Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Den drunknande räddas, då namnet ropas.
En bonde i Vallgrund var en gång nära att drunkna, då han simmade. Han sjönk ner till botten och var redan halvt medvetslös, då hans kamrater på stranden ropade: »Nättjen, halder du an, så släpp lös an!» Så snart den drunknade hörde detta, så sparkade han en gång mot bottnen och kom upp på vattnet, och kamraterna togo honom i håret och förde honom i land. Då han kom upp på stranden, var vänstra foten blå, och där hade näcken hållit i honom. När man ropar näcken i namn, så släpper han den, som han tänker taga.
Vattenväsen
Näcken har en hört mycket om. Vid Sätra vid Glava Glasbruk i en bäck spelade han mycket. Ett par personer där, an- ders Hult och Gustav Gustavsson, hörde honom spela flera gånger.
Vattenväsen
När man skulle bada, skulle man ta en sten o kasta opp i luften över vattnet, så han kom ner där sen å klunka till, då ”band” man eller ”pusse” näcken.
Näcken
Näcken har setat här vid kvarnen med en sele på sej, har di sagt. Men Grev-Agust talte om, att det var en som hade stulet från en gubbe här, och han gick igen och visade sej på det viset.
Vattenväsen
Näcken spelade. Di sa, att han lärde folk att spela. Han kunde spela själv. Han var fördömd, så han skul- le inte få förlåtelse och bli salig. Det minns jag de gamle sade om honom.
Tro och sed kring näcken
Näcken finns bara i forsar, som rinner norrut. Skall man lära sig spela av näcken, skall man gå dit sju torsdagskvällar å rad.
Vattenväsen
När man band näcken, skulle en sten kastas rätt opp o sen falla rakt ner i vattnet, så det bara plumsa till, det skulle inte "blaska" omkring den.
Älvor
Älvornas hem var hos näcken. De var när honom och passa upp, det trodde mor så säkert. De bodde på sjöbotten, men när det blev månljust, så kom de upp, för då ville de leka, dansa och ha roligt.
Vattenväsen
'Näcken' var vid kvarnarna. Han spelade där, när han var vid gott humör å ingen hade ofredat honom. När han in- te fick fred utan de väsnades å domderade i kvarnen, så gick han till vasshjulet å höll fast det så att kvar- nen stannade. Då kunde han hålla hjulet i flera da- gar å det var omöjligt att få kvarnen i gång. De som kunde med honom hade aldrig ont av honom. Ibland 'lötte' de kasta tobak å flera andra slag i vattnet annars fördärvade han för dem. Gubbarna brukade tala om att de hade offrat till Näcken, för att det inte skulle vara någon fara för dem.
Hur man band näcken före badningen
Då man ämnade bada skulle näcken först bin- das. I annat fall var det risk för att man kunde bli näcka- biten. Man valde ut vid sjö- eller älvstranden, där man ville bada, några små stenskärvor. Dessa kastades i en hög båge utåt sjön eller älven. När de så föllo så gott som lodrätt ned och tog vattnet skulle det höras såsom då man drar korken ur en butelj. Då sade man att näcken blivit bunden och sen var det ingen risk att bada. – Lyckades det inte med första sten- skärvan, fick man kasta en ny.
Näcken
Förr var det ej värt att utan vidare kliva ner i vattnet, om man skulle bada, ty då kunde näcken vara framme. När min far var ung, ja, förresten även när jag var pojke, var det en gängse tradition, att innan man doppade sig i vattnet, skulle man sätta en stålkniv på stranden, vid badplatsen. Sedan läste en av dem, som ämnade bada, en vers av följande lydelse: "Stål i strand, rent sjöland. Så långt som detta rop höres näck och allt ont ifrån oss föres." Skulle man händelsevis ändå sedan få se näcken, behövde man ej hysa någon fruktan.
Sägen om Näcken
Gudmund i Berghult hade lärt att spela av näcken. Han ägde Toppered i Elfsered men hade arrenderat ut stället. Emellertid hade han blivit ond på arrendatorn och beslöt hämnas. En gång då han såg denne komma från kvarnen med en säck mjöl på ryggen, begynte Gudmund spela ett stycke han lärt av näcken. Då började mannen dansa med sin mjölsäck. Han dansade framåt vägen och dansade, då han kom in i stugan, och där började också alla bohagsting att dansa, och Gudmund kunde ej sluta förrän någon skurit av strängarna.