Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gastar det talade man mycket om förr. Det var ett ont väsen för folk blev sjuka om de råkade ut för en gast. Om man kom emot en sådan där gast, fick man frossa och blev mycket illa sjuk. Det kallades att bli gastkramad. Jag har alldrig själv blivit gastkramad, men jag vet flera, som har blivit det. Om någon blev gastkramad, skulle man ta ett glöd och föra det runt omkring per- sonen som blivit gastkramad. Det skulle alldeles säkert hjälpa. Gasten brukade ock- så åka med folk på lass, då fick hästarna dra så att svetten stod av dem. Jag har hört flera stycken tala om att det haft gast- en på ett lass. Om gastarna voro ute då solen / gick upp på morgonen, då måste de stan- na på den plats de voro tills solen gått ner igen. Sådana gastar kallades dagståndare. Om man kom emot en sådan där dagståndare, då blev man sjuk och frös, så man skakade, även om det var mitt i sommaren.
gasten.
'Gasten' höll sig i Bodane. Där går vägen genom en liten skog, å i den skogen höll hon sig. De vo- ro rädda, om de skulle genom den skogen på kvällen eller natten. 'Gasten' var den ' stygge själa' det. Hon skrek så styggt å ibland lät det, som om en slog ihop ett par torra skinn.
Gasten vid vägen
På en plats vid en väg brukade många råka ut för en gast. Utan att man såg eller hörde någonting fick man plötsligt örfilar, och ibland så kraftiga att det riktigt sved ont i skinnet. Ibland hände det vid samma ställe att man fick gasten att bära på. Ingenting såg man, men kände ett förskräckligt tryck så att svetten lackade.
gastar.
Näskvarneälven var tillhåll för ”gastar.” Det var sedan gammalt. För det har jag hört talas om alltifrån jag började minnas. Brukspatron Myrman hade varit ute för ”gasten” där. Han blev stående med hästarna där. Han fick gå upp på kusk- bocken och sätta sig medan kusken gick fram till huvudet på hästarna å såg genom betslet. Se’n kom de loss. Det var så många som hade suttit fast med hästarna där. Men om de gick fram till hästens huvud å tittade genom betslet, så fick de se vad det var frågan om. Vid Sågälven var också ett ställe, där de brukade kö- ra fast. Och det kallades för ”gast,” det som häjdade dem.
Gastar.
Min far hörde gasten en gång. Det var uppe i skogsbygden (Fjärås skogsbygd). - Far skulle ut och ex(er)cera och på den tiden fick de leja för sej. Far ville lejt en i skogssbygden, men den ville ha för mycket betalt -. Så när far gick hem, fick han höra att det hojade. Han trodde, att det var fulla skogsbönder och hoja igen. Då flyttade det sej, och först gräl det och sen skrattade det igen. Far sa, att det var gasten, en människa som hade "kommet illa därå," blivit ihjälslagen eller fördär- vat sej. Far talte inte om detta, förrän han fått sovit. Nej, han blev inte sjuk för att han hade hojat; det var väl för att han inte visste, att det var gasten.
Spöken
Osaliga andar troddes inte omkring på jorden i skepnad av "gastar". Om person som blev plötsligt illamående, troddes ha råkat ut för en sådan, och sades då vara gastkramad. Gastarna tåla ej solen så att om en gast överraskades ute vid soluppgången får han stanna kvar på platsen i samma ställning till dess solen går ner, hon kalla då "uppdaing". Vid Axets såg i Drängsered troddes spöka, sålunda berättar Emil Eliasson, 80 år, att i hans barndom det hände att folk ej kunde komma fram på vägen där, varjämte hånskratt hördes inifrån skogen. För ett tjugotal år sedan skall en vit häst ha visat sig här och hindrat folk att komma fram.
Gastar
Det var två gubbar som var ute och gick en kväll. Så var det väl så, att den ene skulle hitta på det ena lustiga och den andre det andra. Som de gick fick de höra gasten hojta borta i en kulle. "Smått, smått muteregn", sa gasten. "Stort, stort stuperegn", sa den ene gubben. När då han hade sagt det, kom de till en ler hålbäck de skulle över. Då kom gasten och la till den, så han stod på huvet i bäcken. Så sa gasten: "Stort, stort stuperegn". - Härma honom gick inte, det var då han blev arg. Gasten var en andevarelse som fick vistas mellan himmel och jord. Han slog aldrig lägre än som oxen bar oket. Det som var över slog han till; men var det så att man kunde huka sej ner så man kom lägre så var det inte farligt. Blev de gastakrammade, blev de fördärvade riktigt. De kunde till och med bli fördärvade för alltid. Ja, han kunde till och med krama dem, så de dog. Gasten kunde visa sej ibland som en fågel och ibland som en häst. Han kunde gnägga som en häst.
Lyktgubbar
Det var en gast som gick och lyste och gol om kvällarna på Ullasjö gärde. Så var det en dräng, som sa, att han skulle lura honom. Drängen tog några battingar och gick ut på gärdet och lyfte på en koruka och la battingarna under den. Gasten kom till honom och frågade, vad han stod där och lyste på. "Jag lyser på mina medel", sa drängen. "Vad har du för medel?" — "Här ska du få se." Då sa lyktegubben: "Det var ynkeligt att gå och lysa på så lite. Kom med mej, ska du få se, vad jag har!" Drängen plockade till sej sina battingar och följde med. Gasten lyfte upp ett stort skrin med pengar och slog upp locket. "Har du så mycket, så kan du få ta mitt med", sa drängen och kastade sina battingar i skrinet. Men sen hade gasten ingen makt med skrinet. Drängen fick sej en örfil, så han var yr i fjorton dar, men sen var han rik. Gasten var en sådan människa, som hade flyttat på skillnader i livstiden. Han skrek: "Jag ångrar mej."
Gastar
Gasten, det var någon som hade drunknat, sa de. Det hör- des jämra sej emot oväder, riktigt som nödrop. Det var ett ställe de kallte för Gasthålan. Det var vid en sjö, som heter Långevatten. När min bror gick förbi där en kväll - han hade ett bloss och bära - så dog blosset. Och han hörde det jämra sej också - Mamma sa alltid "Nu hörs gasten, nu blir det oväder."
Gastar
I Råryd var en gast. Vi var två, som gick och trask hos bönder. Vi gick hem om kvällen. Då hörde jag det lät som om någon hade blåst i händerna. Jag ropade: "Du behöver inte stå där och skrämma oss!" Men den andre sa: "Tig stiller!" Strax därefter kom en stor fågel och flög förbi mej; det var gasten. Nej, gasten var inte någon ande!
Gastar
I ett berg i Bålabygds gärde är en sten som är klövd rätt igenom, Klövstenen kallar de den. Där var gasten. Det var en gammal gubbe som hörde'n där en gång och han kom utför det. Det var som ett naket barn. Jag såg det en gång vi var i Bålabygd och körde hö. Det var som ett bra stort barn som sprang i skjortan. Det var om det hade blivit lagt något oframkommet barn där i döldom, då blev det gast.
Gasten
När kattugglan kom fram till husen betydde det lik. Hannen kallades haruggla. Och när han satt inne i djup skog och ropade, trodde de, att det var gasten. Ja, gasten det var egentligen döda barns vålnader. Far min hörde en borta i Boskogen en gång. Han visste nog vad det var förstås. Boskogen = Gård på gränsen mot Hjärtum
Gasten.
Gasten han skulle ropa "Hå här, hå här." Det var så att det var gårdsskifte på ett ställe. Och den ene han skulle svära på att jorden var hans, det var ett stycke som di tvista om. Han tog jord i skorna från sin egen åker och svor på att han sto på sin egen jord. Men det var inte hans jord- bit som han sto på, utan han svor falskt. Så ble han förvandlad till en gast och sprang omkring och ropa: Hä här, håhär!