Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
Gastar
Vid Jänglebroa var det en ek, de kallade "gasteka". Det är la på Yttre Bodas mark. Det skulle uppehålla sej en gast i den stora eken där, sa de. Jag vet inget om honom mer, än att han skulle ha sitt tillhåll där.
Gasten
"Gasten" var "spöke" efter små barn som mördats och gömts för att inte brottet skulle upptäckas. För att det skulle komma "i dagen" höll de inte fred om nät- terna utan jämrade sig. Men om modern bekände och fraktade barnet till krkogården så slutade det att jämra sig. 66. Farmor sade att det var farligt att komma ut för "gasten". Kom han nära så skickade han sjukdom på en, så att det tog åt förståndet. Men det var inte farligt annat än om kvällarna och nätterna. Farligast var det efter kl. 11 och fram till kl. 1 på natten. 67. Om en gav sig till att härma efter gasten, så blev en sjuk. Det blev blå märken på kroppen som efter fingrar.
Gastar
Av flera äldre personer har berättats om gastar (eller mot) vilka efter mörkrets inbrott kunde möta en utan att man såg dem. Råkade man då stöta samman med en sådan gast, blev man kartigt sjuk, och blånader uppstod oftast på kroppen - man var gastkramad. Gastar kunde även ställa till spektakel. Så berättas om en lantbrukare, som var på väg hem med sista sädeslas- set för året; detta slogs omkull gång efter annan, varför lantbrukaren såg sig nödsakad att spänna från hästen och vänta till nästa dag med hemkörningen. När han körde hem hästen utan lasset, hörde han gasten skratta i ett närbeläget berg.
Mylingar
Det blev ”gast” av ett foster som dödades å gömdes. Vid Nygård var ”gasten”. Där var det ett fruntimmer som var döv. Hon hade fött barn. Den sista pojken skull väl få leva, sade hon. Men de andra hade hon tagit livet av. Det var efter en bäck. Där skrek det en litennen. Men det har varit tyst på senare tiden. Det var på ett ställe som pigan hade fött ett barn å lagt i en bytta. Så var det någon som satt inne å hörde att det talade under golvet. ”Bena ä för lång bytta ä för trång”. Då bröt de upp golvet å fick tag i en bytta med ett barnlik i. Så fraktade de det till kyrkogården. Men efter den dagen vart det tyst.
Om skrock vid milorna och kolning
Det fans vid vissa ställen i skogen och vid vissa kolbottnar, som det fans "backfolk". På sådana platser var det bra att kola och milorna gingo bra, bara man var försiktig och icke kom i ogunst hos backfolket. Icke fick man svära och dundra onödigtvis om natten, icke hugga ved, eller ramla, sedan det blev nedmörk, för gjorde man det, så kunde man vara säker på att det dundrade ute kring milan hela natten, och milan blev besvärlig. För att stå i gunst hos tomtarna så brukade man lägga litet toback på någon stubbe invid milan. Och för det mästa var tobacken borta om mornarna. Då man tände en mila så var det / bra att ha svavel i den, för att "ho skulle gå bra", och ej bli besvärlig. Stod kolaren på god fot med tomten, så kunde han tryggt sova om natten. Blev det något fel på milan om natten, så kunde kolaren vara säker på att tomten ropade hans namn, så att han vaknade. Jan på Fallet berättade: Ja hadde fatat in de siste kola i kolhuset, och var färdig med kolningen och skulle flytta hem från skogen, för det var nära jul. Kolen hadde legat ett helt dygn, så jag var säker på att det ej fans någon eld i dem. Jå jag hadde gått ett stycke från kolhuset, så kom jag mej att se tebaka åt kolhuset, och då fick ja se det kom en stor svart fågel komma flygandes, och flög rätt in i det fyllda kolhuset. Detta tyckte jag var undligt så jag går tillbaka, för att se efter fåglen, men jag såg ingen fågel, men jag fick se till min häpnad att det var eld i kolhuset. / Gasten var en undlig fågel, som kolargubbarna kunde få höra ibland, se honom fingo de alldrig. Gast stod i tjänst hos skogsrån. Per på Torpe hörde gasten skrika flera nätter å rad vid kolkojan. Hällä´r hällä´r! skrek gasten. En natt då gasten skrek som värst, så tar per den ene stövelskon och kastar ut den genom kojdörren, åt det hållet han hörde gasten skrika. "Här har du bå hälläre å tåläre", sa Per. Då töstne gasten, å han hörd'en allri mer. Å stövelskon ble borte den hette han allri häller hur mycket han än letade. Skogsvaktare Kullberg han hörde gasten en natt vid Lomtjärnbergen. Hundarna morrade och skällde, men rädda voro de och kröpo efter bena på Kullberg. Kullberg var trollkunnig, han lade in ett trollskott och skjöt upp i granen där han hörde gasten skrek. Han hörde något kom neddunsand från granen och han hörde att hundarna åt något. Men ingenting såg han.
Gastar
Det var en från Torpa som hade fått en gast på ryggen en gång han skulle gå hem. Han fick bära honom hela vägen, tills han kom hem till dörren, då gick han av. Gastarna ropte så illa, de trodde det var en människoskepnad.
Gasten
"Gasten" ha de allt hört vid Värmeln förr i världen. Han skulle skrika så styggt - nästan som när en onge håller sig illa. Det skulle vara stora fåglar. De skrek när någon skulle drunkna. Jag vet inte om det var en riktig fågel eller inte. Men han hade "kust" med sig.
Gasten
'Stenulven' el. 'gasten' ha de hört på sko- gen här invid. Den skramlade som ett torrt skinn. Och han skulle se ut som två torra skinn. Många hade blivit skrämda nattetid på sko- gen av denne. Han sög blod sades det.
Gast
"Varulven dä va en fali föggel dä som flög i skogra å bärga. Å gasten va åg en tocken föggel. Di va falie bägge två."
Gastar
När det skrek styggt om kvällen, så sa en att gasten skrek. Det skulle bli annat väder. Ved kyrkan kunde en få höra att han skrek. Det betydde att det skulle bli lik snart. Det skul- le vara en fågel. När han flög så var det som ljus omkring honom.
Gasten
“Gasten” hörde jag inte annat om än att folk trodde, att det var den onde eller en tjänsteande till den onde. Det skulle vara ett väsen, som hade stora vingar. De var som ett torkat skinn. Han hjälp- te till när ett fruntimmer födde ett barn i lön.
Gudaväsen
Oden var ute och jagade tillsammans med sina undersåtar. Tor var också med på jakten. Den hördes i augusti-september och då lät det som hundskall. Dom jagade efter troll. — 「Trumslagaren var man rädd för liksom för gasten.