Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Mor var angelägen att få hem fåren tidigt för skogsråas skull. Det var ett skogsrå, som kom in till en smed i hans smedja och frågade, vad han hette. "Jag heter Själv (###)", svarade han och så brände han henne med ett röd- glödgat järn. Då rusade hon ut och ropade: "Sjôl brän- de mig!" - "Har du sjôl bränt det, får du sjôl ha't!, svarade smeden.
Naturväsen
Skogsråa såg fin och vacker ut, men om man såg närmare efter så fick man se att hon hade svans. Hon brukade förhäxa manfolk som var i skogen så att de tappade bort väderstrecken och såg inte vart de tog vägen utan gick bara efter henne. Jägare som var särskilt i gunst hos henne kunde få hur mycket villebråd som helst som de orkade ta med hem. Hon hade särskilda djur som var hennes egna men de brukade vara större än den andra. Om någon sköt dem så var jaktlyckan förstörd för honom. Den som höll på att bli förhäxad av skogsrået kunde klara sig om han sköt över henne. Allt sådant där otyg förlorade makten om man sköt över dem.
Tro och sed. Skogsrå.
Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: "Tasse, tasse, ta fot!" Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: "Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån. (Jfr. Per Hallströms dikt "Huldran"!) (x Berättelsen kan stamma från Sillerud, där G.n:s mor var född.
Skogsrån
Dä va två gôbber som va i skogen å brände tjäre. Di bodde i e kôje. En da' kom skogsråa å hälsa på. Först va dä e som stack hôve in gônôm dörra å fråga den itå gôbbera, som satt nämst ut: "Va heter du?" "Ja' heter sjôl" svara gôbben. Så kôm dä e anna å fråga den andre gôbben ätter namne. Å han svara 'sjôl' han ög. Så kom den tredje å fråga som di andre, men då vesste gôbbera va di skulle göre. En itå gôbbera tog e tjärslev full mä het tjäre å slängde i halsen på den treje skogsråa. Ho sprang å skrek så mö ho va liv å karti: 'Sjôl brände mej, Sjôl brände mej.' När di an- dre feck höre dette, roppa di te'a: 'då får du sjôl ha't. Senna ble di borte alle tre. Dette skulle ha hänt i Sillerudsskogera. Å di gamle tala ôm dä ifrå si ti.
Skogsväsen
”Skogsråa” var som ett fruntimmer, men hon hade ”rompa”. Den var som en hästsvans. När hon vände ryggen till blev hon som ett baktråg. Hon hade kor å på som- maren gick hon å vallade dem i bergen. Hon lockade på dem. Det var många som blev förvillade av hennes kor å fick gå långt inåt skogen å inte fick fatt på sina egna. – Om hon fick höra det rätta namnet på en karl, så fick hon makt över honom. Det var inte an- nat att göra än att skjuta över den hon fått makt med. Men det skulle ske på kvällen när hon skulle till att smyga sig iväg. Det var mycket tal om att hon lura- de jägare. Hon ställde så att det blev fullt med få- gel runt omkr skytten. Han sköt det ena skottet efter det andra men inte var god till att träffa en en- da fågel. Bössan vet jag inte om hon förtrollade, men / fåglarna var inte annat än trollfåglar. Hon kunde för- vandla sig till en stor stubbe. Det var en karl uppe ifrån Lekvattnet som hade lagt sig att sova vid en stubbe. När han vaknade så var stubben borta å han kände sig inte igen. Han tyckte att skogen räckte upp till himmel. Han kom inte till sig förrän han hade läst Guds ord. ”Skogsråa” gjorde så att de gick vilse. De skulle ta av rocken å vränga den å ta den på sig å läsa Fader vår – så kom de rätt. Så gick det inte an att tala om det förrän de hade fått sova över nat- ten på det.
Skogsväsen
En person härifrån socknen gick åt Torrskog och friade till en flicka. En gång när han var ute på en sådan friarfärd, blev han ansatt av "skogsråa". Hon kom fram till honom och frågade vad han hette. Han var så dum att han talade om det. Hon tog av honom rocken och skulle med pock ha honom med till skogen. Till sist räd- dade han sig över en bäck. Och då kunde hon inte följa honom. Det var på fjället mellan Kölviken och Torrskog. Så snart han kom åt det hållet, så hörde han henne hoja och lilla, och hon sprang efter bäcken. Hon var aku- rat som en människa, men hon hade hästsvans. Efter den dagen vågade han inte gå genom någon skog ensam, ty han blev som vilsen när han kom i skog.
Svartkonst
Jan Bo skulle ha svartkonstbok. Ingen annan än han fick läsa i den. Så var det en gubbe i Östmark som skulle ha. Kvicksilver användes som skyddsmedel. Sådant bonades in i trösklar el. föremål som en ville ha bevarade mot troll- dom. Om en hade kvicksilver på sig så kunde inte var- ken "skogsråa" eller annat ont rå på en. Om en tog ett dött djur å grävde ned på en annans mark så blev en av med oturen i ladugården. Om tösen stack sig litet i ett finger å droppade tre blod- droppar i ett brännvinsglas å gav den hon ville ha till fästman, så kunde han inte komma från henne.
Skogsrå
Själv har jag inte haft ont av henne. Men karlar ville hon åt. Det var en granne till mej, som var till kvarnen. Det blev sent, innan han fick mala. När han for hem, så stannade hästen tag på släng. Han kunde inte begripa, vad som hade tagit åt hästen. Lasset blev så tungt till sist, så hästen fick det inte ur vägen. Då förstod han, att det inte var rätt ställt. Han gick av och tittade genom betslet på hästen. Då fick han se ett stort fruntimmer, som fick så brått att kasta sig av lasset. Hon sprang åt skogen. Det var skogsråa. Han hörde att hon skrattade. Men hästen tog i galopp.
Skogsrå
I Ofrenhöjden norr om Grundsjön har det funnits skogsrån. På ett ställe bryggde de dricka till julen. När de bryggde, måste de vara försiktiga, så att de inte spillde vört. Gjorde de det, så kom skogsråa och tog drickat. På kvällen gick gubben ut ett tag. När han kom in, så fråga han: "Vet ni, hur det ropar i skogen?" Nej det visste de inte. Då tala gubben om, att han hörde hur det skrek: "Tala om för Danter, att Donter ä död!" Så svara en annan, och det var råa: "Då har den faen dött av törst, när ja inte kom hem mä vörta."
Bortbytingen
Bortbytingen kallades för byting el. bortbyting. Båda orden lika vanliga. Bergjättar, troll, sjörå och skogsrå fick fatt i små ungar och bytte dem till sig. Att det var en bortbyting kunde en se, för han var inte lik folk. Det fanns två sådana i Snickerud och en i Rävmarken, som jag minns. Den i Rävmarken levde inte så länge, men de i Snickerud levde tills de var en tret- tio år. Dessa båda var bedrövligt stygga. Ingen av dem kunde gå. Den ene av dem satt i en soffa och den andre kröp över golvet. Den ha- de de tjudrad, för att han inte skulle krypa ut. Ingen av dem kunde tala. Di hade bara konstiga läten.
Skogsväsen
Jag var i skogen å plockade bär en gång. Jag hade en kamrat. Denne ropade på mig: "Kom, skall du få se på nô". Han visade på mig ett fruntimmer, som hade en stor korg å plockade så fort. Rätt som det var, tömde hon korgen. Det fanns inte bär där hon hade gått fram. Vi sprang därifrån. Men var vi gick, så var bären borta. Till sist fick vi höra, att det skrattade så förskräckligt. Då såg vi en gammal kä- ring, som hade mossa på ryggen. Hon linkade bort å försvann. Men vi fick inte bär den dagen. Det var "skogsråa".
Utan titel
En gång var far ute i skogen och körde. Då mötte han ett stort kvinnfolk. Hon hade bröst så stora som ett fat och de hängde och slängde nästan ned på magen. När han hade kört förbi henne, så stannade han hästen och såg sig tillbaka för att han skulle få se henne riktigt, men då var hon borta. När han skulle börja köra igen så höll han på att inte ta sig ur fläcken. Hästen drog, så att han var svett. Men när han kom ut ur skogen, så drog hästen lätt igen. Men då var det som det skulle dundra i skogen. Han vågade inte se sig tillbaka för att han inte skulle bli sittande fast. Det var ”skogsråa” som han hade varit ute för
Skogsrå
Vi kallade henne skogsråa eller Gran-Kari. En gång kom en bonde och överraskade henne, då hon höll på att mjölka en av hans kor. Hon tog sig inget vidare bekymmer utan sade: "Kam ä varken mättad änne tvättad, så han kan inte skada". Därmed försvann hon. Han kunde inget göra vid henne på fastande mage. Men en annan gång passade han på henne och då hade han ätit och tvättat sig och laddat bössan som man borde göra, då man skulle skjuta skogråa -- man skulle lägga nio olika slag i skottet, bland annat silver — och då knäppte han henne. Men han såg inget annat än några benflisor och stickor efter henne.