Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Skogsråa fanns i N. Höke. Det var en mans- person på ett ställe, som blev så förfärligt ma- ger och utsögen. De visste inte, hur det var fatt med pojken. Men så fick de se att skogsråa kom in till pojekn om nätterna och hade bol- lag med honom. Jag vet inte, om de någonsin råd- de på henne. Det var många, som gick vilse i skogen där. Det var skogsråa, som förvilla dem.
Skogsväsen
”Skogsråa” var inte lik sig jämt. Ibland kunde hon skapa sig till björn. Om en sköt på den björnen så bet inte kulan. Men hon ville helst hålla sig som ett fruntimmer. Om hon vände ryggen till, så var hon inte grann, för hon hade rompa som en ko. En lång, smal rompa hade hon. Far låg i skogen på fågellek. Han låg å väntade i en säterstuga. Han hade ställt bössan utanför. Han hade somnat. Men han vaknade, för det slog på dörren. När han kom ut, så fick han se att det var fullt med fågel runt om stugan. Han tog bössan å skulle skjuta. Men han fick inte skottet att smälla. Han försökte, men det gick inte. Till slut så kom det så mycken fågel, så han blev rädd. De kom alldeles inpå honom. Så var det en stor svart fågel som satt i ett träd. Far höll på att inte komma in i stugan, men när han hade kommit in, så läste han Fader vår baklänges, men då blev det alldeles borta. Om en gick vilse, så skulle en ta av sig något av kläderna å vränga.
Skogsrån
Ja' va oppe i Bergslagen å kola, så kom ja en gång å hade e ***tôreskate (torrt träd, som skall användas till ved) på axla, då mötte ja ett fint frun- timmer. Dä va' allt skogsråa, för ingen letar sig till så'ne skogiga och bergiga marker. Dörra till kolkoja fick aldrig vare i fred, för koja stod på skogsråas marker. Min mor sådde vitkålsfrö, å en gång sulle ja gå te Medhamn (Visnums-Kil) å säje att de fick hämta plantor. Det var när sola / skulle gå ner, å när ja kom te e stor grann gran stod dä ett fruntimmer där. Ja trodde dä va' piga i går- den å tänkte ropa "Beata" men ville inte för ho va' naken. Men så gick hon runt, och då fick jag se att hon hade som en lång korumpa. Men det blev fötter på mäj, å ja' tordes inte gå den vägen hem.
Skogsväsen
Dä va tilit en messomersmôra som e grann gômme geck opp å skulle slå gräs te koa si. Dä skulle vare förmånlit om kora feck tå den dagga, som satt på gräse den môran. Valles ko nu geck där, så feck ho se, att dä kom e kvenne mä sju kor vallane på soldatens torplägenhet. Kora geck ätter henne. Å denne mänska lilla 1) så vackert. Dä va som att ho skulle ha nô arbete i hännera på sej. Dä geck inte fort, å inte skrek ho högt utan dä lät som en sång när ho lilla. Denne händelsen kunne ho aldri förglömme. Å dä va skogsråa, som va ute den môran. 1) lilla = locka
Skogsväsen
"Skogråa" var farlig hon, om en kom ivägen för henne. Det var inte farligt, om en inte kom i de streka som hon brukade ha. Hon gjorde spetakel av en å fick en att se allt möjligt som inte fanns. När jag blev vilsen en gång så tyckte jag att allting var bakfram på. Jag gick rätt emot vad jag skulle gå. Till sist så tyckte jag att det skrek å ropade namnet på mig, men det var ingen som hade ropat. Det var i vil- lan som detta blev. När jag kom hem så tyckte de jag såg så konstig ut, så de frågade mig om jag hade varit ute för något. Men jag talade inte om det den dagen. Jag såg aldrig "skogsråa", men det var ju mycket tal på henne. När hon var som värst i tagen så brakade det i skogen. Hon var klädd som ett fruntimmer med huvudduk på / huvudet, klänning å tröja. Men hon hade rompa å den var hårig som på en ko. - Om en tog av roc- ken å tog den på vrångsidan, så hade hon inte makt med en längre. - Hon kunde förvandla sig till få- gel, å då lurade hon de som sköt, för då fick de skjuta upp allt krut de hade, men de fick inte djur ändå. För henne träffade de inte, å kunde skjuta.
Skogsväsen
"Skogsråa" var som "bergråa". Jag tror att det var samma "bergfolk" alltihop. För hon fanns i tjärnen också. Där ställde hon med fisken. Hon var ett kvinnfolk. Vacker var hon så det kunde inte finns vackrare jänt än hon. Men om det var någon hon inte tyck- te om, så kunde hon förställa sig å bli stygg som själva den lede. Då kunde hon allt gö- ra flep av honom å narra honom, så att han fick gå i skogen både länge å väl. Det hände ibland, när de gick i skogen å le- tade efter kreaturen, att hon narrade dem. Bror min var ute för henne. Han såg fåren tydligt flera gånger. De var alldeles inpå honom. Men så var det som om de / sjönk ned. Han fick gå länge så, innan han fick tag på dem. När han kom till dem, så var de rädda för honom. Hon hade skrämt upp dem. Hon hade rött kläde på huvudet, när hon skulle vara fin. Röd, grön el. rutig var hon klädd. Det hörde jag jämt, när de tala- de om henne. Om en gick vilse, så skulle en fråga, om inte fröken ville vara snäll å hjälpa en rätt. Men en skulle be vackert, å sen var det inte farligt, än en kom dit en skulle vara. Det var som att kasta en vant, så kunde en vara framme.
Skogsrån.
Dä va en gôbbe sôm låg på en skog här, Magerviken, å kôla. Så va dä en kväll sôm skogsråa kom in i kôja te kôlern. Ute va dä röskit å reg- na, å ho va ganska frösen å sej. Kôlern hôll på å elle i kôjerspisen å ho geck rakt fram te spisen å ställde sej för brasa å löfte ôpp kjort- lera, å så fråga ho hônôm, va han hetta. Då tog han ett törträ mä el´ i å smällde dä i än på´a, å sa: "Ja´ heter Själver". Ho feck brått ut å skrek allt va ho ôrka: "Själver ha bränt mej, Själver ha bränt mej." Då svara dä i en an´ höjdås: "Ha du själver bränt dej, så må du ha dä så gôtt."
Skogsväsen
"Dä va e di kall skogsrå". Farfar min ha- de haft henne med ända från Långflon till Höljes en natt. Det var ett stort kvinn- folk. Han såg att detta kvinnfolket kom från skogen. Han tyckte att hon gick baklänges. Häs- ten började snarka, å det bar iväg med ho- nom. Men det hade inte gått långt förrän det tog igen. Han höll inte på å kunna dra tomma släden. Farfar gick av, men han drog lika tungt ändå. Till slut så stanna- de han i en backe, men då gick farfar fram till huvudet på hästen, å tog upp betslet å tittade genom det längs med ryggen på hästen. Då fick han se ett stort kvinnfolk som satt bak på släden. / Benen släpade på backen. När han satt bets- let på hästen, sade han: "Nu i Guds namn går du, å det som är med får inte skjuts längre." Jämt som han hade sagt ut det- ta så tog hästen i å springa som om han hade blivit tokig. Se'n gick det så, än- da hem.
Skogsväsen
Skogsråa hade sine strôk nerefter sjön. Där var det inte säkert än att en kunde träffa på henne. Hon var som en vanlig människa. Hon kunde likna sig vid vilket fruntimmer som helst. Vi hade en rotkäring som talade om att hon hade mött henne en gång hon skulle gå med mat till kârn sin. Denna rotkäring stannade å talade till henne å sade: ä du ute å går, Li- sa?" För hon trodde att det var en grannkäring. Hon var precis lik henne å hade samma slags schal å klänning. Men denna Lisa hade inte varit ute något den dagen. Rotkäringen tyckte det var så konstigt, för hon fick inte något svar. "Skogråa" kunde en inte lita på, för om hon ville så ställde hon att en inte kände igen sig / var en var. Jag vet att det kunde förekomma att en del blev "förvillade" alldeles invid stugan å inte visste var de var förrän de kom in å hade varit inne en stund. Om en var ute i skogen, så fick en inte ropa namnet på varandra, för fick hon veta namnet, så fick hon makt. Om en kom till att gå över en väg, där skogråa hade gått, å en hade bössan med, så var det inte att tänka att en skulle få något, för då blev det otur.
Skogsväsen.
Min morfar talade om, att hans far låg i sko- gen och kolade. Då kom det "e skogsrå" till honom och knackade på dörren. När han tittade i kuje- dörren så brenna det i milan. Det hände fle- ra gånger på samma vis. Så var det en gång som hon kom in i kujan till honom. Hon skul- le göra sig rolig och tog upp klänningarna och ställde sig vid kujspisen och värmde sig. När hon stod där, så frågade hon gubben, vad han hette. "Nej du," tänkte gubben, "Jag talar inte om, vad jag heter". Så sade han, att han hette sjôl. Han ville inte ha henne i kujan, utan han tog en eldbrann och slog till henne i rô- va med. Då fick hon brått ut å skrek "sjôl ha bränt mej, sjôl ha bränt mej." / Då skrek det tillbaka i skogen att "ha du sjôl bränt dej, så får du sjôl ha´t så gôtt." Mamma lärde oss att vi ksulle sätta oss på en sten och läsa Fader vår, om vi gick vilse. Det var ingen annan än skogråa, som fick en att gå vilse. Hon skulle vara som en urgröpt tall i ryg- gen, vet jag de gamle sade. En lång rompa hade hon.
Skogsväsen
”Skogsråa” var som ”bergråa”. Jag tror att det var samma ”bergfolk” alltihop. För hon fanns i tjärnen också. Där ställde hon med fisken. Hon var ett kvinnfolk. Vacker var hon, så det kunde inte finns vackrare jänt än hon. Men om det var någon hon inte tyckte om, så kunde hon föreställa sig å bli stygg som själva den lede. Då kunde hon allt göra flep av honom å narra honom, så att han fick gå i skogen både länge å väl. Det hände ibland, när de gick i skogen å letade efter kreaturen, att hon narrade dem. Bror min var ute för henne. Han såg fåren tydligt flera gånger. De var alldeles inpå honom. Men så var det som om de sjönk ned. Han fick gå länge så, innan han fick tag på dem. När han kom till dem, så var de rädda för honom. Hon hade skrämt upp dem. Hon hade rött kläde på huvudet, när hon skulle vara fin. Röd, grön el. rutig var hon klädd. Det hörde jag jämt, när de talade om henne. Om en gick vilse, så skulle en fråga, om inte fröken ville vara snäll å hjälpa en rätt. Men en skulle be vackert, å sen var det inte farligt, än en kom dit en skulle vara. Det var som att kasta en vant, så kunde en vara framme.
Skogsväsen
”Dä va e di kall skogsrå” Farfar min hade haft henne med ända från Långflon till Höljes en natt. Det var ett stort kvinnfolk. Han såg att detta kvinnfolket kom från skogen. Han tyckte att hon gick baklänges. Hästen började snarka, å det bar iväg med honom. Men det hade inte gått långt förrän det tog igen. Han höll inte på å kunna dra tomma släden. Farfar gick av, men han drog lika tungt ändå. Till slut så stannade han i en backe, men då gick farfar fram till huvudet på hästen å tog upp betslet å tittade genom det längs med ryggen på hästen. Då fick han se ett stort kvinnfolk som satt bakpå släden. Benen släpade på backen. När han satt betslet på hästen, sade han: ” Nu i Guds namn går du, å det som är med får inte skjuts längre”. Jämt som han hade sagt ut detta så tog hästen i å springa som om han hade blivit tokig. Sen gick det så ända hem.
Skogsrå
Mor tala om att det var en, som fick ungar med en skogsrå; hon hade fått makt över honom. Han höll på att kola i samma skog i flera år, och det blev den ene ungen efter den andre. Men till slut så tyckte han, att han skulle få gå hem och hälsa på. Det skulle han få, men när han kom tillbaka, skulle han packa tre gånger i en tall, innan han gick fram till milan. När han kom till tallen, så brydde han sig inte om detta, utan han gick på. Då fick han se ett kvinnfolk, som hade så lång näsa, så hon begagnade den till krok. Rumpan skvätte hon vatten med och släckte kolen, och händerna hade hon till hacka. Då blev han rädd. Men så fort hon fick se honom, blev hon som förut. Han undrade över, hur han skulle bli av med henne och ungarna. Så träffade han en klok gubbe, och då frågade han denne, valles han skulle bära sig åt. Då blev han lärd, att han skulle spänna hästen för en kolryss, så skulle han fara ut på en sjö med dem. Det gjorde han. När han kom ut på sjön, så kom det en skock med vargar. Då var han kvick att spänna från hästen och så satte han sig upp på ryggen på den och red. Vargarna tog både skogsråg och ungarne och rev sönder och åt upp.