Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också något sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Djur
Klera är en fin fågel. Den tog vi i snara. (Se jakt!) Den kommer i mars och håller sej på åkrarna. Den flyger käpprätt upp. Den är gråspräcklig men är annars som en flyttstare. Horsegöken - det är hanen av kattuggla. Koltrasten kallade de skogsstaren. Han har gult näbb. Ingen kan göra såna bon som han, de är gjutna av jord och liknar stora skålar. Taltrasten är en flyttfågel, sitter på taken och sjunger; är blank, svart. (Troligen av Lj. förväxlad med staren. C. M. B-d) Göken kommer de första dagarna i maj. Nolagök är koragök och sönnagök är sorgegök. Han blir hes, om man härmar honom. Han slutar gala, när han får se den förste hö- stacken. Han blir hök, då han blir äldre.
Vårhalvåret
Petter Katt kastade en varm sten i sjön. De var rädda att köra på sjön sen, för då skulle det ta på isen likamycket under som på. "Om stubben bär katt Kyndelsmässenatt, så tar den var tredje stack." Det blir dåligt år, om det är frost och rim på stubben den dan. Vafferdan - här var inga vafflejärn i min barndom, men de började i min ungdom. Sen blev det vanligt att man skulle äta vaffler Vafferdan. Frost den 9 mars - då skulle det bli 40 frostnätter före mid- sommar. - April mä sitt skinn den körer barna in. / På Kristi himmelsfärdsdag skulle de vara fina. Hade de fått något nytt klädesplagg, skulle de ha på sig det när de gick till kyrkan den dagen. Påskdagen var det man skulle börja gå till sängs utan ly- se.
Vårarbete, skörd och tröskning
Göja lånade elva dar av mars te å frysa ihjäl en bock på. Om det snöade och yrde bra, så sa de, att Göja rusta. Och ju mer Göja rusta, desto bättre blev mars. Petter Katt kastade en varm sten i sjön, sen bar inte isarna. Tolfte april går tolfte veckan in. Nionde veckan går in tredje maj. "Korsemässe vinter." Då var det alltid kallt. Regna det bönesöndan, då må hinnaredsbo hänga upp sina harvar i tre veckor. Vid korsmäss hade de inget foder. Då fick de ta halm av taken och ge kreaturen.
Hästar.
Man lade varma grötar omkring huvudet på häst, som hade kvarka. När en häst hade "reva", sökte man få fart på det som stoppat genom att rida eller köra hästen fort. "Mara" kunde ri hästar på natten. Det berättas, att någon band en lie på ryggen av en häst, som brukade ridas av maran. På det sättet fick han veta, att maran var ett kvinnfolk. (Maran kan även rida folk. Om någon blir var, att någon rides av maran, och ropar hans namn, måste maran släppa sitt offer.) Meddelaren känner till det som brukar kallas marflätor, men har själv inget namn på det. "Tagelhåra setter ihopa, så dä ä som ett hela rompa."
Gamla märkesdagar
Sådant väder det var under nyårsnyet, skulle det bli tre ny i rad. Är januari våter, är det mången man som gråter, för då blir det en torr sommar. Efter Petr. Kathed (22/2) är ingen is säker, ty då har han kastat en varm sten i vattnet. Om det blir frost natten till det fyrtio martyr- er (den 9 mars), då då blir det frost 40 nätter i rad. April våt ochMaj kall, fyller bondens lada all. Aprilsnö är lika god som fåragö. Om Erik ger ax (den 18 maj), ger Olof kaka. Om det regnar på bönsöndag må bonden hänga upp både plog och harv, ty då blev det en våt sommar. Blenda skall sommaren sända.
Vår- och hösthalvåret.
Göja lånade elva dar av mars te å frysa ihjäl en bock på. Om det snöade och yrde bra, så sa de, att Göja rusta. Och ju mer Göja rusta, desto bättre blev mars. Petter Katt kastade en varm sten i sjön. Sen bar inte isarna. Tolfte april går tolfte veckan på. Nionde veckan går in tredje maj. "Korsmässe vinter". Då var det alltid kallt. Regnar det bönesöndag, då må hinnarebo hänga upp sina harver i tre veckor. Vid kormäss hade de inget foder. Då fick de ta halmen av taken och ge kreaturen. Kristi himmelfärdsdag skulle de gå barärmade till kyrkan. Då skulle fruntimmerana ha så vita lintyg på sig.
Predikosjuka (Prediko-Greta 1870- o -80-talet)
Västerhagen den 3-5-1937 Undertecknad har sett och hört sovande kvinna predika två gånger på 1870- och -80-talet, först i Skalunda, Lagmansgår- den, och på Eriksberg, Traneberg, Kållandsö. Hon talade om fariséen och publikanen. Min uppfattning om predikan var, pre- dikan som av en statens präst. Vad åratal och namn vet jag inte. Alfred Johansson (född 15 mars 1856) Skalunda Wästerhagen Lidköping. (enl. brev 20-5-1937: Min bror Karl trodde, att det var 1888) Skatteg. Skalunda 18-5-1937. På förfrågan av Alfred Johansson får jag meddela, att jag har sett vid början av hennes predikan, att hon satt på sängkanten. Litet därefter föll hon så sakta ned, och litet därefter började hon att tala. Innehållet i hennes tal "håga" jag ej. Elisabeth Svensson.
Slandrom Genvalla den 10 mars 1926.
Slandrom Genvalla den 10 mars 1926. Docent Valdemar Liungman! Tack för Edert vänliga bemötande. Får härmed insända mitt arbete till sägenpris- tävlan. – Var såsom liten pojke, när jag hörde min farfar berätta de gamla sägnerna, mycket intresserad av dem. Detta intresse har liksom väckts på nytt vid upptecknandet av sägnerna. Min tid har varit väl upptagen med annat arbete, varför jag ej fått sysselsätta mig med sägensamlandet så mycket jag önskat. Man möter ju också en del svårigheter vid samlandet därför att mycket har redan försvunnit ur folkminnet. — Vittra omtalas här på orten men har ej haft tid att besöka de personer, som äga kännedom i saken så jag måste avstå från att skriva om dem nu. Om Ni önskar få veta vad som kan givas i detta avseende, står jag gärna till tjänst Högaktningfullt Karl Andersson
Mara
Mara hade de för sej var nån död som var ond på dem och kom och la sej på dem. Jag tyckte ett kvinnfolk med ett vitt huvudklä på sej kom in och la sej på mej. Och jag kände igen henne också - men det var väl bara inbillning. Då kan ingen röra sej, man kan jämra sej men inte röra ett finger. Men kallar man dem bara i namn, så hjälper det. De skulle ta en täljekniv eller en lie och lägga uppe vid huvet under putan - men så skulle eggen veta upp och baken ner - så skulle inte maran kunna rida dem. - Och Likadant var det med kreaturen i lagårn. Då skulle de ta en täljekniv eller en lie och hänga den över kreaturen med baken upp och eggen ner, så skar sej maran när hon kom, så att hon inte kunde komma på kreaturen.
Vädermärken
Det finns många tecken som tyder på att vintern slutar i början av april. Se på räven t.ex. Löpningen började i slutet av december. Det betyder, att valparna kommer i början av mars och är färdiga att lämna lyan i början av april. Räven lagar alltid, att valparna kommer i lagom tid till vårvärmen Sen finns det ett annat märke, men det är bara ett skrockmärke: när grävlingen kommer ut den 5 februari och ser sin egen skugga — dvs. solen skiner den dagen — då går han in och lägger sig och kommer inte ut på åtta veckor. I år såg han inte sin skugga, och därför kommer han ut förr. Det stämmer med vad svinmjälten visar.
Skinnpälsen åt rået.
En gång för några hundra år sedan var en bonde från Mars hemman i Rådkila by i Ingå på fiske på Trollholmen i Ingå skärgård. Sedan en gång då han var och drog not, så gjorde .han upp eld på stranden. Som han värmde sig vid elden, så kom en liten gråklädd gubbe med hatt på huvudet och ville prova hans handskar. Marsen lät honom göra det. Som gubben hade provat dem, gav han dem tillbaka och sade: »Det susar så i tallom, det bådar inte gott för allom, och packa dig hem, du handskevän. Bonden for hem. Som han hade kommit hem, så uppstod en stark storm, så att alla andra, som voro på fiske på samma gång, måste en lång tid ligga på holmarna och sluppo inte bort.
Trollgubben, maran, hästslakten.
Dä fanns en gôbbe här i trakten sôm kunne ställe te månge befängdheter för fôlk å trôlle. Släktingera te´n bor här än. Tjädrane å ôrrera kunne sette å spele för fullt å fôlk sköt på dôm, så att di stöp, men när di kom fram å skulle ta dôm va dä bare sopekoster. Di va rädde för´n alle mänsker. Dä kan vare fôlk sôm ä mare. Den ha di inte ont å ane än när di sôver, då lägger ho sej på dôm å kväver dôm. Den sôm slakta hästera för i vala här kalla di för "marbuse".