Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten var inte annat än en död unge, som de hade tagit liv av och gömt. Gasten skrek som en unge. Det var en som mötte gasten och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn?" Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att karlen skulle vara så snäll och frakta honom till kyrkogården. "Det skall jag göra i Jesu namn", svarade han, och sen blev gasten borta.
Gastar
Det var en fiskare som hade varit ute och hittat en drunknad man, och han skulle ro i land med den här döingen till en holme, där det säkerligen var flera begrav- na som var hittade, för när han närmade sig land, ropade det från land: "Kom inte hit med den!" Men han hörsammade inte deras rop utan rodde dit och la honom där, men när han rodde därifrån blev det sånt slagsmål mellan gastarna. Emot det vädret som de hade drunknat i, då ropade gastarna. De kunde ropa från den ena hol- men, och så svarade det på den andra. Det gick inte bort förrän vattnet blev invigt.
Gastar
Det var en gång i Söränga två gastar var ihop och slogs. En skomakare kom där förbi. Han blev rädder och sprang in i en ihålig ek. Då kom den ene gasten till honom och sa: "Sågst du jag gassan?" "Ja, käre Gofar, gassa'n mera!" sa skomakarn. Då for han till vägs och de ihop och slogs igen. Skomakarn i väg och lämna skolådan kvar i eken. Han kom dit dan efter och skulle hämta lådan, men då var det bara smått.
Gastar.
Det var vid Nolänga här uppe. Det var väl där som gasten sprang i elden. Där var en gast, och den språng och ropa i bergen. Så var det någon, som sa, att han skulle ha kört av gas- ten. Han befallde sina drängar att köra ner ett stort lass torrt bränne på gärdet, "men I behöver inte göra mer, så kom- mer jag och tänder." De körde dit ett stort lass bränne. Kloc- kan 12 på natten tände bonden på. Det började ropa och skri- ka i berget så förfärligt. Så kom gasten och sprang i el- den. Då slocknade den med en gång. Men sen fick de aldrig höra gasten mer. Det lät som ett barnskrik. De påräkna att han hade huvud som en sandödla och vingar som en fågel och ormstjärt. (Vet ej att han varit ett barn, som mördats). En gubbe på Hässlera skulle fara hem från Uddevalla. De / kom till Trebrona. Då han var mest över Trebrona, ramlade betslena av hästarna. Han hoppade av och satte betslena på igen. De kom upp på backen. Där ramlade bägge betslena av igen. Då fick han av igen. Han spottade på det ena och han hukade sej ner mellan betselstängerna. Då small det i bog- träna. Hade inte gubben hukat sej, så hade han fått en ör- fil. Det var en gastegubbe, som stod där. Han lärde slå i bogträna, så det small.
Spöket vid Skote
I Skote gård i Låjsta kunde folken alldrig få någon ro för en gast, tomt eller spöke, som jemt oroade dem. Man hade hört, att man kunde bli det qvitt, bara man kunde få det att tala och »säga från sig» huru gammalt det vore; men det ville alldrig lyckas att kunna förmå det dertill. Men slutligen fick gårds-folken det rådet att de skulle koka en katt. Nå de gjorde så. När gasten eller varelsen fick se detta, utropade han: »Mike har jag set och mike har ja' hårrt; men aldri' har jag set en pyls mä har pa!» och i detsamma frågade någon gasten: »Huru gammal är du då?» och gasten svarade genast: »Inte jär ja' väl just så gammal u inte jär ja' just så ung; men nuck har ja' set Skote-skogen tre gangar afhuggen u tre gangar uppvaxen igen!» Och dermed så »försvanst» spökelset och syntes alldrig mera till eller oroade någon i Skote gård. (Eget är, att, då man anför Spökens, gastars, »varelsers» och naturandars ord och tal, man då alltid begagnar det gamla Gotlands-språket, om man ock under den öfriga berättelsen talat ren svenska.) L. Niclasson, f. 1825.
Gastar
Gasten, det blev vanligtvis av sådana som ropade vid dödstillfället; det blev gast av det. Det var en pojke här nere i Greggered, som omkom på Gravsjön - det var före min tid. Han gick ner sej på isen och omkom; han hette Zakrias Andersson. Och det talte våra om att de kunde höra honom hem om kvällarna, hur han ropte på hjälp. Det kallte de gasten. Det var en min mammas farbror, som kom ifrån Göteborg en gång. Rätt som det var blev han så trött, så han knappast orka gå. När han kom nära hemma, var där en genväg rätt över en åker. Där var ett stängsel och som han luta sej ner och gick under det, blev han lika bra igen. Likaså var det en annan person nere vid Lindome station. Han blev så trött så han kunde knappt flytta sej. Men när han kom av landsvägen och gick vägen hem till sitt, blev han lika bra igen. Där var också ett stängsel han skulle igenom. Och där orka inte gasten med.
Gastar.
Gastar voro farliga. De brukade kramma folk, så att de blevo illa sjuka. Man sade då att en sådan var gas- takrammad. Gasten plägade komma bakifrån och smyga sig på en person och sen hängde han sig om halsen på honom, och han fick bära gasten. En bonde från Värö och hans dräng kommo körande upp genom Frillesås. De skulle upp till Idala och hämta ett par lass brände. När de körde förbi Frillesås kyrka, sa bonden så försmädligt han kunde: - Nu kan dä komma nån å ta ett krawatag. Ingen kom, och ingen svarade, och bonden hån- skrattade. Men när de körde hem med sina vedlass, så körde bonden vält alldeles mitt för Frillesås kyrka och slog sig så illa illa. Nä han dog inte av det, men rediga rapp hade han fått och låg sjuker så länge / och väl. Det är nog inte så makligt att ta krawatag med gastar.
"Fastande karl"
Gamle Ring på Harsåsen skulle gå till Hyltenäs en otta. När han kom ner till bäcken, var gasten där. Han såg honom; där var varken ände eller begynnelse på honom. Så sa gasten: "Ha, ha, fastande karl", "Å", sa Ring, "jag är la så fan heller. Jag åt en lågabrödssmörgås innan jag gick". Men han kom inte över bäcken, utan han måtte gå hem igen. Rätt som det var kom "det som dåligt ä" genom skorstenen. Där låg fullt med spingelstickor uppe på spishyllan. Och spingelstickorna och stolarna och alltihop i stugan tog till att dansa runt precis som det hade vart "garvinger" (garnvindor). Och gamle Ring blev inte kvitt honom ur husen, innan han gick efter bibeln och la på bordet. Då blev det lugnt. Gasten var av trolltyg. Det var spöke, riktigt hin onde, trodde de. Men nu sen åskan tog till att gå så mycket, har den slagit ihjäl sånt där.
Växter.
Om man flätade sig en grimma av hacktorn, kunde man harva med näcken. Flygröan, var sådan rönn, som växte ur ett annat träd. De som hade selpinnar av flygrönn, gick fria för gastar.
Gasten.
Gasten det har jag ju hört tals om, det flög i lufta och skramla, det skulle skramla som ett torrt kalveskinn, och skratta. Det kunde vara på vissa platser di kunde höra och se den där.
Gastar.
Det var en gast som skrek: "Bötta är för trång, bena är för korta." Den byttan låg under en sten i skogen. Det var en tös som hade fött ett barn. Hon hade stuckit barnet i byttan och lagt det i lön.
Gasten
Gasten var en slags fågel som skrek och flaxa med store vingar. "Han kom å krama dom, så de höll på å meste a'n"
Gasten
"Gasten" höll till i Djupedalen. Somliga sa, att det var troll som skrek. Men det skulle ha varit en jänta som hade grävt ned sitt barn där. Det skul- le vara detta som skrek.