Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också någon sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Trösken
Förr i tiden tröskade man med prägel (=slaga). Man tröskade mest före jul från kl. fyra på morgonen, men trösken skulle vara slut senast i slutet av februari eller i början av mars. De som inte slutat till Vafferdagen var riktigt då- liga människor. Då man tröskade skulle man hålla takt. I allmänhet var man fyra i ett lag, "man tröskade fyra". Man hade både dubbla slag och lätta slag dessemellan.
Vårarbete, skörd och tröskning
När den torre är våter, är det många man, som gråter. Göja lånte dar av mars te å rusta på. Gertru dräng bär ljus i säng. Mars med sitt långa skägg lockar barna utom vägg. Så kommer april med sin rännesketa, Så får barna inneseta. Olsmässe sken det är många till men. Om gräset fick Olsmässe hätta och Larsmässehatt, så blev detta sämre än halm. Aprilsnö är så go som fåragö.
Vår och höstarbete, slåtter, skörd, tröskning
Göja lånade mars, men jag minns inte hur många dar det var. De kallades för "Göje rumps." Han skulle frysa ihjäl en bock och därför behövde hon de darna. Är Paulus mild och blid det båda gott år och god tid. Om det droppade från kyrktaket vid kyndelsmäss, betydde det gott mjölkår. Mycket små betydde mycket hö. Olsmässe sken blir mången till men. Olsmässeskatorna var alltid så eländiga. De fällde vid den tiden.
Mara
Far min hade "mara" så många gånger. Då skrek han, när han hade den. Ibland tyckte han att hon liknade en svart "vägglöss" å ibland tyckte han att det en käring. Men hon var så kvick bort från säng- en, när hon hade ridit honom. Bara några ropade på honom, så kom han loss. På dagen var aldrig farligt att hon kom, när han sov middag, men på natten blev han utsatt. Men hon kunde inte komma åt honom, om han låg på sidan eller på magen. Det var, när han låg på rygg som hon kom åt honom.
Vår - o. Hösthalvåret.
Mars med sitt skägg lockar banen utom vägg, april med sitt skinn kör barnen in. De tände inte upp ljus om kvällarna efter Vaffle. De steg upp klockan 4 om morron; då var de ljust om Vaffle. Om Marta pessar i nöla, så blir det ingen kärne i dem. De första potäterna tog de upp vid Olsmäss. Blir det regn på Galla, så växer korn på hallar. Ej tal om Brynulf. Bartolomeus storm har jag alltid hört talas om.
Mara
Mara skulle rida hästar, så de stod i stallet och var så svetta, och manarna var flätade. En lie hängde de i taket över hästen, för stål skulle hjälpa mot spöke och allting. Mara har jag haft ont av. Det känns ett tynge på brös- tet. Det ska komma an på, att en har för litet under huvudet. Det skall ju vara människor, som kunde vara maran. Men deet har nog aldrig hänt; det är sånt, de smällt ihop. Har ej hört talas om marulv eller varulv.
Värmländska folkminnen
Värmländska folkminnen. Frykerud. Under juldagarna skulle man ge akt på väderlekar så visste man sedan hur det kommande året skulle bli. Om juldagen var kall och snöig, skulle januari bli sammalunda. Annandagen motsvarades av februari. Tredjedagen av mars o.s.v. fram till trettondagen. Under sommarmånaderna blir det naturligtvis regn i st. för snö. Förmiddagen av juldagarna mot- svarades av månadernas första hälft, eftermidda gen av deras senare. På juldagen fick man ej gå på besök. Annandagen började julkalasen.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barn under vägg. Så kommer april mä sin pinne å kör dom te bli inne. Detta hörde jag av en gammal gumma i Buared. Men båtsman Regelbom hade det på ett annat sätt (som J. ej kan erinra sig nu). Hörfrösdagar minns jag inga särskilda. Linfrö skulle rös bra bettia (?). Det tvåradiga kornet var bäst det sålde de till bryggerierna. Det sexradiga blev ofta bröd, ofta uppblandat med korn.
mara.
"Mara" var som en väldigt fet katt. Den la- de sig på bröstet å klämde. Far hade själv känt henne. Så var det en systerson som hade ont av henne. Bara en kan skrika, så släp- per hon taget eller att en annan skriker nam- net på en. När hon red så blev en dyng svett, å det var så med djuren också. Häs- ten stod så att lödret vatt av honom på mor- gonen. Om en nämnde Jesu namn, så blev hon borta. Eller en skulle stiga upp å gå ut å pess å säga Jesu namn. Å om en pessa över den enna tommefingern, så skulle det hjälpa. I stallet var det bra att ha ett blad av en psalm- bok eller en "marbuske". Det skulle vara en så- dan där tät, rund boll som växer ut på kvistarna / på träden. - Mara var ett ont väsen som en skulle akta sig för. Hon kunde komma in ge- nom små hål i väggen, fönstret eller dörren. Om det var en häst eller ko som hade ont av mara, så stod det inte till att hålla håret slät utan det blev raggigt å talkigt (?), å det var mest på ryggen å efter sidorna. Hon kom utifrån. Jag vet, att far trodde, att han hade fått hen- ne med från skogen den gången han hade henne. Anns/Aners är det nog inte annat än en sjukdom som sätter sig i blodet.
Mara
Det var en skomakare som hade en dotter, som var ma- ra. Skomakaren satt och arbetade till långt på kvällen. Dottern låg och sov. Rätt vad det var stod hon upp och ruskade på sej och sa: "Långt å kallt te Knarren" det var vinter och kusligt. Men skomakaren tog spann- remmen och slog till henne med den, daljade henne några slag, så hon blev vaken. Sen gick hon inte mara mer. - Hon skulle ha satt sej på bröstet på sin fäs- teman. Vet alls inte, var Knarren var beläget. Så var det en bonde, så tyckte så mycket om sin häst. Var morgon stod hästen och skalv och var genomsvett, så löddret flöt. Bonden kunde inte be- gripa, vad det var med honom. Så kom han till att / tänka på , att han kanske var riden av maran. Han band fast skarpslipade liar på hästryggen, så att ma- ran skulle fastna på dem. Nästa morgon gick han ut i stallet men kom inte igen. De saknade honom och gick dit och tittade. Då satt han död på hästen. Jag såg en skomakaregesäll, som reds av maran. Han låg Han låg med vidöppna ögon och spände ögonen i taket. Han bad mej sen, att jag skulle väcka honom, så snart jag fick se att han låg så.
Maru
Det säges, att det finnes vissa olyckligt skapade menniskor (maror), som utan att sjelfva veta af det, under nätterna i sömnen plåga andra menniskor eller djur. — Kännetecknen på sådane menniskor är, att de hafva en svans, och att de, utom på denna och hufvudet, icke hafva någon hårväxt. Marorna kunna antaga hvilken skepnad som helst ; och då maran rider någon stoppar hon svansen uti munnen på sitt offer, hvarigenom detta blir mållöst, och ansätter det så hårdt att det icke kan röra en lem. Äfven då någon ligger och i sömnen framslöddrar otydliga ord, tros den ridas af maran. — I alla fall hjelper allenast att 3 gånger ropa den plågade vid sitt dop-namn, då han vaknar och slipper maran. — Då en Bonde en afton med sina drängar gick ut i stallet för att syssla, stod den ena hästen der och svettades så att vattnet flöt af honom och var »ambdenes» (modfäld). Men Bonden, som anade hvad som fattades kreaturet, såg nu närmare efter, och fann slutligen en stoppnål sitta i hästens bringa. Han tog då ut denna nål och ställde den med ögat nedåt i gödselhögen natten öfver. Och då de om morgonen kommo ut, stod »astu-mor» (grannhustrun) på hufvudet i gödselhögen! Ty då solen gick opp; måste hon förvandla sig. - En skomakare arbetade engång hos en Bonde, Och som de hade brådtom, så suto de oppe och sydde långt fram på natten. Bäst de suto, steg Husbonden opp ur sängen, der han låg vid sin hustru, och började så naken han var gå fram öfver golfvet åt dörren. Skomakaren, som då såg att Far ej var vaken och att det ej stod rätt till med honom, tog lästen, som han just hade i handen, och gaf dermed Bonden ett dugtigt slag bak till. — Bonden vaknade genast och utropade i sin glädje: »Tack skall I ha för det, Mäster ! för nu slipper jag gå så om nätterna.» Husbonden var nemligen en mara. — Slut. C. N. Carlsson. [I marg. vid. 24. Maru står]: Då man drömmer att man springer för någonting, så rider just »mani» en. O. Fr. H. Om man låter en katt ligga i vaggan hos ett barn, som är »hedning» (o-christnadt), så blir barnet mara, d.v.s. när barnet blir större anfäktar det dem det tänker på, ligger sjelft och våndas i sömnen mellan kl. 12-3, och sofver så hårdt, att man kan göra vid det hvad man vill, n.b. blott man ej ropar det vid namn. — Det onda kan dock hjelpas om man förmår binda barnet till händer och fötter, sedan det är insomnadt, att det ej kan göra sig löst — hvilket fordrar starka tåg. —; ty när »skårkorna» komma, kan barnet så arbeta att svulster och stora blod-»bader» (blod-sprängdt ställe, valk) synas der tåget varit ombundet. — Den, som är Mara, har intet hår under armarna eller eljest på kroppen, undantagandes hufvudet. — De, som plågas af maran, kunna stundom visa henne bort på ett träd eller något annat. J. P. Enderberg.
Maran
Far hade två hästar. Den ene hästen stod allde- les dy blöt om morgnarna. Det såg precis ut som om det hade legat en "resadel" på ryggen. Far vis- te inte hur han skulle bära sig åt. Men så fick han lärdom av en ###gubbe. Han skulle lägga ett bokblad, som det stod något gudsord på el. med Jesusnamnet, på bjälken. Det behövdes inte mer. Ef- ter den dagen var den hästen som den andra. Det var "maran" som red hästen förut. Denne mara skul- le vara av Lucifers släkte.