Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trolldom
Tre män i Sveg övade trolldom. De togo på osynligt sätt hästar från andras kördon, de kunde göra sig själva osynliga samt övade trolldom i själva kyrkan. En av dem blev sjuk. Innan han dog, erkände han för prästen, vad han och kamraterna gjort. Prästen gick sedan till de andra och talade med dem för att förmå dem att upphöra med ofoget. Den ene tänkte då trolla på prästen, men denne förstod det och slog honom hastigt för munnen med handboken, och då blev det slut på förmågan att trolla.
Mjölk- och Husdjursskrock
Finnarna är det väl framför allt som har farit med trolldom och sådant där. Men de har allt kunnat svenskarna också. Med korna och mjölken hade de mycket trolleri för sig. (I smörkärnorna skar de kors i botten för att inte grädden skulle bli skämd, och de lämnade aldrig ut någon mjölk till frammande utan att först strö några saltkorn i botten på kärlet eller också doppa ner en glödande sticka i mjölken.) I taket över varje kos bås brukade de ha en gammal knivs- udd instucken. När en ko hade kalvat och skulle ha att dricka första gången efteråt, brukade de hälla eldmörja i vattnet, och så tog de ner den kons särskilda knivsudd och lade i botten på kärlet. När vattnet var drucket, satte de upp kniven på sin plats igen. När de bar in den första mjölken (råmjölken) från en kalv- ko, så måste de ha den väl övertäckt, så att ingen skulle få se den, för en del kunde skämma saker och ting bara med att se på det. Om / de inte hade något annat att täcka med och mötte någon så fick de slänga över en flik utav förklädet. Det skulle väl vara viktigare med den första mjölken än med den som kom sedan, för blev den första skämd så var det förstört med resten också. De var nog i allmänhet mera rädda för att bekant folk skulle kunna skämma för dem än för att främ- mande skulle göra det. Innan de släppte ut korna om våren så bar de skällan tre varv motsols kring skällkon, eller om det möjligen var kring varje ko. Jag minns inte det riktigt.
Läkekonst (Kristina Dahllöf, Eva Vesterberg, klockare Vesterberg).
Min farmor - Kristina Dahllöf, d. omkring 1890-talet - for hela Orust över å bota kor. Han gav också ut finnskot- tesats. Å så var hon barnmorska, jordegumma. Hon hade lov att tjänstgöra med det. Ibland hann hon inte hem den dan el- ler den natten. Någon trolldom bruka hon aldrig i sin lä- kekonst, vad jag vet å har hört. Eva Johansson, hette som ogift Vesterberg, hon gjorde förr satser mot engelska sjukan. Det skulle läggas på armen på den som var sjuk. Jag vet inte, om hon själv trodde på detta här, men hon sa en gång till mej, att så hade hon blivit lärd. Kanske hon lärt sej av sin farbror, klocka- re Vesterberg, som nästan var som en riktig läkare. Klockare Vesterberg hade intyg från läkare i Uddevalla att få ympa mot kopporna å även göra andra enklare ingrepp. / Han var mer anlitad än doktorn. Men det var det, att han kun- de inte få skriva ut vad medicin som helst, särskilt starka gifter å sånt gick inte för honom att skriva ut. Han sa det: - Ja ved no va som skulle behövts här, men ja får inte skriva recept på de. Han höjde sej allt något pinnhål över allmänheten. Å han var duktig i mycket. Han byggde sej själv en piporgel, när han bodde i Lund nära kyrkan. Den sto på vinden där till i fjol, när huset såldes. Den är nerplockad å delarna num- rerade, de finns hos släktingar, en sonson eller dotterson i Jakobsberg.
Utan titel
Här en dikt som jag lät sätta in i en tidning en gång! Äldre tiders påskeldar och smällar vid Halleberg. Om påsk kom tidigt eller kom se´n En månad i förväg det samlades ”en” och ris till påskeldsflamman. Tjärtunnor tomma från Vargön man fick Tjugofem öre stycket. Med omsorg och skick, de ställdes på bålet tillsamman. Der fäderna fordom med andakt höll ting, Bband ättarnas stenar, som stå i en ring, der syntes om påsk bålet brinna. Ibland torde hända från Storegårds bratt Att eldsken spreds vida i bygden så att Man tänkte i klockorna ringa. Kring Tunhemsslätten till Naglums strand det var som vårdkas i ofredsland av eldar i stjernklara natten, och smällar der höres med olika ton: stallnycklar med tändhål samt hemgjord kanon. Ej alltid der endast dracks vatten. På häxornas trolldom och bål man tror då gumman skall skjutas till blåkulla for, i blodet låg detta hos barnen. Pistolerna smällde och bössorna small, försynen tycks rädda en del ifrån fall som ovarsamt handskas med hanen. Nog ögonbryn blevo svedda, jag tror! Kanonernas laddstock till häcklefjäll for och mindre blesyrer förtigas. Nu påskeldars lågor allt mindre man ser.. Pistolerna smällar de tystnar allt mer. Till sagan snart detta tycks vigas
Skogen avverkas genom läsning i en bok.
En bonde i Övermark och hans dräng avverkade ett skogsskifte till ved i den s. k. Häjdskogen. De båda männen arbetade dock icke tillsamman, utan gingo turvis en dag i sänder till skogen. Drängen, som var en rask karl, förvånade sig över att husbonden gjorde ett flinkare arbete än han och varje gång fick ett långt större antal träd fällda, sågade och kluvna. Slutligen började han misstänka, att det var trolldom med i spelet. En dag smög han sig i hemlighet efter husbonden, när denne gick till skogs. Han såg då, huru husbonden ur ett gömställe framtog en bok och med hög röst började läsa. Alltefter som han läste, fällo träden omkull. Då han fällt ett antal träd, fortsatte han läsningen, varunder träden blevo sågade och kluvna samt veden radad i travar. När allt var färdigt, gömde han boken på dess förra plats. När drängen följande dag kommit till avverkningsplatsen, framtog han boken och började läsa, men gjorde detta så ivrigt, att hela skiftet inom kort var avverkat. Sedan läste han vidare, och träden förvandlades under osynliga händer till ved. Då husbonden följande dag infann sig på platsen, hade han ingenting vidare att göra där. Han misstänkte genast, att drängen kommit över boken. Hemkommen började han utfråga honom, tills drängen slutligen måste fram med sanningen. »Då du engång läste», sade husbonden, »skulle du åtminstone läst mänskligt».
Intervju med Gideon Carlsson och Per Reinholdsson
Forts. på föreg. (Bra). Forts. på föreg. (Något brus). G.C. berättar om smeden Lökes marknadsfärd (=innehållet i kap. "Marknadsfärden"; G.C.:s bok "Smeder", Stockholm 1946, sid. 108-119). - (Bra) Avslutning på föreg. G.C. berättar om smeden Engmalms utterjakt. Forts. på föreg. P.R. berättar för R.B. om nöjen, frieri, sängplatser m.m., danser och slagsmål mellan smeder och bondpojkar, det äldre Storfors P.R. berättar om det äldre Storfors, mathållning (inpass av G.C.). P.R. berättar om mathållning (m. inlägg av G.C.), avlöningssätt o. avbasning (P.R. och G.C.) G.C.: tomtar, P.R.: en älgjakt, tomtar och oknytt, G.C.: Tall-Maja vid kolmilorna (Bra) P.R.: tomtar; G.C.: hjulgubbar, synska personer; P.R.: Lucia, påskkäringar; G.C.: kolaren och de underjordiska, Källtorpsgruvan. (Bra) G.C.: forts. om Källtorpsgruvan (kyrkklockor, gumma lånar silver), folklig läkekonst (knarren, vårtor, utkastning - inpass av P.R.), få kor att gå hem, P.R.: om botande av ko.
Häxor och trollkarlar
De talade om "trôlsmör" (troll- smör). När jag var handlande, var det en som sålde smör, hon hade så mycket smör, fast hon bara hade två kor. Men för att undersöka detta skall det vara en trollkniv, i den skall vara tre sorters stål, o så skall den vara smidd under en viss besvärjelse. Om de så skär med den i smör, så står det blod i skåran om det är trollsmör, har de talat om för mig. De som ville ta mjölk och smör från andra, gick på / midsommarnatten på andras ägor o ryckte alla sorters blomster, o så hade de ett lakan o drog över de andras ägor. Sen vred de ur detta o gav sina kor det vattnet o så blomsterna, o då tog de mjölken för de andra. Men jag vet inte om att de skulle vara nakna när de gjorde detta. För att få sin mjölk tillbaka måste då den som mis- tat densamma gå till käringen som tagit den o få något av hennes tillhörigheter, av kläder eller så, sådant som hon använde och klippa sönder detta samt ge korna, då tog de sin mjölk tillbaka. Och då märkte käringen att hon inte fick mer mjölk. / Det var e som "tog nötta" av mjölken så hemma i Törebol, hon hade bara två kor, men hon fick mer än dem som hade fem eller sex. För att skydda djuren på påsk satte de tjärkors över alla dörrar där de hade djur. Det gjordes på påskafton. Finnarna kunde mer än andra. De högg av sig tummen och strödde sen aska på den och satte dit den igen, så gjorde en gubbe här bortåt Björbol i Glava. Varje trollkunnig person kallades ej finne, men finnarna kunde mer än andra, de har fört hit trolldomen.
Svartkonst
Min mormor trodde på trolldom. Det var en de kal- lade "björnskötten" i Esbjörk. Han kunde trolla. Min mor- mors man å denne björnskytten blev sittande å prata. Björnskytten påstod att han skulle kunna skjuta en av mor- fars kor när som helst utan att se henne. Den andre var envis å sade, att det var en omöjlighet. De slog vad. Om jag har igen alla dörrar å gluggar kan du inte, menade morfar. Nils trodde inte, att han skulle få någon ko skju- ten. Men det bar inte bättre till, än att en av korna dog dagen efter. Mormor var ond på morfar, för att han hade givit sig i sådant tal med björnskytten. "Nu har du så gott", sade mormor. Ni skulle inte ha tvistat." När kon blev sjuk, sprang de efter björnskytten. "Kasta salt i vattensån", sade han, men de hann inte hem, förrän kon var död. En pojk skulle trolla å fresta å ta livet av en kalv. / Han skrapade på selputan å knådade till en deg och gav kalven. Kalven fick magsjuka, så att han höll på att stry- ka med. Han ville "frest" med att trolla. Men det styggaste som de kunde "trôll" på "kröttra" med, det var "skôtt". Trollkunniga personer gjorde ihop en slags boll av trasor, visp - tvag - och limkvistar, hår och annan smörja. Så fick de den kulan el. bollen att dansa iväg i luften å träffa ett kreatur i bröstet. Om en ko blev sjuk å måste slaktas, så var det allt det första de såg efter, om hon skulle ha "skôtt" i magen eller brös- tet. - Jag vet att det var brukligt att göra ett kors över dörren till ladugården och gräva ned stål under tröskeln för att kreaturen skulle vara skyddade i ladugården.
Finnarnas trolldom
Svenskarna var rädda för finnarna därför att de for så med trolldom utav alla möjliga slag. De kunde sätta skott åt både folk och fä, så att de dog på fläcken. De hade trollpåsar och trollflaskor. I Vålberg i Norra Ny bär det en käring, som har trollflaskan ovanför dörren än. Det har jag själv sett. Jag vet ej vad hon har kokat salvan på, men grönt och eländigt ser det ut. Hon har haft den stående på samma plats jämt. Hon gärdar in korna på ett enkelt sätt också. Hon går omkring ett område var kväll sedan hon har bundit in korna. Där skall de få vara dagen därpå, och längre går de inte – tror hon åtminstone. Jag har sett ett sätt att få nyköpta kor att trivas också. De får äta ”sleke” ur kjolen på matmodern. D.v.s. hon sätter sig och låter kon äta ur ”skäppa” (knäet, skötet). När det var gjort satte gumman upp en bok i bjälken ovanför båset, där kon skulle vara. Kon stod allt och rötade (råmade) på aftonen innan hon fick behandlingen, men dagen efter (Anm. Vålberg, skogstorp i Norra Ny, nära gränsen till Vitsand). / släppte de henne med de andra korna, och då var hon lugn. Ett annat sätt att få korna att trivas har jag hört talas om, och det är att leda dem tre gånger motsats kring en jordfast sten sådant där kunde ju svenskarna också, men de hade nog lärt sig det av finnarna. Men det var allt en del trolldom som bara finnar- na kunde också. Stämma björn t.ex. Och en del av dem var så svåra att de t.o.m. kunde bestämma över väder och vind.
Häxor och trollkarlar
Orden lövja, lövjeri och lövjerska är för berättaren obekanta. Finnarna hade trolldom med sig. Det fanns ingen fin- ne som inte kunde trolla. Från min barndom kom- mer jag ihåg gamla, som satt och talade om finnar och lappar. De talade inte något gott om dem. De skulle kunna så mycket häxeri. Kom det någon kring- vandrande, som de trodde vara finne, så var de rädda. En gång kom en finngumma. När mor fick se henne, så bad hon oss barn att springa och gömma oss. Det behövde hon inte be oss två gånger. Det var nog finnar de flesta, som kunde trolla. De ville inte lära ut konsten. Om de lärde någon annan att trolla, så miste de makten att trol- la. / Slog man till den trollkunnige så att han blödde så hade han ingen kraft att kunna trolla. Slog man ut en tand på honom, så fick han aldrig mer den makten tillbaka. Sådana där finnkulor som kom i luften var inte hälsosamma. Det var häxor med i dem. När de kom, så snurrade de runt och rev allt löst med sig. Hur de tog turen till mjölken och smöret, vet jag inte. Det var en gumma här på andra sidan älven (Hisingesidan) som skulle ta mjölken med strum- pebanden. Det hörde jag talas om. På den tiden hade fruntimren strumpebanden knutna om be- nen. När hon skulle mjölka, så knöt hon av sig strumpebandet och hängde det i spisen. Så mjöl- kade hon med båda händer. Gummor som kärnade smör i bäckar har jag inte hört talas om. Det var en gubbe som skulle smörja kärran om påskaftonen. Han hade tagit fel smörja och / fått fatt på gummans påsksmörja. När han hade smörjt hjulen, så reste kärran upp i vädret och försvann åt Hisingen till. Han fick aldrig se kärran mer. ”Här skall jag upp och här skall jag ut,” sade påskkäringen, när hon skulle fara upp genom skorstenen till Blåkulla. Om påskkäringars besök i en kvarn om påsknatten har jag ingenting hört.
Häxor och trollkarlar
Det var säkert att finnarna kunde trolla. Jag kommer ihåg en finngumma som kom till ett stäl- le hemma. Hon bad att hon skulle få ull. De hade klippt fåren, så de hade gott om ull. Men de svarade, att de inte hade så mycket ull som de hade hår på huvudet. "Jaså," sa- de finngumman, "då skall ni inte behöva att ha besvär med det heller. Och så gick hon sin väg. Det var några dagar efter, så fick matmor i huset full kammen i hår, när hon kammade sig. Det höll på att falla av hen- ne, så till sist hade hon inte ett hår- strå på huvudet. Aldrig fick hon hår på huvudet mer. Det var mycket som de gamla talade om efter / finnar, men jag har glömt det. Det var så farligt att säga något mot finnar eller förarga dem, för de ställde till ont för en. Många finnar kom, både gummor och gubbar. Det var fattiga från finnsocknarna här i Värmland. När fin- nar hade varit inne hos oss så kastade mamma ut en eldbrand genom dörren, se'n de hade gått. Det var för att de inte skulle komma tillbaka eller ställa till något ont. "Det är väl finnblod i henne eftersom hon kan trolla." Alla som hade finnblod i sig så var de inte säkra utan de kunde trolla. Om en var påpasslig och slog till trollkäringen så att blodet lossnade i näsan eller munnen, så kunde hon inte trolla. De hade trolldo- men med sig från Finland. De där värkulorna som kom i luften var far- liga. Det var finnkäringar i dem. Kom en ut för dem så blev en så sjuk. Det var på ett ställe som kreaturen dog undan / för undan. Då bröt de upp golvet i ladugården. Där låg en död katt. Det var någon illasinnad som hade lagt dit katten för att det skulle bli olycka med kreatu- ren. I min barndom hörde jag käringarna tala på, att det var en käring som var ute och mjöl- kade om somrarna. Hon band ett strumpeband i en gärdsgårdsstör eller i en buske och mjöl- kade.
Djur
Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det och, om en fick höra ”tâltrosten” – när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. Göken slutar gala omkr. 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog myrarna å satte upp den förste myrhässjan, så ”strypte en te strupen på göken.” En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. ”Kvällslappen” var det allt kokel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se’n såg en lika bra i mörkret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra konster med den, så tar jag av mig spett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var finne. Se’n har det inte varit varg här. Han visade dem till lappmarken. ”Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort”. Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag minns det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. ”Lekatten” var farlig. Han stack. Han hade tänder som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. ”Skrea” var sällsynt, men hon fanns här. Men jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för ”spinnrocken”, för jag kan inte tro, att det var den en kallade för ”nattramma”. Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara trollkäringar i stället för skator.
Trolldom. Kloka
Dä fanns en gammal trollgubbe här för länge, länge sedan. Han bodde ensam på ett ställe. En gång var dä en som geck dit å då var gubben borta. Den andre geck då in, för dörra va ente låst, å feck tag i trollgubbens svart- konstbok. Han börja å läsa. Te slut blev dä så kvavt inne så han knappt kunne andas. Då kom trollgubben hem å fråga va han gör. Han såg att dä börja å bli slut me'n. Dä va allt tur att ja kom in nu sa' trollgubben annars hade dä snart gått galet mä dej. Dä va' fullt mä' andar här fast du såg dom ente å de velle ha reda på va' du velle dom. Du hade läst fram dom men du hade ente reda på hur de skulle lä- sas bort igen. Efter detta geck han aldrig / in hos trollgubben utan att denne var hemma. Dä märkvärdigaste va' att han ente kom ihåg va' han läst i svartkonstboka.