Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
Hemmet
De ska alltid äta opp allt ihop när de äter bröd eller smörgås, för annars får de inte den kraften som skall bli av brödet. Målen var frukost o medda o ***aftaval o kvällsmat, o frukosten kallades också daggelmål. Daggelmålet var vid 8-tiden på morron, mellan tolv o ett var det "medda", aftaval vid 4-tiden, o kvällsmaten var lite olika. Just ingen skillnad blev det på målen mellan vintern o sommarn. Sur mjölk eller filbunke hade de mycket, det bruka de ha med sig / utåt ängarna, de bar det i träbyttor. De silade opp filbunken i svarvade trätråg, det blev nästan den godaste filbunken. Det var runda, svarvade träkärl eller också avlånga som de holka ur. Sill begagna de mycket till frukost, sill o havregrynsvälling. De gryna själva då på hemkvarnar. Vattgröt hade de mycket om kvällarna. Rågbröd hade vi i mitt hem, men annars hade de mycket blandbröd också, råg o havre till- sammans. Och syrbröd har de talat om att de använt här förr, o en som bodde här i närheten, sa' att han åt barkbröd i sju år. Hembryggd dricka förekom alltid. När de bryggde, tog de reda på jästen till bak. Så bruka de / vrida halmringar o ha jästen i om det var långt mellan det de bryggde, o ibland låna de jäst av varann. Tennkannor hade vi att dricka ur, men träkannor hade de allt också, o dessa kannor stod framme nästan jämt. När det kom någon främmande, skulle han ha smörgås med någon dricka till, kaffe begag- na de inte. Kaffe fick vi bara om söndagsmornarna när jag var en pojke. Annars var det dricka o någon sup. När de skulle gå ut o slagtröska klockan ett o två på natten, fick de en sup först när de gick ut, o sen om ett tag var de inne o fick lite bröd med kött eller nånting till o så sup o dricka. Det var inte / något särskilt namn på det målet. När de tröska, kunde de lysa sig med töre, som de elda i en panna på logen. Och inne lyste de sig med spingade stickor, när fruntimmerna gick till skafferiet, så hade de ett par sådana i mun- nen o lyste sig med. När de hade skomakare o skräddare i huset fick ett av barnen stå bredvid o lysa dem med ett par sådana stickor.
Hemmet
"Maktebeten" kalla de sista biten av maten. "Du får inte lägge en tocken maktbete, ***pôjk!" sa' far, om man ville lämna nå't av maten, det gällde inte bara bröd. Man skulle äta mögligt bröd för att bli stark, sa' de. Om det väsnas när det brinner i spisen, så skall matmodern i huset bli sjuk sedan. Om en lång brand blev kvar i spisen o inte brann ut, så skulle det komma en lång kar på besök, blev det en kort brand kvar, sa kom det en kort person. / Om de fick se en trollkäring, så skulle de kasta en eldbrand efter henne, sen hade hon ingen makt med det huset. Så gjorde de när det gick skojare omkring förr.
Hemmet
Det minns jag mamma sa' om vi la' några bitar av maten från oss: "Ni ska inte lämne såne maktebeter än äte opp dem."
Hemmet
Sista biten av bröd l. smörgås var "maktbeten", den skulle de inte lämna eller glömma bort. Det pratet hade de ju alltid.
Hemmet
Sista biten av en brödbit eller smörgås var "maktbeten", den fick jag order av mor att ta rätt på o vara rädd om. Skulle man inte äta opp den, så gick det mycken kraft ifrå en.
Husligt arbete
Det var på ett ställe i Lämåsen här i Nysund, de kalla gubben där för "***Rôn-Karl", som de höll på med att kärna men inte fick smör. Då kom det en dit, o han sa till dem att de skulle hälla grädden i ett annat kärl, o sen skulle de ha kärnan in till grisen för att han skulle få trilla med den ett tag. Sen skulle de tvätta ur den inuti men inte utanpå, o så skulle de ha i grädden igen, då skulle det bli smör.
Husligt arbete
Om de vävde, o det kom nån o titta på, så sa' de: "Nu blir dä allt avigt, den där hade så otäcke öge!" Om man kom in på ett ställe där de vävde, så skulle man kliva högt med foten, då skulle det bli högt skäl i väven. Och där jag tjänte i Rudskoga var de så rädda för att någon skulle få tag på "äffsingarna" efter väven, för då kunde de göra något illa med dem.
Dräktskicket
Päls använde de ganska allmänt förr, både män o kvinnor, ullen var in på dessa. Manspälsarna räckte nästan till knäna. Kvinnopälsarna räckte ungefär mitt på låren, de var med insydd midja o så kantade med någon mjuk ull nedomkring o vid händerna. Och den kamma de så den var fin. Jag såg någon enda äldre man med knäbyxor, men det var säll- synt då, det var sådana som de ej hunnit slita ut. De var vanligen av vadmal. Men det var inte tofsar vid knäna på dem som jag såg. / Någon enda hade gula sådana av sämskskinn, antingen av ren- eller älgskinn. Det var mycket modernt en tid med älghudsbyxor till knäna o sen skarvat nedanför med vanligt svart läder. Detta gick ända ner till skorna sedan. I stället för väst kunde kararna ha en långshal om livet, denna togs oppöver ena axeln o ner vid den sidan, rullades så om li- vet o sen opp över andra axeln o så ner samt stacks in vid midjan. Den shalen skulle vara av ullgarn i granna färger. Hade de en grann långshal på sig, så kunde de gå till både körka o kvarna o vara klädda. Sen tog de en vadmalsrock utanpå den. De som låg ute o körde, hade / en kappa av berett kalvskinn, den gick regnet ej igenom. Den skulle vara lång, så den räckte till mitt på benen. Kappa o hästtäcke o mat- säcksskrin måste följas åt på åkdo- net när de var ute på körningar. På huvudet hade kararna på vintern en skinnmössa med kulle av något svart tyg. Det var en kulle ungefär som en hattkulle oppe på mössan. Jag såg även sådana där skinnbeklädnaden var harskinn. Och sen var det en stor skärm av papp eller läder, sådana sålde de i diverseaffärerna. På sommaren hade de också en skärm på mössorna, men de hade sommarmössor då. När man börja med slåttern, skulle man vara bättre klädd, ha den sämre kyrkkostymen / på sig, för det skulle vara riktigt högtidligt. Men sedan i slåttern klädde man sig sämre. Sommarkostymerna var hem- vävda av vad fruntimren producerat under vintern, av något av linet. Och de var vanligen färgade i brun färg, de hade skrapat en särskild slags mossa av stenarna o färgat, o så fick de "***stenmôsebrunt." De egentliga kyrkkläderna fick tjänstgöra till kyrkan både vanliga sön- dagar o vid högtidligare tillfällen. Någon extra dräkt hade de inte i van- liga hem. Fotbeklädnaden i arbetet var träskor, gjorda helt av trä. En träskomakare kom o gick ur stuga o i stuga o gjorde sådana, så de hade sen för hela året. / I Fallet här borta bodde en träskomakare, om honom sjöng de: "I Fallet bor dä en som hetter Jaen han ***bôrer (borrar) träskor av bare faen, han ***bôrer träskor o ställer i ring o brår i ännera o skicker ikring." Ändarna av träet måste tjär- brås, det ville spricka annars. Stövlar användes också o även sådana med näversulor, de skulle vara varma. På senare tid kom de med galoscher, men de var gjorda av läder de också, o skomakarna gjorde sådana. Sockenskomakarna gick ur stuga o i stuga o gjorde skodon. Känger fick inte ett man- folk ha. Men de kunde ha skor med läderremmar som togos ihop över vristen o knäpptes med en sölja. Men skulle det vara något högtidligt, / så fick det allt vara stövlar med långskaft. När kararna skulle vara "kvarngranne", måste de ha ett nytt o stort förskinn på sig. Dessa togos av skinnet efter en kalv eller en bagge o knäpptes igen med en stor sölja. Och många hade även det förskinnet på när de gick o sådde, de knäppte ihop det hårt för att det skulle sitta stadigt. Till kyrkrockar kunde kararna också ha s.k. "smällpeskerocker", de var med skört o öppna baktill. Och där bak på dem var det också en, om inte två fickor. I dessa hade bonden snusdosa, näsduk o psalmbok. Och när han kom in i bänken, skulle han ha fram allt det där o lägga opp det på bänken framför / sittplatsen. Sen tog han opp skörten så att han inte satt på dem. En sorts vita sämskskinns- handskar användes till helgdagsbruk av männen. Och dessa skulle tvättas o göras riktigt vita o fina, o så skulle de få dem på sig när de var döda i kistan. Som svepning skulle kararna också klädas i skjorta o strumpor. De hade ett särskilt tyg i handeln som kallades "tarlatan", o detta köpte de o sydde av till skjortor o sveptäcke innan de fick färdiga svepningar. Armarna lades opp över täcket, o i händerna stacks en blomma o även ett blad ur en psalmbok eller testamente. Och en psalmbok lades på bröstet, o där fick den ligga tills de skulle till att sätta på locket på kistan, då fick den tas bort. / Vantar o strumpor stickades i hemmen. De hade en sorts vantar också som de kalla "nålvantar", de syddes med en bennål o med flerdubbel tråd. Och de, som var ute o körde, skulle ha s.k. "vargskinnsmudder", stora handskar med ullen in som gick oppöver rockärmen. Det var hela sådana, ej fingerhandskar. Jag hörde talas om, att de förr sytt skjortor av två sorters tyg, grövre o finare, men jag såg det aldrig. Käpp skulle äldre ha, o det skulle vara spanskrör, o var det stor- artat, så var det en silverknapp i änden på dessa. Det var allt några här också som hade yxor, en o annan gammal gubbe som gick med en sådan liten yxa på armen med ett långt skaft på, så det blev som en / käpp. De hade denna med sig var de gick, o de ställde den aldrig ifrån sig ute, utan den skulle stå nere vid dörren i stugan. - De hade sådana små yxor i affärerna att slå sönder socker med. En liten kniv i slida bruka de allt ha hängande vid sidan i ett litet band fäst i en knapp. På de stora skinnkapporna hade de också hättor som togos över huvudet, de voro fästa vid axlarna. När huvan var nerfälld, knäpptes den ihop med en knapp, så den låg som en tratt neråt ryggen.
Häxor och trollkarlar
Att ett farligt väsen skulle bo i virvelvinden hörde jag, om de kasta stål mot den, blev de sjuka eller drabbades av något annat oturligt. Det skulle vara en finn- gubbe som åkte i virvelvinden. Att jägare sköt påskkäringar förekom. Men jag vet inte någon särskild här som gjort det. ***"Finnskôtt" kunde djuren få, o när de slakta dem, var det spik, hårnålar o allt mjöligt sådant där järnskrot i magsäcken. Det var någon som skickat skottet på dem.
Häxor och trollkarlar
I Gårdstorp (Gårdsjötorp) här i Nysund bodde en som hette Anders, han låg ute i skogen på kolning. Då kom det en gubbe till honom i kojan o ville bli kvar över natten. Det fick han ju. Anders hade en stor koppar- kruka där, o den främmande titta på den. "Känner du te Bålby?" sa han te Anders. "Ja", sa denne, där ha ja tjänt dräng." "Så mycke bättre," sa' gubben. "Finns dä ***nô bränn- vinsankare där?" - "Ja, det finns två stycken i magasinet." - "Får ja låna krukan?" sa gubben. Han fick lov till det, o då tog han den o gick / ut o satte en kniv i en tall utanför, o så hängde han krukan på den o kom in i gen o satte sig att språka. Om en stund gick han efter krukan, då var den full av brännvin. "Nu kan jag bju på en sup," sa han. "Nej, brännvin genom trolldom vill jag inte ha," sa' Anders. Men gubben övertala honom allt, o de tömde krukan. Den främmande var en finngubbe, o dessa skulle kunna mycket. På ett torp Hultet här i Nysund sluta korna att mjölka en gång. "Det beror nog på gumma här oppe i stuga," sa torparn. "Ja ska vaka o ta reda på det." Han gick till lagårn en kväll o vaka där, o gumman, Kari, som han talat om, kom allt dit o skulle / mjölka korna. Men då slog han till henne så att blod kom ut, o sen kunde hon aldrig göra något sådant mer. I Sinnerud här var det en bondgumma i gamla tider som var påskkäring. En, som de kalla Fläck- Petter, var ute på påskmorron för att skjuta en fågel. Då surra det i luften, o han såg e där, o han såg inte annat än att hon hade "e sope" o flög på. Då sköt han, o hon kom ner, men sen blev hon halt hela sitt liv. Om de hade e kas (avtäljd spån) med ett kvisthål i o tog med det till kyrkan på påskdagen, så kunde de se påskkäringarna genom det hålet.
Häxor och trollkarlar
Om det var några trollkäringar i kyrkan på julmorron så satt de bakfram. Men om någon hade en vargstrupe med å titta genom med samma han kom in, så såg han dem.
Häxor och trollkarlar
Påkskäringarna satt bakfram i kyrkan på påskdagen, men dit måste de. En som var stöt i Nysund kunde se dem, han tog ti- telbladet i psalmboken o titta genom. Och sen gjorde han så mycket, att de kunde inte gå ut genom kvinnfolksdörrarna, utan de fick gå åt kararnas dörr, så då såg alla dem. Vid Tyska här (Tyskkvarn) höll påskkäringarna på under påsknatten. Men drängen sa' att han skulle se efter dem en påsk- natt. Tjära rår de inte på, så han / var i kvarnkammaren o hade tjära i en gryta o elda. Så kom det e o glänta på dörren där, o då tog han e tjärsmocke o kasta på 'a. Men om morron fick han se vem det var, då var husmodern oppbränd i mun.