Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Fredrik Svensson
Mantorps trollkäring, mera prat om trolldom, gamla ord och uttryck, ordstäv. Fattigdom, jakt, trolldom, klockor, div. historier, ordstäv o. talesätt, gamla ord o. ordformer m.m. Olika fångstmetoder, sax, grop osv.
Svartkonst
Svartkonstbok hörde jag talas om många gånger. Det skulle vara en bok som var full av trolldom och häxe- ri. Jag vet inte någon särskild person som hade sådan bok. Di påstod att präster hade den. Den skul- le vara skriven med stora röda bokstäver. Det gick inte an att läsa i den boken för vem som helst. En skulle vara lärd att läsa i den, om en skulle ha någon nytta av den. Om en läste fel, så kunde en råka illa ut. Jag hörde talas om en, som hade hittat en svartkonstbok. När han hade läst litet i den, så blev han stående och tog sig ingen vägen. Han fick se en hoper styggt folk. Göta-Lena kunde ta reda på tjuvar. Det var många som förhörde sig med henne, när de hade blivit bestulna. Och hon var inte bet att tala om sanningen. / Det var inte konstigt att stämma möte med en orm. Det var bara att säga till ormen att han skulle mö- ta på en bestämd plats på ett visst klockslag. När det klockslaget var inne, så kom ormen. Men han var inte god att handskas med då. Han var farlig. Så hade han fler ormar med sig. Om ett mindre djur dog, så tog man det och bar bort och grävde ner det vid ett ställe där en hade en ovän. Det var bäst om en kunde få det under ladugården. Oturen kom till hans ladugård då. Och så fick en tur med de egna kreaturen. Jag vet att enstaka var misstänkta för att de tog natt- vardsbrödet ur munnen och tog med sig hem. De skulle ha det att ge kreaturen för att det skulle bli tur med dem.
Djävulen m. m. Svartkonst
"I min barndom så trodde man inte endast på Gud, man trodde lika bergsäkert på djävulen, på onda och goda andar, på spöken, på tomtar och troll, på allt slags trolldom, besvärjelser och signerier. Och för att skydda sig mot allt ont och alla faror, så hade man gjort upp ett helt system av anordningar, som säkerligen nedärvts från släkte till släkte. En massa huskurer för sjukdomars botande existerade. Att "stämma blod" var en mycket välkänd konst här i socknen för 50-60 år sedan. Den s.k. "Såldningen": få ett såll att gå "laupa sold" som det heter på gottländska, coscino- mantin som Laurentius Paulinus skriver om i sin "Ethica Christiana" förekom här i Ullerud så sent som på 1890-talet. Jag har talat med en person, som själv / forts./ varit med om detta sätt att ta reda på exempelvis en stöld. Även bruket att stöpa bly, den s.k. molyb- domantien, har haft företrädare i vår bygd. Av de figurer, som det smälta blyet antog, då det hälldes i vatten, spådde man den sjukes utsikter att bli frisk. Flera kloka gummor bl. andra "Grönäcka" och "Trôllhätta" gingo omkring och botade människor och djur med signerier och salvor." Ovanstående är ett utdrag ur en uppsats, som skogsarbetaren Ivar Lundberg år 1936 skrev i ett medlems- blad utgivet av Övre Ulleruds hembygdsförening.
Trollskott
En liten bit öster om Fryksände sockens nordöstra hörn ligger ett ställe, som he- ter Lövknölen. Där bodde för över hun- dra år sedan en gubbe, som allmänt kal- lades "Knölfinn". Denne sysslade med troll- dom, och då han en gång blev osams med en gumma boende i Nedre Jolfall, satte han skott åt henne. Hon "kunde emel- lertid något", varför hon kände, när skottet kom och vände det från sig själv och på en av sina kor, som dog. Då "Knöl- finn" fick höra detta utbrast han: "Tocka stoll, kunn ho int ha sätt di på grind- stolpen!" (=Så dum, kunde hon inte ha satt skottet på grindstolpen!) Sven Lind från Vägsjöfors hade en dotter / som tjänade någonstans på finnskogen. Under tiden kalvade en av husbond- folkets kor, och matmodern bad flic- kan gå till ett visst ställe, där det fanns gott om gräs (ett utbruk, där en bäck rann fram), och plocka åt kon. Efteråt kom gammelfar (familjens morfar eller farfar) och såg gräset bortplockat, ove- tande om vem som gjort det, blev arg och satte skott åt den som fått gräset. Vid hemkomsten talade gubben om, att det är någon, som ej kan låta bli det långa gräset vid bäcken, och tillade: "Men nu ha ja allt gitt den som fått gräse, se dä ska syns vem dä ä". Familjens ko, som fått gräset stendog, säges det.
Djur
Det var år 1896 som den sista vargen sköts i Dalby. Det var Olle i Gropa som sköt den. Trons-Halvard på Tronsgården var med. Vargen hade rivit hans getter, och de kom hem och var skrämda. Då gick han och fick Olle i Gropa med sig. Rätt som det var fick Olle se något stort djur vid en myr. Rätt som det var så fick Olle se att djuret lyfte på huvudet, och han smällde till. När han kom fram, fick han se att det var vargen. Där låg han och hade en getskalle i munnen. Den sista björnen som di sköt i Dalby var ”stämd med trolldom”. Det var många som hade skjutit på den, men han hade alltid gått undan. Han rev kreaturen över allt där han gick fram. Det var en lapp som skulle ha vandrat samma väg som björnen tog. Denne lapp tyckte att han inte hade fått så bra mottagande i bygden som han ville. Och då tog han och stämde en björn den vägen som han hade gått. När han var inne i en stuga, så sade han: "Jag skall nog skicka er en duktig vallpojke till sommaren”. Detta var på våren. Och på sommaren kom denna björnen. Lapparna kunde trolla så där. Detta var 1887. Di hade skallgång efter denna björnen, så att det var mycket folk ute på en gång och skulle ta den. En som hette Halvard hade stöpt silver i kulan och han sköt björnen. Efter den dagen var ingen mer björn på de trakterna.
Husdjuren
Vi hade en ko som kom hem från skogen å såg så konstig ut. Mor trodde att hon hade varit ut för trolldom. Hon tog in kon i ladugården. Se’n fick syster min pess i vänstra skon å ge kon. När hon hade stått inne litet, så vart hon bra. Om inte kon ville ta sig med kalv, så skulle en ta ett par gamla byxor och kasta över kon. När hon hade stått med dem ett tag, så blev hon tidig. När en släppt ut korna första gången om våren, så lag en iordning ”schlek” och gav dem . Då tog en å hade det i skällan, och så fick de äta ur den. Kniv eller vad som helst vast som det var stål i tog en och lade vid dörren så att kreaturen gick över det. En ville inte att di skull bli fördärvade i skogen. En del brukade att ”kvâr” kreaturen så att de inte skulle ta sig så långt som hälst. Det kunde göras med alla slags djur. Om en passa på att slå en järnsprint i fotspåret efter djuret, när det kom ut ur stallet och på backen, så hade en det fast. Om en slog ned sprinten djupt så gick inte djuret långt utan det blev gående i närheten av gården. Mor hade en påse som hon lade på botten i det kärl som kon drack ur första gången efter det hon kalvat. Vad det var i den påsen fick jag aldrig veta.
Trollkjerringdattera
Mjølka sime.
I Rana budde eit tak ei kone dei kalla Mastermoteppa. Ho
kunne så mange slags trolldom. Ho kunne såleis mjølka sime
(sime er eit tau lagt av geiteragg eller og av hesterumphår).
Dottera hadde òg lært kunsta, enda ho ikkje hadde gått på over-
høyringa endå. Ho var eingong inne på Dolstad i Vefsn, og så
kom presten og dit. Presten hadde høyrt dei skulle kunna mjølka
sime, og så ville han ha den vesle gjenta til å vise honom kunsta.
Smågjenta fekk seg i ein sime og tok til å mjølka. Då ho hadde
mjølka ei stund, så sa ho at ho kunne ikkje mjølka meire. Men
presten bad henne berre driva på. Ho mjølka då endå ei stund,
då sa ho at kua mjølka blod. Presten sa at ho skulle berre halda
fram. Og så heldt ho på til husmannskua ute ved Kulstadsjøen
seig daud ned. Det var den ho hadde mjølka.
Att mycken vidskepelse och tro på trolldom och skr...
Att mycken vidskepelse och tro på trolldom och skrock har varit rådande här under fordne dagar ja ända till slutet av 1800 talet. Jag skall har plocka fram någ ra ur minnet från min ungdom. Jag kommer ihåg när jag var barn det var 1886 så fick en min moster en svår värk på ena benet min mor grädda då pankakor som hon blandat hönsgödsel uti som skulle bota det onda och gav henne. En annan gång var hon på ett ställe och skulle svepa en gosse som dött. som var 3 år dit kom då en kvinna och som hade något fel i ansiktet hon ville att den döda gossens hand skulle läggas på hennes fel skulle hon bli bra märkas bör att den döde skulle vara en gosse. Maran red både folk och kreatur vi hade en ko som svettades under natten då tog mamma en markvist och satte över henne i båsen! markvist var en hel hop små kvistar ihoptovade i en klunga som man får se i skogen denna skulle befria henne från marritten. Min morfar Jan Ersson blef frånstulen en gång en summa penningar han reste då iväg till en gubbe som kallades den vise, i Norge han skulle kunna utvisa vem tjuven var han visade också honom! en person i en butelj, han skulle känna igen honom som en av sina byamän om han då skulle vilja hämnas på honom skulle han bara behöft sticka ett finger mot honom till exempel mot ögat skulle han blivit blind. / Så trodde folket på en annan sort trolldom nämligen att elaka menniskor kunde draga mjölken från andras kor till sina det skedde genom en konst- gjord hare som kalades pukhare den var gjord av en disktvaga av granris vävknutarne i början av en väv samt silkeshalsdukar på trädstubbar eller på marken kan man ibland få se en gul tjock fradga den benämdes puk- dynga, sådant skulle tas å brännas med 9 slag lövträdsved då skulle den komma som utskickat Haren. Att de döda visade sig efter döden troddes också en grangumma till mig har berättat att hon tjente piga när hon var ung på ett ställe här der husmodern dött förut de såg henne många nätter till slut måste hennes man tala henne till, för han tog i hans mun, då talade hon om att hon tagit emot pengar av en fattig gumma till mat som denna aldrig fick. samma kvinna skulle också ha varit till kyrkogården och stulit jord att lägga på kållanden för att få stora rötter, men sen fick hon en förfärlig värk i sina händer så en hennes syster fick gå dit tillbaka med jord när hon så gick tillbaka genom kyrkporten tyckte hon sig höra som ett svagt mummel för litet. Så berättar de gamle om två prester här inom församlingen, Alstermark och Löfstet, den förra dog på 1850 talet och blef jordfäst av Lövstet / men efteråt fick han inte nattero för honom utan en natt mellan 12 och 1 måste han gå ned till kyrkogården och göra om jordfästelseorden folket hörde sedan att han läste de orden annorlunda än förut. Signatur Enkel Lantkvinna Hulda Roos Ransbysäter Lysvik
Värmlandsfinnars trollkonster
I Kristinefors hade de en gång en brukspatron, som var så hatad av folket, att de fick en finngumma att sätta döden på honom. Hon skaffade sig hår av honom och bitar av hans kläder och offrade på ett ställe i Mangslidälven. Hon lade in håret i ett knyte, som hon hade gjort av klädbitarna, och så hade hon väl stenar i också, så att det blev på botten. Brukspatronen blev mycket sjuk, så att han begrep, att han var utsatt för trolldom. Han kallade till sig en annan finn¬gumma. Hon talade om för honom, att sjukdomen hade blivit "satt på honom" och att han skulle kunna bli bra, om hon kunde få upp offerknytet. Hon kunde säga ungefär var det var nedsänkt också. Men de fick aldrig upp det, utan patron dog. Finnarna for mycket med sådan där trolldom förr, och en del gör det kanske än. I min barndom talade de mycket om dem och var rädda för dem, och det är nog så med folket här omkring än i dag, att de har mer respekt för finnarna än för annat folk. Finnarna kunde "sätta skott" åt människor och djur på långt håll, och det var väl mest därför som folk ville undvika att komma i ovänskap med dem. Men desamma, som hade makt att förstöra, kunde också bota. Det berodde precis på hur de var sinnade.Om de var riktigt fulla i ont, så kunde de ställa så att det inte växte ett enda strå mer än ogräs på en annans åker. En gång på en julmorgon kom far tidigt till kyrkan i sällskap med en annan smed, som hette Tångring. Då fick de se en finngubbe, som höll på borta i ett hörn och påtade upp jord ur kyrkogården. Det var dåligt fruset det året. Det måste vara vigd jord, som de skulle använda vid sina trolldomskonster. De gick bort till finnen. "Jaså, du stjäl på självaste julmorgonen", sa Tångringen till honom. "Jag stjäl inte, utan jag byter", sa finngubben. Han hade haft jord med sig och lagt där i stället för den jord, han skulle ta. "Jag skall ge dig för att du byter, jag", sa Tångringen, och därmed strök han till honom så att näsbloden flög lös på honom. Därmed var det förstört för finnen, för om man kan få blod av en sådan trollgubbe, så mister han sin makt. Stämma blod kunde de också, och det kan de nog än. Det är inte så länge sedan det var några, som körde timmer i skogarna i Norra Ny, och då var det en gubbe härifrån med. En utav gubbarna hade fått is på yxskaftet, så att yxan slant för honom och han kom att hugga sig bak på knäet, så att han högg av båda knäsenorna och den stora pulsådern. Hans kamrater visste, att Vitsandsgubben kunde stämma blod och skickade efter honom, för han var i närheten. När han kom, såg han bara på såret och sade: "Far ni bara, det kommer inte att blöda." Då stannade blodflödet med detsamma. Och de lade honom på en kälke och satte en häst för och for till doktorn med honom. Och inte en droppe blod kom det. Men innan Vitsandsgubben kom, hade det blött, så att det var en stor blodpöl omkring. Det var en finngubbe, som hade sett att en ko hade brutit sig igenom hans gärdesgård. Han blev ond och satte skott på kon för att straffa ägaren. Men han hade otur, för det var hans egen ko, och det var den enda ko, han hade.
husdjurens sjukdomar.
När hästen eller kon var "mostôln", så var det nå- gon som hade "skämt". Det var folk som kunde "skäm- ma" ett kräk bara de såg på det. "Di hade one öge". Det var farligt att komma ilag med tatare, å fin- narna var inte bättre, för de kunde begagna sig av trolldom. Di var rädda för att berömma kreaturen för varandra. Det blev så att kreaturet blev "skämt", om en berömde det. "Finneskôtt" kunde både små å stora djur få. Om skottet hade satt sig innanför skinnet så kunde en skära ut det, men hade det gått in i kroppen, så var det inte annat än att slak- ta djuret. Det var som en boll - alldeles rund. Om en skar isär den så var det blod i den, vas- sa saker, hår, tråd å slamsor. / Om det var en ko som bröt ett horn av sig, så kle- tades tjära å beck över där det brutits. Om det var en ko som hade horn, å stångade dem av sig, så skulle hon inte bli så god att mjölka sedan. När djuret var så sjukt att det "räckte fötterna från sig" så var det tid att ta till kniven, för då hade det inte långt till förrän det skulle dö. Om hösten så brukades det att man åderlät kreaturen. Man stack hål under tungan så att blod fick rinna av dem. Det var mot sjuk- domar. När en ko fick råttbo i sig, så flög hon upp å blev stin. När ett djur blev hugget av orm, så skulle en gå å se om en kunde få fatt på ormen å slå ihjäl den, så hällde en brännvin i djuret å smörj- de fett på såret.
Magi: svartkonstbok
1. Det fanns de som hade svartkonstbok eller – som den heter här – svartbok (########). När en läste i den, kom det fram i tusendevis av små, små djävlar. Det var mest präster som hade svartboka. En dräng, som tjänte hos en präst, fick en gång fatt i svartboken, när prästen inte var hemma, och börja- de läsa. Det vimlade om honom av smådjävlar, och de skreko och frågade, vad de skulle göra. Drängen var alldeles översiggiven och visste inte vad han skulle ta sig till. Men så hittade han på råd. ”Lös upp alle knutarna i prästens not,” sa han. Då försvann hela svärmen, men de kommo igen på ögonblicket, ty det lilla arbetet var snart gjort. Och sen skulle de ha mer arbete, annars bleve det farligt för drängen. / Då släppte drängen en ####### och sa: ”Ta reda på den!” Så fick han lite fred igen. Men det dröjde inte länge förr än smådjävlarna kommo tillbaka och sa: ”Det går inte. Vi ha följt den genom sju kyrksocknar. Vi vill ha annat arbete.” Men drängen sa: ”Jag har inget annat arbete åt er, förr än detta blir färdigt.” Och sen blev han av med dem. _ 2. Det finns sju moseböcker, fast vi i bibeln inte ha mer än fem. De andra två ligga hos biskopen i Uppsala Och de äro fastlåsta med en kedja. Ty det skulle vara farligt, om vem som helst finge läsa dem. Där står om vitera, och om kuckel och om trolldom.
Jakt. Kloka.
Det var några härifrån som var uppe i Äppelbo, för fryksdalingar- na har ju brukat resa ut på arbete så där. De skulle ut på tjäderlek en morgon och de hade i sällskap en som de kallade Mar-gubben, och den hade ord om sig att vara trollkunnig. Jag kände honom jag också, men denna gång- en var jag inte med, men det var en härifrån som var med som talade om det. – När de kom till skogen så satte de sig att vila ett tag och medan de satt där så kom det alldeles fullt med tjäder och slog sig ner omkring dem. "Jag blev nästan rädd", sa' han som talade om det för mig, men Mar-gubben sa' att nu skulle de skjuta. "Men den store ska' ni akta er för att skjuta på", sa' han och så pekade han på en, som satt uppe i toppen på en tall. Och de sköt och tjädrarna flög inte undan en gång, utan de gjorde några flaxande för vart skott och så satte de sig igen. De sköt nästan alla, utom "den store" och den skulle väl vara liksom herre över de andra den. / I min ungdom fanns det inte varken läkare eller djurläkare här, utan de gick mycket till kloka gubbar och gummor och fick hjälp både åt folk och fä. Det var en gubbe som de brukade ha hos Fryks ibland, när svinen fick rödsjuka. Då slog han åder på dem. Han brukade ge dem linolja också, för att de inte skulle bli sjuka. Men han begagnade inte trolldom han, men en del gjorde det också. Det var en som kunde läsa bort värk och stämma blod, som gick omkring här, och det gjorde han allt med den ondes hjälp. Men så kom han på sam- ling en gång och blev väckt, och sedan blev det slut med det. Han var ifrån finnskogen den där.
Klokskap
Ja tjänade dräng hos en, som kunde trolla o häxa. Hon hade en liten pojke, som låg i vagga, o pojken var grinig o besvärlig, o det skulle gubben trolla bort. Hon trodde att pojken var sådan, därför att det "stod älver kring vagga". Sent en natt, när klockan var tolv, såg jag hur gubben tog eldkol från spisen o gick runt med det, motsols, tre gånger kring vagga. Sedan tog han eldkolet o släckte det, (han brände sej fälle, för han bar det i bare hånna') o gick på norra sidan om huset o slängde dit det. När gubben hade köpt en ny ko så skulle man leda den tre gånger runt en sten på går- den o ge den en hötapp att äta medan den gick, för annars kunde den längta till sitt förra hem. / Den gubben, han kunde trolla, så att ingen kunde göra något illa åt hans hästar. Han gömde "fölskin- net", o torkade det. Sedan gav han lite då o då till hästarna att äta, o på det sättet friade han dom från andras trolldomar. Hur bångstyriga häs- tarna än voro för mej, blevo de spaka, när han kom. Då gav han dom en sockerbit eller brödbit o en bite "fölskinn", o det hjälpte. Den värsta synd som en "trollsk" person kunde göra var att "stämme värme". Den synden kunde aldrig förlåtas. Men ja vill inte tala om hur det var.