Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
”Mara va själve den eländie” (djävulen). Det trodde allt folk. ”Mara re djur å fôlk.” Hon var tung som en sten, när hon kom på brös- tet. Jag minns, de talade på att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som ”mara” bruka- de vilja åt, så hade hon inte makt. Om en skrev Guds ord på en papperslapp å sta de där en trodde att ”mara” kom in, så tog hon sig inte genom.
Slakt
Det var alltid fruntimmer som stack alla djur förr. Och jag såg en, just som hon skulle sticka, så höll hon i kniven o sa', liksom om hon talade till kniven: "Du ska dö för mat o inte för hat!" Det var så skamligt om en kar skulle sticka ett djur då förr.
Slakt
När de slaktat ett djur, skulle de ha en sup innan de tog håret av detsamma. En gång på ett ställe här tog två vargar grisen medan de var inne o fick supen. Slakt skulle alltid ske på ny, ej på nedan.
Slakt
Jag såg en gång när en käring här i närheten slakta en gris. Kararna höll i benen, o en höll i trynträet, o så sa hon: "Nu i Herrens namn börjer vi!"
Jakt
Jag gjorde några bösstockar, o på den första jag skulle laga, såg jag att under skyddsplåten baktill var borrat ett hål. Där var nerlagt några hårstrån, harull o älghår, några fjädrar o en bit tobak. En, som de kalla "Göstas-Jon" i Finnerödja kunde trolla med skjutning. Han ladda bössan åt en annan en gång o sa' till denne: "Dä här skotte får du bara skjuta på älg!" Jag var med när han skulle skjuta av detta o fler till, jag var bara en pojke då. Men de fick inte se någon älg o inte tjäder heller. När de kom nästan / hem igen var han arg o sköt på en gulsparv, skottet small av, men fågeln han flög.
Jakt
Det var en som lånte ett ben på körrgårn i Nysund, han lånte det på tio år. Sen gick han runt en skogstrakt oppåt socknen med det o holma in den, o på de tio åren kunde ingen annan skjuta ett djur på den skogen. Men efter tio år måste han gå tillbaka med benet.
Jakt
Sköt man en katt, så var bössan skämd. En här öster ut i socknen, i Lövnäs, kunde få djuren alldeles inpå sig när han jaga. Men när det är så, får de ej skjuta det första djuret som kommer utan först det andra. Detta gäller särskilt vid älgjakt.
Jakt
I Storänga här i Nysund satt det en hare på taket en gång. Den, som bodde där, skulle skjuta honom, han sköt skott på skott, men det gick inte, till slut skratta haren åt en. I Mosstorp här satt en stor tjäder på stugtaket. Bonden där skulle skjuta honom, o han sköt fem skott på honom, men inte något tog. "Om det är själve den ska han stryke", sa' han. Men då skratta tjädern o flög. Och de sa' sen att det var en finngubbe.
Fiske
Åt det håll som isen driver vid islossningen, dit går fisken också sedan. Det var en dag som de kalla "met- arver", Arviddagen. Jag minns ej vidare om det, men om de hade något rik- tigt gott, skulle de gömma det tills "met- arver" skulle komma. Att kliva över en annans metspö var mycket farligt, det betydde otur med fisket.
Fiske
Det var en gammal skogvaktare Höglund i Åtorp här. När han meta i älven, så stod han o sa' nån- ting för sig själv, o sen spotta han tre gånger på kroken. Det hörde jag, att man aldrig skulle kliva över andras fiskredskap, då blev det otur med fisket.
Fiske
Det skulle alltid vara bättre att fiska på nytändning. "Förste meteredan" var Kristi himmelsfärdsdag.
Lucia
Jag tror att min far sov ingen- ting på hela lussenatten. Alla var så rädda för att bli sist opp då, de blev "lusa." Slakten skulle göras före lusse, så att man fick mat då, o så hade man en särskild ost som man tog av. Tröskningen skulle vara avslutad före lusse, den som inte hade det var nästan föraktad o blev föremål för skämt av de andra. Så de fick inte tröska lussemorron, då skulle det vara tyst. Utklädda var de inte här då vid lusse.
Lucia
Vid 4- à 5-tiden på morron skulle de opp vid lusse o förr också, för de måste ut o tröska, de hade slagtröskning då. Tröskningen kunde inte bli färdig till lusse, blev den färdig till jul, så var det bra. Jag har hört något om att de skulle risas på lusse, men jag vet ej riktigt hur det var, det var väl för att de skulle komma opp o inte bli "lusa." "Lelle julotta" kalla man lusse, då skulle det vara "lussefrukost." Det var lite mer mat då än vanligt o alltid en sup innan man gick ut o börja tröska. I en del gårdar hade de för / sig att de skulle tröska tio "la" (lager säd) före lussefrukosten, då tröska de fyra. Maten var olika på denna allt efter råd o lägenhet, men ost o sup skulle det alltid vara. Fick man inte "lussesup", var man missnöjd hela dan. Och "lussegröt" hade de också på en del håll, det var "viter gröt", ris- grynsgröt. De hade talgdankar till ljus, för själva ljusstöpningen var efteråt, försåvitt de inte hade ljusformar på sina ställen. Jag minns inte om jul- slakten alltid var gjord före lusse. Lusse uppkom därigenom, att det var ett troll eller gammal häxa som var ute då på morron. Och så långt hon såg blev marken / förbränd. De skulle de "ta henne av daga" genom att gå opp tidigt så hon inte såg så långt, hann att se så långt omkring. Lussebrud vet jag inte att det förekom här förr o ingen sång på lussemorron. Både kor o får fick lov att ha lite finare lussefrukost de också. Halm på golvet till lusse vet jag ej om, men hackat granris hade de där. I Kristinehamn var en stor torgdag före jul som de kalla "lussemarken", det var en stor svin- marknad, de hade så fult där av slaktade o skållade grisar, o svin- kroppar i alla åkdon. Vi hade allt mer stor- / artat här til jul än till lusse, lusse vara bara "lelle jula." De fick inte gärna mer än varsitt glas brännvin på lusse- morron. Och sedan på dagen fick man vanligen ge sig av till skogen för att hugga där.