Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Gastar och gastrop
Gastar trodde alla på, våra förfäder. Det är sälen, som låg på holmarna och tjöt. Jag rodde runt Koön en morgon, jag skul- le in och skjuta. När jag kom utom Lyktan - Engelsman vi kallar - fick jag höra som det värsta nödrop. Det lät som män- niskor. När jag kom ut mitt för udden, låg här en säl och plaska i just som jag kom. Vad var det annat de kallte gasten? - De trodde det var de dödas andar, som inte var komna i kristen jord. De var så oroliga andar, de som inte kom i vigd jord. De trod- de det båda styggt väder, hårt och styggt väder, när gasten ropa. Så är här en fågel, som heter lommen. Det / har du väl hört, när Fan skapta den? Vår herre och Fan skulle skapa var sin fågel. Då skapte Fan lommen, men så glömde han att skapa ben. Då gjorde han ben och slängde efter honom, och därför sitter de så långt bak på lommen, precis som de skulle bli efter. Det båda också styggt väder, när lommen skrek. Det var ett ställe de kallte "ättestupera". Det var söderut neråt Kungsbacka vid Onsala eller så. Där kunde ingen lägga fast och ända där och ligga där över natten, för då var gasten framme och kasta loss. Udden ute vid Klöverön kallar de Knektudden. Där skulle ha drunknat några knektar och där hörde de alltid gasten. Det skulle vara deras andar.
Deildegasten
Gastehylen er ein hyl i Kroksteigjann under Mjaaland i Aaseral.
Der var ein mann som hadde teke ein bytestein og kasta i Gastehylen. So vart han gast. Dei høyrde han stræva med aa lyfta steinen upp av hylen. Naar han hadde steinen eit stykke uppe, so lo han; men naar steinen sokk ned att, skreik han so det var fælt aa høyra.
Dersom dei gjeng beint til gasten, og legg steinen der han peikar, so fær dei fred for han.
Det var ein stad dei hadde aldri fred for gasten, han gjekk og gaula kveldarne og nætterne utetter.
So var det ein kveld der kom ein kraamkar til gards og skulde vera der med natti. Daa det leid paa kvelden, tok gasten til aa huva so fælsleg, og folki klaga seg for kraamkaren.
Han meinte det var raad til aa verta kvitt gasten, berre dei gjekk til han og tala vel med han. Men mannen meinte det var raadlaust.
E dykke rædde for gasten? sa kraamkaren. D'e kje nok' aa vera rædd'e for!
Der tôr daa ingen gaa te 'an ò tale me 'an, meinte mannen. De var daa kje noke vanskeli. De kunne han gaa te 'an! sa kraamkaren.
So gjekk han ut paa tunet, og gasten heldt paa og skreik og gaula i heidi.
Kraamkaren gjekk ned til han, og mannen stod paa tunet og saag etter han. Han trudde han var galen.
Daa han kom burt til gasten, sa han: No ska du segje kor steinen he ligge førr, so ska eg legg'an upp. Men so ska du love meg at du ska aller komme her meir!
So la han steinen til rettes der gasten sa han fyre, og sidan vart dei kvitt han
Gastar
Gasten var alltid på de högsta bergen. Han ropade, när det skulle bli styggt väder. Han var inte spöke efter en drunk- nad.
Gastar
Vid Stegelåsen (uppåt Stämmemad, Kinna) red gasten på sin vita häst och skrattade.
Gasten
Jag har inte hört någon annan sägen om 'gasten' här på orten än att det skulle vara en stor fågel, som spådde lik när han skrek.
Gastar
Gasten hörde jag talas om, den var framme ibland, det var ett ovanligt oväsen då, o det bådade olycka.
Gastar
Man hade förr för sig att gastar var ett slags andeväsen. De hojtade och skrek. Man kunde få ont i armar och ben när man blivit gas- taklämmater.
Gastar
Gasten var som en stor svart fågel med rött huvud. När han flög, så lät det som när en klap- par i händerna. Det skulle vara sådana som hade omkommit som blev sådana.
Gastarna
Det var några sjömän, som lagt sig på däck i seglena. De hade lagt sig med kläderna på för att vila sig ett tag. Seglena hade de brett över sig. Då kom gastarna, de kalla dem så, och drog i seglena och skratta gjorde de visst också. Men då sa skepparn, att de skulle låta bli det där, för båten är min, sa han, och seglen är mina. Och då låte de bli förstås. Gastarna sa ingenting, men de förstod, att de inte hade med båten att göra. Sjöfolk kan visst få se mycket.
Gasten
Min bror hade varit på arbete och gick hem en kväll. När han kom till Hagbäcken vid Hagsätra, så fick han höra skrik som av en unge. Han stannade för att höra rik- tigt, men då var det som om det skulle komma åt honom till. Då blev han rädd och gick. Det var många som hade hört barnskrik vid den bäcken och det sade de att det var "gasten". På Hagsätra skulle en vallkulla ha fött ett barn, mördat det och kastat det i bäcken. Det var den "gasten" som skrek.
Gastar
Gastar tycka mycket om att hänga på ett åkdon och då göra de lasset så tungt, att hästen med nöd kan dra det. Men det kan man hjälpa själv om en är kvicker. En ska gå framom hästen och lyfta på betslet så pass, att en kan se bakåt under nackremmen. Nej, en behöver inte ta av betslet. Gör en det så får en se gasten, och då hoppar han av lasset. Men en ska sno sig, annars får en sig en redig örfil.
Gastar.
En gång har jag hört gasten. Jag kom från sta´n en kväll. Då var det ett så konstigt ljud som följ- de med ett långt stycke på skogen. Det hör- des precis som när ett spädbarn jämrar sig och kvider. Jag såg inte *****. Jag tyckte det var kusligt, så jag manade på hästen, men det följ- de mig ändå. Till sist blev det tyst. jag ha- de hört, gamle tala om gasten och det var ett sådant jämmer som de hade talat om. Det skulle vara något barn, som hade blivit mör- dat.