Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skydd för ladugården
En del, men om det var här vet jag inte, borrade ett hål i la- gårdströskeln och hade ner ett ormhuvud, då var ladugården botad för all trolldom.
Husdjur
Uppfödningen. Allmänna iakttagelser. Både nötkreatur och hästar har mjölkats, men mjölk från en 'mârr' har inte använts annat än till medicin för kikhosta. När kon skulle mjölkas efter kalvning- en, så skulle det vara en nål i spannet för att inte någon trollkäring skulle kunna ta mjölken till sig. Så har jag hört omtalas från de gamle här. Så länge hon inte var 'ren' så skulle en bara få gå i dörren för det all- ra nödvändigaste. Det var inte bra om det kom för myc- ken luft in i lagården då. De hade just ingen mjölk att sälja förr i världen. Grannarna 'bytte' mjölk med varandra. Men det gick inte an att lämna bort en mjölk flaska med mindre än att man haft eld i den, eljest kunde korna sluta att mjölka. Onda makter / kunde få makt med kreaturen. Smöret, när det var färdigt, brukade de göra ett kors i det för att inte det skulle bli borttrollat. Nöthår har använts till spånad. De blandade nöthår i ull å spann å vävde till hästfiltar och dyl. Blandade även nöthår i sådana kläder som de skulle slita på mycket. Bara en skulle betsla å spänna för hästen. Var de två kunde det lätt bli en olycka. Det hade funnits käringar i mina föräldrars tid som hade kunna 'ta kraften' från djuren. När en ko inte ville äta utan magrade, så var det någon som hade 'mostôle' henne. Det skulle ske genom trolldom. Farligt om en sådan käring kom i närheten av kreaturen. Stall å lagård. Man hade knivar å avbrutna liar i taket å kors på fähusdörren för att inte kreaturen skulle bli 'mostôl- ne'. Det har hängt i tills på senare år att man inte så gärna har velat släppa främmande in i lagården el. stallarna. Djuren kunde mista trivseln. Betesgången. Ingen viss dag på våren som jag mins. Kreaturen släpp- tes ut när fodret var slut eller då det började på att / grönska på backen. Fåren släpptes ut så tidigt att man fick bära dem över snöfläckarna. Stål lades under trös- keln, som de skulle gå över för att inte någon ond makt i skogen skulle få makt med dem. Det skulle vara egg- järn. Avel. Inte bra om man mötte fruntimmer när man skulle fa- ra till tjur med en ko.
Märkesdagar
Årets första Märkesdag efter jul Kyndelsmessa ifrån den dagen skulle solen börja råda och därav sägen att om det dryper från Kyrktaket under mässan så mycket som en höna behöfver dricka så bliver god mjölksommar D.v.s. bra bete för kreaturen därefter Sigfrid. kallades här (rask siffri) från den dagen började rask, D.v.s. smuts av hvarjehanda slag att fräta sig ned i snön. Skulle rasken börja fräta före sigfrid betyder det kall vår. Som första vårdag räknades Mattias (Mattesmäss) härav Mattes med sitt blida skägg lockar barnen utom vägg och gjer dem ost och kaka eller Mattes med sitt kalla skinn föser barnen in Den 22 Februari skulle den svåraste vintren vara öfver man kallade här den dagen för (Petter Katt) Petr Kathed Av fastan kunde min sagesman ej erinra sig men Korvmåndag skulle man äta blodpalt och doppa den i hembrändt / Några bestämda regler för hvad man under fastan fick förtära kunde min sagesman icke erinra sig gifvetvis måste man tillgripa hvad som fans ty så fattig som trakten här var sa var ej mycket att välja på Snöade det den 9 mars 40 martyrer så skulle det snöa 40 dagar till innan snön smalt bort. Under Påskan som var den farligaste tiden for trolldom skulle man begagna sig av allehanda försiktighetsåtgärder förutom att man gjora tjärkors öfver dörrar och i synnerhet i ladugården så skulle man äfven lägga en psalmbok i fönstret till ladugården. Sednare kom järnnätterna om de icke voro kalla eller frös ut som man sade så skulle de i stället frysa på sommaren innan skörden blef mogen. Korsmäss skulle bjellrorna sättas på antingen marken var bar eller ej. Den 18 maj borde rågen gå i ax ty om Erik gjer ax så gjer Lars kaka om det regnar på Sjusovaredagen så skall det regna på de 7 påföljande veckorna Då orren först låter höra sig på eftersommaren derifrån får man räkna 7 veckor till första snön kommer
Finnar
Emellan svenskar och finnar var det alltid vänskap förr. Svenskarna betraktade finnarna som fågelfria och behandlade dem därefter. En gång var det några svenskar som sköt ner några finnar i de östra Ekshäradsskogarna. De gjorde det på ett mycket fegt sätt för först sällskapade de med dem vid lägerelden och sedan när finnarna trodde att de var säkra sköt de ner dem. Svenskarna fick litet böter sedan men om en finne stal ett rovdjursskinn eller något sådant fick han mycket högre straff. Det bästa skyddet som finnarna hade var deras trollkunnighet. Om en svensk förbröt sig emot en finne så hade finnen makt att sätta sjukdom eller sådant på den andre eller hans djur. Mest var det väl husdjuren som finnarna förtrollade. Jag tror aldrig jag har hört talas om att de har gjort någon människa något ont. Därför så blev finnarna för det mesta väl undfägnade när de kom ner till bygden. Då bullade bergsmans- och bondmororna upp det bästa de hade för att inte finnarna skulle få någon anledning att förgöra kreaturen för dem. Det troddes allmänt att finnarna stod i något slags förbund med djävulen och det var det som gav dem makt. Det var nog en del finnar som blev straffade på tinget för att de hade utfört ”djävulens konster” men det var väl inte senare än på 1700-talet. Men jag vet att så sent som i min barndom var det nog en del som trodde på det. Ett sätt som finnarna hade och som de kunde förstöra kreatur med var att stämma björn. De hade makt över björnen så att de kunde få honom att slå just det djur som de ville. När en björn blev stämd så glömde han bort all försiktighet och rusade in i hjorden även om den var framme vid gårdarna och brydde sig inte om några djur alls annat än det som han var stämd på. Det var för det mesta kor som björnen blev stämd på. De hade visst någon tro på också att inte en stämd björn kunde skjutas på vanligt sätt. För övrigt så brukade folk förr sätta all slags trolldom i samband med finnarna. Och de kloka gubbarna och gummorna som kunde bota sjukdomar brukade också vara utav finnsläkt.
Blodet och dess användning
De tog alltid vara på blodet när de slaktade och det gör de väl än idag. Svinblodet satte de mest värde på. Förr använde de inte så många sorters blodmat som nu, utan det var mest paltbröd. Det bakade de som vanligt bröd och gömde. Då de använde det var det som sten och då kokade de det i vatten. De brukade slå åder mycket förr. Ibland blir en del av blodet tjockt och svart och det är inte nyttigt utan när de fick så slog de åder och tappade ur tills det blev tunt och rött det som var kvar. Det var en gubbe i Tönnet som brukade slå åder på sig ibland. Då tog han och slog åder på överarmen och så satte han munnen för och drack upp det så länge han kunde få något. Annars var det alltid vanligt att de drack blod t.ex. när de hade skjutit en älg. De trodde visst att de skulle få bättre jaktlycka då, men annars är det ju inte underligt att de drack blodet när de hade sprungit länge och var uttröttade. Om de skulle sätta skott eller så på någon så redde de sig med hår, naglar och trådar ur kläderna men om de fick blod utav den som de ville trolla på så var det ändå mycket säkrare. Om man tyckte om någon som inte brydde sig om en, så kunde man vända kärleken till sig genom att ta tre droppar blod ur vänstra namnlösen (pekfingret) och ställa så att den andra fick dricka det. Det kunde ju gå genom att ha det i kaffe eller så. Nog har jag hört om att blod efter trollkäringar skulle vara nyttigt att ha till trolldom, men jag vet inte hur de använde det. När de skulle svära sig under djävulen så fick de skriva kontrakt med honom och där lovade de att han skulle få ta dem efter döden om han bara hjälpte dem medan de levde så att de lyckades i allt vad de gjorde. Och så skulle de sätta namnet under, men det dugde inte med bläck utan det skulle vara blod och vänstra namnlösen. Och när det var underskrivet så skulle de gå en ed. Då skulle den som svar ha ett svart kläde för ansiktet och så var det en som förestavade eden. Det skulle vara en som hade svurit sig under djävulen förut som gjorde det. Eden hade samma innehåll som kontraktet. När det var färdigt så hade de makt att uträtta allt både ont och gott i djävulens namn. Men den som hade svurit sig under djävulen miste sin skugga. Den tog han i pant.
Tro, sed, sägner samt sagor.
Folktro och folkseder. Småbarn var mycket utsatta för troll- dom, särskilt innan de "kristnats". För den skull borde alltid en silverpenning insys i lindan och en nål eller dylikt fästas i mössan. Om man haft besök av någon trollkäring eller någon, som man var osams med, var det säk- rast att springa ut efter den besökande med en eldbrand, dennes trollkonster blevo då utan verkan. Då en ko kalvat skulle en kniv läggas i det första "varmt" man gav henne att dricka, och då hon mjölkades första gången efter kalvningen skulle en nål vara fästad vid örat på "kôlla". Mjölken fick ej heller bäras under bar himmel, därför lades en duk över då den bars från ladugården in i köket. När korna släpptes ut på våren skulle några "tjärtullar" ligga vid dörrtröskeln. Ett slags gul svamp, som brukar bildas på murknande trä, var farlig, särskilt om den visade sig i ladu- gården. Den kallades "pukharsdyyng" och borde under uttalande av besvärjelser piskas med ris, och detta sedan uppbrännas, om dess ödesdigra egenskaper skulle försvinna. De fruktade trollkäringarna kunde ej blott sätta sjukdom på människor och djur utan även bota sådan. De synliga hjälp- medlen vid sådana tillfällen voro vanligen mycket enkla, sålunda använde en troll- / käring, som skulle bota en sjuk gris, endast en kopp, litet skrädmjöl och en täljkniv. Kni- ven måste vara sådan att knivstålet gick ige- nom hela skaftet. Då grisen skulle kureras hölls kniven upp och nedvänd över grisen, under det att käringen mumlade konstiga ord. I en gård i Kärne var en ko sjuk. En "käramor", som ansågs läkekunnig, tillkallades. Ditkommen begärde hon en kniv och litet deg. Husmodern förstod då att det var trolldom med i spelet och följde därför ej med "käramor" till ladugården. Kon lär ha botats på så sätt, att gumman med kniven gjort ett litet snitt i kons svans och härur tagit tre droppar blod. Dessa uppsamlades i deg- biten, och denna gavs åt kon. Därmed må vara hur som helst, hon blev från den dagen frisk. Stulna och igenstulna föremål var också utmärkta botemedel för husdju- rens åkommor. En gång hade klockarmor i Kärne mist ett linne och "Elsa" misstänk- tes för stölden. Elsa bodde då i Gersby skolhus, och när klockare Larsson en gång höll skola där, såg han det försvunna plag- get bland Elsas tvättkläder. Då Elsa en gång var borta gick klockaren in i hennes bostad och "stal igen" linnet. Detta använ- des sedan i klockargården rätt långt fram i tiden att giva sjuka djur remsor utav. Och ändå var kloc- karen en stor fiende till trolldom och vid- skepelse. Om grannarna voro onda och avund- sjuka, kunde de, med en kunnig persons / bistånd, skicka trollskott på kreaturen. Ett sådant gick hur lång väg som helst och utestängdes ej av varken sten- eller träväggar. I Olle-Osch-gården i Kärne hade en kalv "stendött". Då man drog av skinnet, som var fullkomligt helt, och öppnade kalven, fanns invid hjärtat en stor klump bestå- ende av hår, beck, hyskor och hakar m.m. Alltså ett trollskott. Den förutnämnda "käramor" i Kärne brukade även företaga Blåkullafärder. En påskkväll då "Ola i Jonsbol" skulle gå bort med påskbrev, fick han se henne utrustad för resan "väst i môôsen". Hon lovade honom då, att om han talade om vad han sett för någon, skulle det gå honom illa. Emellertid torde det ej ha varit alldeles helt med hans tystnad, och han hade allt sedan dess en svår sjukdom, som han fick dragas med hela livet. Ville man gå händelserna i förväg och utforska, vem som skulle bli ens tillkom- mande, fanns många sätt att välja på. Flic- korna brukade ofta koka "drömgröt". De skulle då vara tre tillsammans och ganska lätt klädda, alla tre skulle koka gröten och ingen fick varken då eller under ätandet tala eller skratta. Gröten bestod av tre skedar vatten, tre skedar mjöl och tre skedar salt. Följande natt skulle de då dröm- ma om sin blivande man. Ett annat sätt var också bra: Tre personer skulle tre torsdagsnätter å rad plocka "kaser" på ett ställe där ingen förut plockat sådana och sedan bränna upp "kaserna" tillsammans, / allt under tystnad och utan att skratta. Efter tred- je kasplockningen hade man utsikt att se dunk- let över framtida öden skingrat. Ett tredje, mycket använt medel med samma resultat var blomsterplockning på midsommar- natten. Tre personer skulle då plocka nio sorters blommor på ett ställe, där de aldrig plockat blom- mor förr och sedan sova på ett ställe, där de aldrig sovit förut. En omtänksam husmoder höll sig också ute midsommarnatten, fastän i mindre romantiskt syfte. Hon band då ett lakan om ena foten och gick, med detta släpande efter sig, över grannarnas ägor. Den dagg, som samlades i lakanet vreds sedan noga ur och gavs åt korna. Dessa skulle då ge god avkastning under året. För länge sedan bodde i Åmberg en hand- lande, som var rysligt snål. Han spädde ut och förfalskade och ockrade så mycket han nånsin kunde. Så en dag fick han en otrevlig kund, den onde själv. När han väl kom dit var det inte möjligt att få honom till att avlägsna sig. Slutligen måste pastor Skånberg tillkallas och han borrade ett hål i en fönsterruta. Genom detta hål fick den onde sedan krypa ut. På "Öster Hea" i Åmberg fanns också en gång en mycket snål gubbe. När han sålde spann- mål använde han en fjärding, som hade en lös botten inuti, över den riktiga bottnen. / Köparen fick på så sätt mindre spannmål än han skulle ha haft. En gång kom den onde själv och bad att få köpa spannmål. "Men då vill ja ha ur den fjärdingen, som har två bottnar". Så slog sig den onde ned vid spisen och där satt han, trots alla försök att få honom där- ifrån. Omsider hämtade man prästen, som skulle "läsa ut" den fruktade gästen. När det blev denne för hett om öronen gick han ut och satte sig på den stora stenen öster om byggningen. Där syns alltsedan märken i stenen efter honom. Nedanför Ransäters station fanns förr i världen en liten sjö: Abbortjärn. Några Ruds- torpsgubbar kommo överens om att försöka låta sjön rinna ut i älven för att därigenom skaffa sig fin åkerjord. De grävde och grävde, men sjön gick inte. Då kom en finnkäring och trollade åt dem, så att sjön gick med väldig fart. Då bildades de stora Kanalbankarna och sandgrundet i Älven nedanför Ransäters kyrka. När sjön blev tom, sprang sjöråa till en liten sjöhåla i närheten: Totjärn. Finngumman tyckte emellertid att hon fått för litet betalt av gubbarna och trolla- de därför på dem så att de snart dogo. (Eller drabbades de månne av den hemlösa sjöråns hämnd?) Inföding.
Naturlig trolldom. Svartkonst
Att sätta "ränneskita" på folk tillgår så; att man tager lite hästastöv och blandar bland maten. Den människa som äter denna mat får "ränneskita" därigenom.
Trolldom: Visa tjuven
Här var en som hette Stensereklonken i Hede socken. Han kunde sticka ut ögona på folk. Han bodde på Stensere (kartans Stensryr i sydöstra delen av Hede socken). Så var det Kristoffer på Surnås (Torps socken vid gränsen till Valbo Ryr söder om älven mellan Ellnesjön och Viksjön.) Den här Kristoffer det var en store ryttare te gubbe, Surnåse- gubben kallte di'n. Han var gifte två gånger och den siste hustrun den trassla och smet ifrå iblan. Så hade gubben mist en stor penningsumma som låg i en kista. Och han trodde väl käringa om'et. Emellerti så skicka Surnåsegubben efter Stensereklonken. Han skulle visa't. Och så skulle han sticka ut ögona på tjuven. Han kunde visa ansiktet i ett vassfat, och om då di som anga, om di ville, så stack han ut det ena ögat. Käringen hon kom och hörde vad det var. Men hon va inte änna så nådi den. Hon va ute efter ett stort stenfat. - Se här du, Stensereklonken, sa ho, kan du nu sticka ut ögona på nån, sa ho, så gär't no! Men han ble ju så förlägen Stensereklonken, så det ble ju ingenting mä det. Det var när jag var en 18-20 år.
Hur de fick sin vetenskap med trolldom
De skulle gå och ställa sig i en korsväg mitt på en långfredag. Då vet man väl det är bittida så snön är kvar på marken. Då skall det kom- ma en vit orm. Om de kan få tag på honom - men det är inte lätt förstås - skall de lägga honom i en gryta och koka på honom, och den förste, som lyfter på locket och andas i sig ången, blir klok. De berättar, att det var en gumma, som fick tag på den vita ormen och hade honom i grytan. Hon sade åt flickan sin: "Nu får du inte röra grytan", men hon gjorde det ändå, medan gumman var åt lagår'n. Sedan gick flickan efter åt lagår'n. Rätt som hon stod där, sade hon: "Den där koa får en svartrosig kalv". Men då blev käringen vred och sade: "Nu har du tittat i grytan". Och flickan / talade om, hur många fönster det var på kungens hus med mera. Men käringen fick ingenting.
Skrock och trolldom vid fiske
När man skulle ut på "laksåte" (laksåte är en intressant fångstmetod, som användes nattetid. Den fiskande ger sig ut till någon holme, i vars närhet laken brukar gå till. Här hugger han ved och ordnar för natten. Ofta följas ett par åt, ty det blir långsamt att "sitta på såte" hela natten ensam. De gå ut på isen och hugga var sin lilla vak och sätta ut ett skydd åt vindsi- dan. Förr utgjordes detta av granris och kalla- des rissloa. Numera har man flyttbara golvlösa kojor att sitta i. Bredvid vaken läggas några stenar, varpå man eldar. Fis- karen sätter sig med ett ben på vardera si- dan om vaken. Naturligtvis kan han inte sitta på bara isen utan måste ha något un- / der sig. Så sänker han ner sitt försåt i vaken och kan sitta så hela natten igenom på samma plats.) - så var det mycket viktigt att man ej gjorde något buller eller oväsen sen "dags- ranna" försvunnit. Hade man inte innan dess hunnit hugga veden, så fick man allt vara utan eld, ty annars fick man ingen nattro och ingen fiskelycka. Dessutom var det viktigt med, vem man mötte, när man begav sig till sjön. Käringar var ju aldrig bra och i synnerhet en, benämnd Julle-Stina borde man noga akta sig att komma i möte med, ty hon kunde ge- nom trolldom ta bort turen. Ett mystiskt väsen, som kallades kät- ta (uttal tjätta) fanns på sjöbottnen, och råkade man komma på den platsen var det blankt omöjl. att få något. Hon dval- des merendels på samma ställe. Hade en fis- kare råkat ut för kätta på en plats det ena / året, så aktade han sig noga att komma i när- heten av denna plats, när han nästa år gick ut på laksåte. Det var ingen, som hade sett kätta, men man visste ändå, att hon hade sju huvuden. Stundom fick man hårtofsar av kätta med kro- ken upp. Fiskrarna blevo arga ibland och ville ge kätta en minnesbeta. De hängde isbilen i en tåt och sänkte ned den i vattnet och ryckte den upp och ned och voro många gånger över- tygade att de träffade något av hennes huvuden. And. Persson och hans kamrat hade en gång trotsat förbudet och fört väsen efter den tillåtna tiden. Men så fingo de inte heller på hela natten en enda lake. De hade dem uppe på isen, men de gingo tillbaka till vaken. Det hände t.o.m. att de revo elden med sig i vaken, så att de blevo sittan- de i mörkret och fingo besväret att slå eld på / nytt. En gång skulle And. Persson och hans bror ut på fiske. Klockan 12 på natten landade de på en ö, kallad Gåsongen. Som det var så sent, vågade de inte hugga någon ved, men brodern sade: "Jag bryter väl av några kvistar". "Gör inte det," sade Anders, "för då får vi ingen fre här i natt". Emellertid gick brodern till en tall och bröt av en gren. Det small som ett skott i den tysta natten och båda blevo ängsliga till sinnet. När de hade ätit, skulle de inrätta sig för natten. Båten hade de dragit upp på land och stöttat på båda sidor, och i den lade de sig. Men, när de skulle till att somna, föll båten på ena sidan. Anders gick ur och stöttade den, varpå han lade sig igen, men detsamma upprepades gång på gång. Och inte nog med att båten ramlade, utan de hörde skrapandet utav klor på båtens utsida från för till akter. När någon av dem gick ur och gick runt båten, upphörde det, men så / fort han lade sig började det igen. De envisades i alla fall att ligga kvar och somnade slutligen trots skrapningar och oväsen, men på morgonen när de vaknade, låg allt båten på sidan och brö- derna lågo över varandra. När de sutto på "laksåte" - eller "lakskåta", som det också kallades - hände det stundom att den sju- hövdade högg fast i kroken, och då var det inte möjl. att få den loss, hur man än lirkade och drog. Då var det intet annat att göra än att fastgöra reven i "sloa" och gå bort på en stund. Vanl. gick fiskaren då till några andra, som också sutto på såta och berättade att "nu har jag fått kätta". När han sen kom tillbaka, var kroken löst. Men han måste släcka elden, innan han gick, annars släppte inte kätta. Vid notdragning hade fiskarna en lag, att den, som kom först till platsen, fick dra två kast. Det första kallades "proberkastet" och räk- / nades inte. De, som kommo senare, fick ett kast. Därför var det en fasligt kapplöpning i den ti- diga morgonen till någon lämplig notdrag- ningsplats. Hade en fiskare dag efter dag, kanske en hel vecka, dragit not utan att få något, var det klart, att någon illasin- nad person "förgjort" hans garn. Då var intet annat att göra än att fara i land och slå eld, taga upp noten och kasta eld genom "påsen". Sen var det onda borta. Så berättar min sagesman om två fiskare som varit ute för att få sin not "förgjord". Den äldre av dem föreslog då att de skulle "dra varme genôm pôsen", vilket också skedde, fast den yngre ställde sig skeptisk. De foro sen till en annan plats och drogo ett kast. Där fingo de "e koruke" i noten. "Ser i far, det hjälpte allt, te å dra varme genôm pô- sen", sade den yngre. Den gamle blev förgrym- mad över så hädiskt tal. "Ja ska vise dej, att dä / hjälper," sade han. Så foro det åter till en annan plats och drogo ett kast och noten blev alldeles full av fisk. en gång trotsat förbudet och fört väsen efter den tillåtna tiden. Men så fingo de inte helvar på hela natten en enda lake. De hade dem uppe
Kloka, trolldom etc.
Kristian Johansson i Pigegården berättade för mej såna hemska konster. Det var en som hade skjutit på Frälsarens bild i en korsväg, och sedan hade han så'n tur på jakt, så han behövde bara gå ut och önska fram vilt, så kom de och satt still, me- dan han sköt. Dala-Lars hade skjutit på sin första oblat, och han kunde göra vad ont han ville. Hasselgren i Kungälv kunde visa tjuven i en tvättbalja. Det kunde också en gumma i Essunga ("Anna i Essunga"). 1/ De for härifrån upp till henne (6 mil). 1/ Kristina hette hon! Hon kunde också skada folk genom att sticka i bilden med en nål eller kniv. När de hade piggar, tog de var på en klut och lade den i nordrinnande vatten. Jag var mycket sjuk, när jag var sju år. Jag hade engelska sjukan och slaganfall och vattensot. Madam Lundberg i Göteborg gjorde i ordning en påse, som jag hade i ett snöre om halsen. Det var en blå sidenpåse i den, och den hade ett vitt överdrag. Det var mest ärtor i den. Mot skabb och klåda skulle man koka en orm och smörja med spadet. Det gjorde de med mej, när jag var liten. Vårter knöts bort - tråden under en sten.
Kloka, folkmedicin, trolldom
Maja i Kavesbo var på kyrkogården en kväll och hämtade mull. Kyrk- väktaren kom och fick se henne, då hon klättrade över muren. "Vad gör du här," sa stöten - det var den gamle, som slutade för tjugofem år sedan - "Ja, jag skulle ju inte säga något, men Magnus ska' ha gravmull för sin benröta," svarade Maja. Hon lever än för resten. Lille Mann bodde en kvarts mil härifrån. Han kunde stämmma blod bara han fick veta namnet på den, som blödde. En finngumma kom in på ett ställe i Romelanda och bad om mat. "Nä, jag kan inte släppa tösa och gå efter nå'n mat, och tösa kan inte gå än," sa hustrun på stället. "Ja, hon ska aldrig kunna gå heller," svarade finn- gumman, och det kunde hon heller aldrig. Här var en hasselbuske, som någon hade satt in tandvärk i, och det hade blivit en kula så stor som två sammanväxta knytnävar. Jongs Hans fällde en al vid kyrkebron, han fick så mycke' piggar runt om livet utav det. Det hade han sluppit, om han tagit av sig bundschalen och först slagit kring trädet, innan han begynte att hugga det / Den gamla kyrkdörren var pansarklädd på yttersidan. På innersidan var det många hålor, stora som en halv tekopp ungefär. Det såg ut som om en grov, krökt käpp hade förts omkring i dem. Det kallade de kistnag- lar (??) - i varje fall hade de sökt bot för sjukdomar där. Om en ko, som man hade köpt från något främmande ställe, läng- tade hem, då skulle man gå till en én, som stod norr om huset och ta' jord vid den och giva kon in. Man kunde också giva henne en bit bröd, som man värmt under armhålan. Om bloden vid slakt inte ville skära sej, ritade man ett kors i den med en kniv. Ville en karl ha makt över en kvinna, skulle han fästa en klo av en tåssa i hennes kläder, då hon inte märkte det. Magi. Läkedomsörter som tillvaratagit äro bl. a : kamomill, trifolium, mynta, fläder och nattvioler, de senare för ögonen - blommorna läggas i vatten på en flaska, som sedan ställes i solen, varvid en olja bildas, vilken smörjas på ögonen, om dessa äro svaga.
Kloka, trolldom etc.
Här intill (i Dala, 1 km. v. Nödinge kyrka) bodde en gubbe, som hette Andreas. Han var född i Hällstorp i Starrkärrs socken. Han skulle kunna bota hästar. Jag gick förbi där en gång. Då låg där en sjuk häst på marken, och gubben gick runt om en brunn strax intill och muttrade. En tredje böndag mötte jag honom, och då var han så glad. "Jag har tjä- nat två reksdaler i da'," sa' han, "ja' har botat axla på en häst." När min moster var född, fick de se en lång svart karl komma. De trodde det var en trollkarl. Därför gick hennes far och la' en yxa på tröskeln. Mot ormbett skulle man röka korna med ormskinn. Då man ger bort mjölk, skall man slå en slatt vatten i den eller doppa stål i den. På ett ställe hade de förlorat smörturen. Ola i Rappenskår kom dit för att råda bot. Det låg något gult i köksfönstret där - det var trollsmör, sa' han.