Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Gastar hojade. Jag hörde i min barndom en gammal gumma, som berättade, att här var så mycke gastar. "Det är när någon har blivit mördad, så när liket har legat begravt i sju år, så vänder det på sig och blir gast," sa' hon. Dagstånd okänt begrepp. Men "de ble krammade."
Gastar
Med "gasten" var det inte något gott märke. Han var som en fågel. Det var som när en rör- de vid ett torrt skinn, när han rörde på sig. Det var en "ond ande". Den skulle en hålla sig undan, för om han kom över en så blev en hastigt sjuk.
myling.
Barn som spökade kallades "gast." Det skulle vara så ef- ter vad som talades om detta, att det mördade barnets vålnad inte kunde kommo från den plats där det bli- vit mördat. Det skrek om nätterna. Inte alla nätter. Det skrek och grät som när det är illa med ett barn.
gastar.
Det var nö som skrek styggt, som hette gasten. Han skulle vara där di hade toge liv av en onge. Det skulle vara en stor svart fågel. Han for som ett torrt skinn. Det var inte nô bra med den.
Gastar
Gasten har jag hört. Vid Nordre älv fanns det gastar. Det var människor som hade drunk- nat. Det fanns ingen ro för dem, där de var. Gasten skrek sådär jämmerligt, som när en män- niska är svårt sjuk.
Gastar
"Gasten" uppträdde där barn blivit mördade. Det var en och annan som hade träffat ut för att få höra "gasten" skrika. Han hade ingen vacker låt, för han skriker som när det är riktigt illa med ett barn.
Gastar.
Gast - det var någon som drunknat. Vid Rya berg var det ett par karlar som drunknade före min tid. Emot o- väder hörde de dem skrika; det hördes i många år.
Gastar
”Gasten” fick en höra på tockna ställe, som onger blivit mördade på. Det var anden som var kvar. Han blev bunden där för att han inte var kristnad. Ongen gret om nätterna. Om dagen var det ingen som fick höra honom.
Gastar
Min mor tjänte på Apelhult. En lördag skulle hon gå till Kinna. Då fick hon höra hur det brummade i skogen. Hon trodde det var björnen och sprang, men det sprang efter henne. Det var gasten, de trodde det var ett spöke.
Gasten
Dä skröpa här ve e fäbo. Ingen tordes ligg' där över e natt, men då va dä en skomakare, som villa göra dä. Ô ne han fick e ko. Dä va ve Hampussnåret. Å då börja dä på sjung', när han vari inna i fäboa e stônn. =(stund) "Bena ä lång', bytta ä trång, mej lyster skompa*1 ännu en gång." Smomp' då! Sa gubben. Men då kôm gasten, för dä va gasten sôm kröpa där, å sa: "Då sitter du å sôler*2 skor, å tjäner då e ko, men ja vill ôpp å di' ihjäl mi gamla mor." – "Vem är mor di då?" fråga gubben. "Dä ä e fäbokulla här" ropa gasten å försvann. *1 dansa, hoppa *2 sular
(myling.) Gastar.
Ungar som modern hade mördat kallades för "gast". När "gasten" skrek, så var det en sådan unge. Det kunde vara länge se'n i tiden som han blivit mör- dad, för han höll på att skrika till dess att hans riktiga livstid var ute.
Gasten
Da va inte nô gôtt mârke när gasten skrek. Gasten fick en aldrig se, så en visste inte var en ha- de honom. En hörde att han skrek. Och det var mest så att någon dog i gården, om en fick höra den.
Gastar
”Gasten” har jag inte hört på länge. Han ”sjoa”. Såg honom aldrig. Men en blev rädd när en fick höra honom, för om en kom där han var, så blev en ”gastkramen” – sjuk i hela kroppen. Då hjälpte inte annat än eld till bot.