Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påskhäxeri
Påsk betyder häxeri och i handen håller vi
Påsk
De åt ägg både påskafton på kvällen och påskdagen på morron. Drängarna fick tre, fyra ägg vardera då, eljest var det sällsynt att det vankades ägg. Bönderna åt inte ägg; de bytte till sig andra varor mot ägg i handelsboden i Gödestad. Skollärarn skulle alltid ha ägg om påsk. De fattige, som inte hade ägg, köpte ägg till skollärarn för att få vara med och få kaffe oh kakor. Hade de inga ägg med sig, fick de ing- en fägnad. De fick komma in i hans rum och dricka kaffet. - Jag tror det var en rättighet skollärarn hade, att få påskägg. Nej, konfirmanderna har inte brukat ge prästen ägg.
Påsk
Påskeld hade de alltid på en kulle i närheten av skogen, för de högg ju enebuskar och la upp i en hög. -Förr hade de tjärtun- nor och brände om påsk här i Halland, men det hade de inte i Kinnarumma. -Elden var inte synlig långt, för där var ju så myc- ket skog. De gamla samlades aldrig vid påskelden, det var bara ungdomen. I Väghult var jag med en påskafton. När det var ut- bränt, gick vi in i en ödestuga intill och där dansade vi nästan hela natten. Nej, vi hade varken mat eller dryck med oss, det fick gå på fastande mage. Jag hade en ½ mil att gå hem sedan. Vi fick några stycken påskägg, men dem köpte vi från stan (Borås). Vi hade inga höns, för de skrapar upp och fördärvar. Det var inte många ens bland bönderna, som hade höns i min barndom.
Om kyrkhelgerna
Nyårshelgen, påsk, midsommar, mikaeli och andersmäss, det var ungdomshelger. Vi ungdom vi gick körkvägen barfota och bar skorna och bar kläderna i witknyte (inknutna i en handduk). Aldrig ville vi åka, utan vi gick, och vi kunde vara 30-40 i sällskap. Vi vänta alltid på varandra. "Hon har int komme än! Och hon är int här!" sa vi. Och så vänta vi och gick allihop på samma gång. Och så vänlig ungdomen var! Ingen tycktes vara bättre än den andre. (Gummans son: "Och så låg ni i lag då, och for hem på söndag kväll." Gumman skrattar. Jag: "Jaså, ni låg i lag?" Han: "Ja, hä var väl dä ni mest for ut för." Gumman protesterar icke.)
Högtider under våren
De kallade Vafferdagen för trankväll men det var inte rätt tid för tranan kommer inte förrän i mitten på april. Men de kallade det att tranan hade ljus med sig så att efter den dagen tände de inget ljus. Om påsk då var trollpackorna ute och för det var de ute och sköt på dem. De brukade vara inne i kyrktornen och skrapa malm av klockorna och det skrapet begagnade de till trolleri sedan. Valborgskvällen var de ute och sprang i skogen och skrek både manfolk och kvinnfolk. Det var för att de skulle skrämma bort vilddjuren. De tände upp eldar den kvällen också och det var för att skrämma bort vargar och björnar. De sade att så långt som det hördes att de skrek och så långt som eldarna syntes så långt bort skulle vilddjuren hålla sig.
Vår och höstarbete, slåtter, skörd, tröskning
Olsmässe sken, fjorton dar före och fjorton dar efter var farligt. Det drev på säden så hårt så den mognade för tidigt. Då sa de att havren fick "röa böxer." Om havren var så lång vid olsmäss så han skylde kråkan så var det ingen fara mä'n. När gräset fick olsmässehätta och larsmässe hatt och så Bartolomeu's käpp så stod det för sig själv. Sen var det inte lätt att slå. De sa att skatorna for te olsmässe marten och blev av mä råm- pen. De ruggar vid den tiden. Inte sova länge sjusovare, för då sov de länge hela året. Jula summer gör påska vinter. Julakaiv och påskagris är det bästa pålägget. Marta pessa i nötterna.
Häxorna mötas.
Samlingsstället för trollen från trakten var en väderkvarn i Bromarv. Detta visste en av drängarna i närheten, varför han beslöt gömma sig i kvarntuten en långfredagsnatt för att få se, huru det gick till vid en dylik ceremoni. Bäst han låg där och väntade, kom den ena käringen efter den andra ridande grensle över en ugnskvast, grep eller dylikt samt hämtade som skatt åt sin herre råttor, möss, paddor, grodor m. m. Då drängen hörde »fnys» och »fnissel» där nere, sträckte han sig så långt över tutkanten, att han föll ner mitt i käringskocken med tut och alltsamman. Trollen i väg med sitt pick och pack, och utan skatt fick den onde bli av sina underhavande den påsken.
Ett par blåkullasägner
På en gård tjänade en piga som var en deltagare i blåkullafärderna sedan många år. Så var det ett år strax före påsk som hon frågade en yngre piga på gården om hon ville vara med om blå- kullafärden till påsk? Ja! Den andra pigan var en oärfaren tösunge, lovade att följa med. – Du skall inte vara rädd för skjutsen som du får sa' den äldre pigan. Nä dä skull' ho' då inte vara. På påskafton kom där två "gråbenar" och tog var sin av pigorna på ryggen, å så bar dä iväg te' blåkulla. Men när pigorna kom fram, å tösungen fick se den sköna samling av häxor, och vad de hade för sig där, ångrade tösungen att hon följt med / och ville inte förtära något av vad som bjöds henne, utan bara grät. Då sa' en av häxorna till den äldre pigan, att den där skulle du inte tatt mä' däj. När fästen var slut kom de två "gråbenarna" å bar dom hem till gården igen, och väl fram- kommen dit, talade tösungen om allt vad hon sett under färden, och att den äldre pigan hade lockat henne med sig. Och på morgonen fann husets folk den äldre pigan liggande död på dynghögen, med ryggen avslagen på tre ställen. Ett nödvändikt sätt för häxorna för att de skulle kunna åka till blåkulla var att de sade följande sats: "Här opp och här an, till blåkulla fram". En dräng skulle en gång försöka fara till blåkulla för att se hur det tillgick vid häxsabaten, men som han inte kunde trollformeln riktigt, utan sade / "Här opp och här ned", kom han inte längre än upp och ned genom skorstenen. Slut!
Påskkäringar
Om dessa vet jag ej så synnerligt mycket! Min far tala om då jag var barn. – jag garanterar icke för om han läst detta i en s.k. treskillingsbok ell. om han hört det som en sagoberättelse. Det var bland andra som for till Blåkulla två käringar. Den ena hette kapten Ili (Elin) (Om hon var anförare för de övriga käringarna ell. varför denna titel vet jag ej.) Den andra hette Lisbett i dalen. Dessa båda foro i tur och ordning varje påsk till blåkulla der de blevo väl trakterade med mat och dryckjum av en fin herre. Om dessa käringar voro gifta ell. ej känner jag icke men en påsk hade de tagit några små barn med sig. Då de kommo till blåkulla med barnen, såg barnen stället med andra ögon än de gamla ogudaktiga käringarna. Den fine herrn var i barnens ögon han med bockfoten. Barnen börja högljutt gråta. Då sade han med bockfoten. va skulle i mä de våntrevlinga för hit. Barnen blevo nu hemsända igen. Vid hemkomsten berätta barnen vad de sett. De sågo inga läckra rätter på bordet i Blåkulla. Det var endast "ormar och grodor”! Vid starten till blåkulla: då alla tillbehör såsom sopa, raka, smörjehornet voro i ordning skulle följande citat utsägas av den resande. Här åv å här an. Till blåkulla fram. Då det bar i väg antingen genom en skorsten eller på annat sätt såsom då en flygmaskin i våra dagar lyfter sig från marken. En rödhårig ansågs i vänebygden för en häftig person. Men även för falsk och inbunden. Det var i äldre tid!
Värdinnan som ridd jur.
En dräng ville följa med sin matmor, då hon for ut om påsknatten som påskkäring, och smorde sig därför ur hennes horn, som hon gömt mellan väggen och ugnen, sedan hon först farit i väg på sin kvastkäpp ut genom skorstenen. Men i stället för att säga: »Upp o ner o ingstans ver», sade han: »Upp o ner o allstans ver!» Han kom visserligen fram till samma mål som matmodern, men stötte emot överallt i tak och trädtoppar. Påskkäringarna hade samlats i en gammal vattenkvarn mitt i en skog. Mitt ibland dem var den onde „själv utrustad med en hästfot och en folkfot. Han vägde den ull, som käringarna hade samlat före påsken, på ett besman. Ifall någon hade samlat för litet, fick hon ett slag med besmansknoppen i huvudet. Ullen samlades av käringarna under nätterna närmast före påsk, sålunda att de smögo sig in i andras fårhus och tjuvklippte fåren mellan öronen och längs ryggraden. När drängen hade sett nog, smög han sig åter bort. När han kom ut ur kvarnen, stod där en kolsvart häst, som välvilligt lät honom stiga upp på sin rygg. Sedan for den med susande fart genom luften hem till husbondens stallsdörr. Drängen ledde in hästen i stallet och gick in till husbonden och bad honom komma ut och se den vackra hästen, som han hade hemfört till gården. När husbonden kom till stallet, fann han likväl endast sin egen gumma, som sysslade med att ge foder åt gårdens hästar.
Påsk
Påskdagen om morron skall man "bränna hönsen", bränna dem lite grand i fjädrarna, då skall inte höken ta dem sen om sommaren. I en stor grop vid Lide- torp i Nysund hitta de en massa trävärjer efter påsk- käringar som de slagits med om påsk. De kom till en kvarn en gång o slogos, o då sa de: "I da sår, i ***môra (morron) helt!" Men då börja mjölnaren hugga dem o sa: "I da sår o aldri helt!" Men jag vet inte, / var den kvarnen var. Det var en stöt i Nysund, Stöt-Erland, han kunde så mycket så påskkäringarna inte fick gå ut rätta vägen ur kyrkan på påskdagen. Han strödde linfrö där, o då måste de gå ut åt manfolkedörra.
påsk
Om påsk korsade di över dörrarna med krita för att inte påskakäringarna skulle ha nån makt och la egg- järn vid dörren. Om inte påskakäringarna kom hem innan solen gick upp blev di sittande i ett träd. Påskelörda skulle kärringarna ut och rida. Di kom hem påskedan på morron. När skärtorsdag kom skulle ungdomen ut och tvät- ta sig i rinnande vatten, innan solen gick upp så skulle di bli så vita och granna. I dömleveka skulle di inte spinna. Dagarna i dömleve- kan var svarta måndag, vita tisdag, dömleonsdag, skär- torsdag, långfredag och påskelördag. Min far sa att en ska inte gå barfota långafredag, för då stöter en sig, då sommarn blir. Påskäggen åt di påskedan på morron. Påskbrev skicka di la.
Hemmet.
Bröd för 70 år sedan. Vi hade aldrig annat än runda kakor med hål igenom så vi kunde hänga upp dom på långa spett. Aldrig tunn- bröd. Det var att hålla sig det mesta till havren, men vi hade lite råg att blanda i; det kallades "blånnesbrö". I Lång- sered räknade jag 10 fulla spett med bröd i taket om jul. Se- dan bakade de inte till påsk en gång. Det brödet blev så hårt, så det stod inte till att skära det, utan de bröt det i fjärdingar. Det var de som stötte kokta potater och blandade i deg och bakade bröd. Och potatismjöl var bra att blanda i bröd, så länge brödet var lent, men sådant bröd blev snart hårt. Sällan bakade de något bart rågbröd; det var till högtider. Limpor bakade de aldrig i min barndom annat än för julhögar.