Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det hände att "skogsråa" skrämde hästarna, så att man inte fick fram dem efter vägen. Det var särskilt far- ligt på skogarna. Mellan Kasenberg och Avelsäter i Värmland finns en stor skog, där blev de ofta stående på vägen i forna dagar. Och detta slyldes på "skogs- råa". Hon kunde sätta sig bakpå åkdonet, så att inte hästen orkade dra.
Tomtegubbar
Min mans far var kolare. Han bodde alltid i en liten koja mitt mellan milorna. Det hände ibland att dörren till kojan gick upp av sig själv. Då var det tomtegubbarna, som voro framme för att varsna att det var eld i milan. Skogsfrua Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd. Det var en stor äng utanför Filipstad nära mitt hem. Där såg farmor skogsråa gång på gång. Till slut frågade de (det var någon mer än farmor då) vad det var hon ville. Då talade skogs- råa om att i den ängen låg där en stor skatt begraven ō den skulle de ta upp. Det kunde / man förstå, för på den ängen lyste det om nätterna ō kvällarna. Men jag vet inte hur det gick med skatten sedan för vi flytta därifrån. Det var 1852 det hände. Vattenväsen. Min farfar låg på sjöbotten i 8 dar, han. Det hände sej så, att vid fiske kom han i sjön en tors- dagskväll. Han sjönk ända ned till sjöbotten. Där kom det en stor fisk ō sam omkring ho- nom gång på gång. Farfar blev sittande på sjö- botten, han, ō fisken sam hela tiden omkring honom. Men hela sockna gick ut för att försö- ka få upp honom. Den andra torsdagen, jämt 8 dar' efter det han hade sjunkit, fisk' di' upp honom, ō då sågo dom, att han hade precis som en stor glasbubbla för ansiktet, men när han väl hade kommit upp försvann den ō den store fisken också. Han var sjuk efter ett tag, men det gick snart över. / Födelse Om det var någon, som hade svårt vid förlossningen, så skulle man ge dom ormskinn att äta. De brukade stoppa in det i mjukt bröd ō ge barnsängskvinnan. Mot svåra värkar var "rågökre" (det svarta i rågblom) ett osvikligt medel. Min syster var ett söndagsbarn. När hon föddes hade hon redan två tänder. Det kom folk hem, som hade värk eller ont, för att hon skulle "bita över värken" med tänderna. Då försvann den alldeles. Det späda barnets badvatten skulle man lägga peng- ar i för att det skulle få tur med sig ō bli "snälle te att läse". Man brukade också sy in en slant i "nagelbande" (navelbandet) för att barnet skulle bli rikt. En granne till oss sydde in trinda läder- trissor i sina pojkars navelband, ō dom blev sko- makare alla tre. Man skulle alltid vara rädd om småkläder ō sådant som hörde barnet till; varför det vet jag inte, det skulle väl bli olycka annars.
skogsväsen.
Mi mor tala om följande händelse. Far va i skogen å kôla e mile. Den låg ungefär tre fjärdingsväg hemifrå. Nu va dä så att nôn feck gå te far mä mat kanske ett par gånger i vecka menna han låg där, för han kunne inte lämne mila. Dä kunde lätt ta eld å då hade han gjort allt arbete förgäves. E mile feck di vare vaksam över. Å sällan va dä en ensam som vakta utan di va två i lag mä varandre. Mor tog tösera mä sej å gidde sej å mä maten, å dä ble rätt sent inna di hant fram te kôja. När di hade sôtte e stönn så sa far, att nu får i allt stanne över natta. När dä ble full kvällen, så la' di sej i kôlkôja i godan ro. Men när di hade låge e stönn, så kom dä en gôbbe in. Dä va en annan som va i skogen å brände tjäre. Han hade / e törekeppe på ryggen. Den kasta han ner utanför kôja. Gôbben sätte sej inne, tösera bakätter dörra. Nu hade di ställt ut potatisvattne som di hade sloge å potatisen i en pyts utanför. Den syntes så väl för brasa lyste långt ut på backen. Räss som dä va så feck di se skogsråa där sette å tvätte föt- tera sine i dette vattne. Se´n tog ho opp klänninge- ra å tvätta bena. Nej se där, sa far min te di andre, veeket helvete som setter där. När denne tjärbrennern geck hem den kväl, så träf- fa han henne. Ho rev ikôll honom, så att han högg sej i ryggen å ble ofärdi allt senna. Å då skrat- ta ho, så dä ga´ eko i skogen. Den berättelsen tala di gamle mô på. Di kalla skogsråa för Grankôttekari.
Skogsrå.
Per i Labråten låg i skogen och kolade mila. En natt somna och väcktes av "skogsråa" som ropade att "mila slog sig". Råa va små gubbar med grå kläder och röda luvor. (Mila slog sig = att milan fattade eld, vilken slog ut)
Skogsrå
Di skulle likna bergtrollen, så di var så granna framifrån och sen var di som ett baketråg bak.
Skogsrå.
Det var inte bra om man mötte en liten grå kärring. Den skulle vara onskefull som själva skam. Fick man se den gjorde man bäst i att vika ur vägen. Men skogsrån kunde också visa sig sådan. "Olle i Myra ble stôlli för e tockane kärings skull så han feck ränne i skogen varävliane natt". Hon hade fått makt mä honom. Han var tvungen att ge henne kärlek. Man kallade henne "gra-Kari".
Skogsrå.
Min mor hade sett skogsrån, när hon vallade fåren. Hon hade kommit springande efter en gärdesgård, som om hon hade letat efter ett hål att krypa igenom. Det såg ut som om hon inte ha- de vågat gå över gärdesgården. Hon var klädd i rutigt bom- ullskläde och schal. Klänningen var lång, så den släpade efter henne. När hon försvann var det som om något skulle ha "dunsat till" i skogen.
Skogsrå.
Min morfar stod å brände tjära. Som han skulle till att ta yxan för att "knasta" (hugga) av litet ved, fick han se ett fruntimmer stå alldeles bredvid sig. Som det var kväll och skumt såg han inte riktigt vem det var. Han trodde, att det var någon av grannkvinnor- na, så han började skämta å fråga vad för ärende hon kunde ha så där dags på dagen. Kvinnan svarade inte på hans tilltal. Hon bara skrattade, tyckte han. Då gick han närmare henne och fick då se att hon hade håret hängande efter ryggen. "Nånå" tänkte han, "nu har hon allt kommit ändå. Bäst att passa på och fösa bort / henne, innan hon ställde till så att tjäran brann upp. Ty att hon var ute för att göra sattyg, det förstod han. Så tog han tjära i en slev och kastade på henne. Då blev hon rädd och sprang sin "kos".
Skogsrå
Min make kom en gång på hemväg från att ha kört en haverfora* till Bärgsla- gen. Det var redan skymmning, när han kom till Brosjön. Strax där sjön vidtog fick han se ett fruntimmer, som var tra- sigt klätt. Kjolen var sönder och tröjan var inte tillknäppt. Hon hade duk på huvudet. Och hon sprang efter stranden så fort han nådde köra och följde till dess att vägen vek från sjön. Där blev hon tvärt borta. Han trodde, att det var "skogråa".
Skogsrå.
Tre personer voro en gång i skogen och sökte efter fåren. Så kom de till Trollberget som ligger efter d.s.k. Rådavägen. När de kom upptill krönet på backen, så satte de sig att vila där. När de hade suttit där en stund, så svor den manliga föl- jeslagaren till och sade att de måste gå ty det kom en käring därnere i bac- ken. De hade inte väl hunnit resa sig förr än käringen var försvunnen inåt skogen. De hunno att se att hon bar en brandgul väst och att hon hade en lång "rompa" som släpade efter henne. De förstod nu att de råkat ut för skogrån. Ty många före dem / hade träffat henne vid det berget. När de sedan kom att se åt berget till så möt- te en underlig syn. Det var samma gam- la fula och skrynkliga gumma som vek av åt skogen. Man såg henne tydligt Men hon hade fått en karl med sig upp på berget, men av honom såg man inte mer än benen. Det var två karlben som spatserade bredvid henne Den kvällen funno de inte fåren Men på morgonen fanns de i samma skogsfälle genom vilket man strövat fram och tillbaka kvällen förnt. Skogsrån kunde "förvänne syna" på folk.
Skogsrå
'Skogråa' satt i skogen å band strumpor och van- tar, så att det blänkte i spetorna. Hon lillade då så grannt. Men fick hon höra bergjätten, så slutade hon att 'lilla'. 'Skogråa' var som en människa 'fram- ante', men 'bakte' var hon som ett urhålkat baktråg. Hon ville gärna ha 'kârfôlk'. Bara de voro tysta och inte härmade eller tilltalade henne så gick det bra, men vänslades de med henne, så kunde hon få övertaget.
Skogsrå
En person här borta, som jag känner väl, var ute i marker- na. Plötsligt mötte han några granna töser. Han började språ- ka med dem. Men då hängde de sig på honom, så att det var knappt, att han kunde släpa sig hit. Inte vågade han att gå ut igen, så att han fick stanna här med natten.
Skogsrå
En kolare höll till vid sin mila. Han fick se en fin dam på en bergklippa. Han fick se att hon var barfota å ha- de så vita, granna fötter. Han gick till henne. Hon spar- kade med fötterna, för nedanför klippan satt en stor björn. "Tas- se ta fot, tasse ta fot", skrek hon. "Tasse få alltihop", skrek kolaren å gav henne en knuff. Då passade björ- nen på att hugga av foten på "skogråa".