där kvettrer svala, där är så gott att vara, den långa sommardagen. Detta spelt hon på bockhornet. Så kom de och fick reda på henne, för de för- stod att trollen hade tagit fast henne.
Troll.
Det var två flickor som skulle gå och mjölka korna en morgon. De gick förbi ett berg, och det luktade gott bake- bröd. "Nu skulle jag vilja ha en bakekaka", sa den ena. "Det kan du väl inte vilja ta av trolla"! sa den andra. Det kom ut två kakor. Den första flickan tog en och åt upp henne, men den andra lät sin kaka ligga. Men hon, som inte ville äta trollens bröd, blev så sjuk. Det var en trolltös, som blivit gift med en karl, och han var alltid stygg vid henne, men hon var så snäll. Så skulle han sko hästen en gång, men han fick inte skon till att passa. Då tog han hästskon och formade den med bara händerna, så den passade. "Så lätt skulle jag ta halsen av dej som jag vrider denna hästskon, med det har jag dej för kär till", sa han. / De sa att det var en gång trollen var ovänner. Så var det en karl, som kom och hämtade en flicka, som de tagit in i berget. Då ropade ett troll ur ett annat berg: "Rid inte vägen den bålle!" rid hellre åkern den sådde!" Om han bara korsar kyrkogården, så var han räddad. Och han kom över muren med flickan, men hur det gick med hästen, vet jag inte. Jag tror visst trollen kom strax efter och dödade den. Det var en mor, som begrep, att det inte var hennes barn, som låg i vaggan; trollen hade bytt barn med henne. Så en gång såg hon genom fönstret, att barnet stod upp ur vaggan och blev så stort och långt och gick åt skåpet och tog mat. Så fick hon tala med en klok gumma, som lärde henne, att hon skulle piska barnet, så skulle hon få igen sitt. Det gjorde hon. Då kom ett troll med hennes barn och sa: "Här får du igen ditt barn; jag har inte gjort så med ditt, som du har gjort med mitt."
Trollen i Kalvhults hög.
I Veddige finnes vid Kalvhults gård en stor hög och det berättas att i den bor det troll. Mitt emot denna hög på andra sidan Viskan ligger en ås, som kallas Ingegärdsåsen, också där bodde det troll; dessa båda trollsläkte var fiender och brukade göra ont för varandra. Trollen i Kalvhuls hög hade rövat en brud från ett ställe, vad hon hette eller var ifrån hon var, kan jag inte minnas, att jag hört. Men sägnen berättar att de hade henne hos sig i många år. Så en julnatt hade hon bett så väl att få gå hem och träffa de sina. Trollen lovade henne att gå: "Men du får inte tala med någon människa, inte me nån ann än katten." Hon lovade det och så fick hon gå. När hon kom hem, mötte hon katten och hälsa på honom och sa: "Lille kisse du har la väntat på me´ o ja har längtat etter de." Då sa katten "miau", så sa hon: "Du får komma o hälsa på me, ja ska lägga halmstrå på vägen, där du ska gå, så hittar du." omigen sa katten "miau". Folket i huset hörde ju vad hon sa, men dom våga ingenting säga till henne. / Hon sade heller inte ett ord till någon. Så gick hon tillbaka till trollen och lade halmstrå efter sig på vägen. En dräng på gården sadlade en häst och red efter, när han kom fram, hade trollen fest, och Kalvhults hög stod på guldpelare. Han fick tag i bruden, men hur det tillgick, kan jag inte minnas att jag hört talas om. Så red han så fort hästen kunde springa och alla trollen var efter honom för att ta igen bruden. Då ropade trollen i Ingegärds hög på andra sidan ån: "Rid på åkern den bårde och ej på vägen den hårde." Trollen i Kalvhults hög blev ursinniga för att de andra trollen lärde drängen, hur han skulle komma undan och ropade: "Tig du di trollkäring." Trollen kun- de inte springa på åkern för att vattenfårorna bildade kors och det var de rädda för, de sprang så fort de kunde på vägen. Drängen red mot kyrkan, där visste han att trollen ingen makt hade, men just vid kyrkomuren, när hästen tog språnget över, var trollen fatt honom och högg hästen itu, men drängen och bruden ramlade ner på kyrkogården och var räddade. Enligt sägen skall Kalvhults hög varje julnatt stå på guldpelare.
Vittror
Troll och vittror kunde inte tåla salt. Man borde inte kasta ut salt, om man ville stå på god fot med vittrorna. Ville man binda en ko vid en särskild plats, strödde man salt i gräset och det fanns ingen ond makt som kunde taga henne från saltet. Skall man kasta ut något till trollen, brukade mor säga, så skall man kasta ut salt, ty då blir man av med dem.
Svartkonst
Det hände ofta att tiggare trollade, när de blev ne- kade mat. En skojarkäring, som kom in på ett ställe där husmodern låtsades sova, sade, när hon fick gå tom- hänt därifrån: "Du skall också få sova, du skall inte behöva besvära dig". Sedan, uppgavs det, skulle husmo- dern sova, hur hon bar sig åt. De som trollade svor och åkallade "satan".
Troll
Det var neri Blidsberg, där var det en karl, som hade stulit en bägare ifrån ett troll. Han red över åkern, men trollet red på vägen, för troll har inte makt att rida där det är plöjt. Så ropade trollet: "Rid på vägen, din dåre, och inte i å- kern!" Men karlen stannade på åkern, tills solen gick upp. Då var trollet tvunget att ge sig därifrån.
Jättar och troll
Det var en uppifrån Inseredsos som hade varit i Anderstorp med ved. De körde inte vägen då, utan bort igenom skogen. När han kom till Härtegårn, kom trollen ut ur berget. Så sa det: "Hör du, Anders Blask, kom ska du få äta soppa!" — "Har du mer än du behöver", svarte han, "så göm det tills i morgon!" "Ha, ha, ha", skratta trollen, "det var ett bussaråd!"
Troll
I ett berg hade trollen en stor tunna full med tuggor som de hade tatt från folk som inte läste till maten. Och ett troll visste inte att det går att gömma mat. "Hade jag vetat det," sa trollet, "så kunde jag haft mycket nu." På ett ställe fanns det en bortbyting . Då kokte mora gröt i ett äggskal och då sa han att han hade sett skogen brinna många gånger.
Troll
Ett troll kunde skjutas om man som ku- la använde en silverknapp. Det talade gamla gubbar och gummor om då jag var barn.
Troll
Borta i Skåre bodde det troll i ett stort berg. Bond- folket i närheten brukade låna en kittel av dem, när de skulle koka korv. När de satte tillbaka kitteln, skulle det ligga en korv i den. En gång tog drängarna på stället och åt upp korven och förorenade i kittelen. Då blev trollen förargade och sen fick bondfolket inte låna kitteln mer.
Sägen. Troll.
I Förstens berg bodde förr troll. De skulle baka till jul. Men så gick grisslorna sönder för dem. Då lade de upp dem på berget. Nedanför berget bodde en soldat, som hette Först. Han lagade grisslorna åt trollen och lade dem tillbaaka. I ersättning fick han ett par stora, fina kakor som kom upp ur berget. Men han såg aldrig något av bergatrollen.
Troll
Berättarens moder hadde omtalat, att i hennes mormoders tid, fans det bergtroll i Högaberget S. Kedum. De voro som baktråg baktill, men framtill voro de rätt snygga. Var ofta i byteslag med bönderna med bröd och dricka. De fingo alltid mer igen av trollen än vad de hadde lånat. Drickan var alltid mycke starkare den de fick av trollen