Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Gastar
Det var en karl som var ute och körde. Till sist fick han inte hästen att gå. Hur han bar sig åt, stod hästen stilla. Då gick han ur åkdonet, knäppte av betslet och kastade en fällkniv mitt i vägen på samma plats, men då satt den i en stor, ful "rygghack", ryggkota. Det var gasten, som hade satt kniven i kotan, sa de.
Spöken
I min barndom hade far och jag varit körande i Sölvesborg. Då vi kommo uppåt backarna mot Näsum blev vagnen slutligen så tung att hästen knappast orkade ined densamma. Han blev alldeles vitlöddrig av svett. Vi sågo dock ingenting. Om en stund blev det åter lätt. Det var spöken eller gastar, som där drevo sitt spel.
Gast
Min far var utför gasten många gånger och många till därutåt Älekullaskogarna. En gång stupla han en kväll han gick och leta efter kreaturen. Då gapa det och skratta så förskräckligt i skogen. Och så trilla det som en kolsäck efter honom. De blev så vilsna så de visste inte var de var. Det var som ett spöke. Men nu påstår de att åskan ska ha slagit ihjäl allt sånt där trolltyg.
Gastar
Askemän kom hit från Mark och bytte till sej bönor mot aska. Det var så, att här eldade vi bara med torv och askan efter torven dög inte att laka och pynta garn i. I Mark fanns det gott om eke på haller, rev ihop´et och det fick ligga och glö´ ett par gånger. Så brände askan och blev länger å minner (ju längre den brann, dess mindre vo- lym fick den); och ju minner den var, ju starkare var den. Sådan aska kom de hit med och då fick de en halv tun- na bönor för en tunna aska. - En sådan askeman kom till Trulsagårn, när jag tjänte där, och han satt och berät- tade, att han hade varit ute en kväll och hade garn- bultar att bära, och då han gick över en bäck, kom gas- ten och slog av honom garnbultarna. Detta tog jag intryck / av. Så en gång inte långt efter bakade jag och skulle väl- ta upp degen tillit (tidigt) på morgonen, och då spillde jag en tår av knöespat och skulle ut efter en trase, som jag visste jag hade liggande. Då stod där en märr, och hon gjor- de ett skrikande och slog upp med bakbena. Jag trodde det var gasten och gjorde ett ropande och rusade in. Det var en gubbe, som var ute och var rädder för gasten och han kom springande hem. De hade dålig förstedörr och. Mammas far hade hört två gastar, som slogs. "Ge tab", ropte den ene till den andre. Den ene slog ihjäl den and- re. - Mammas far var född i Mösaslätta i Landa och var skomakare. I Soleryd fick jag springa ut och ta in filtar på nat- ten, när de kom hem och varit ute på kalas. Då fick jag höra som ett barn skrikit. Det var inte gasten, fast jag trodde det. Det var karugglan; den låter som ett barn gråter starkt. Den onde anden har mö´ för sej. / De talte om Lonka-Äli. Hon hade fått ett barn och mör- dat det och sen sprang hon och stupa sej utför ett berg och slog ihjäl sej. Det var nära en bäckakvarn i Fjärås. Det har de haft för sej, att hon har gått och spökat och jämrat sej. Men jag tror, det är rävera.
Gasten.
Det var en man, som kom körande i backen förbi Lete- bo. Plötsligt stannade hästen, och det gick ej att få honom ur fläcken. Då tog mannen och kastade en fällekniv bakom sig. Sedan kunde han fortsätta. Nästa dag gick han för att hämta sin kniv. Då satt den i en benknota. När han tog loss kniven, for gasten i väg med ett tjutande.
Gastar
Jag hörde gasten många gånger. En gång följde han mig vid kanalen. Det var genom skogen. När jag kom ut på slätten så tystnade han. Det var inte bra, när en fick höra den, för det var ett varsel för att någon skulle dö. Det lät som när en unge skriker. Somliga sade att det var rä- ven. Men de gamla påstod att det var spöke. Det var döda, som spökade.
Gastar.
De kallte det gastar. Härborte vvid Findals sandgrav vid Digle- vägen hade någon blivit mördad, och hans ande uppehöll sig där. Jag vet alls inte, vem det var. Hästen stannade ofta för sådana, som for förbi där. De ginge fram och lytte under luggen på hästen; till sist gick la hästen själv. - De gamle hade inte annat att berät- ta än sådant.
Gastkramad
Om någon kände sig plötsligt illamående utan att det var något annat symptom på någon bestämd sjukdom, så sa man, att han var gastkramad. Då hade han kommit ut för gasten. Man blev bra, om man gick genom en härva hör (lin) tre gånger och samtidigt drog en kniv genom munnen mellan tänderna och spottade tre gånger, en gång för varje drag.
Gasten
Tre unga män skulle en dag rida från Lindo- me till Älvsåker. Då de under vägen kommo till en märgelgrav (damm) föll den ene av hästen och kom i graven och ropade: "Annes Pears gösa (gossar), vänta." Men dessa hörde ej utan fortsatte sin färd. Flerfaldiga ha tyckt sig höra dessa ord vid nämn- da plats och tro det vara gasten.
Gastar
I Brunns socken å gamla Boråsvägen fanns en brant backe som kallades "Hŭle bötte lier". Sista biten av liden var ett glatt berg. När hästarna hade stre- tat upp sina lass nästan till toppen, så skrattade of- ta gasten, och lasset drog sin dragare baklänges ned för liden igen.
Gastar.
Gasten har jag med hört en gång. Det var en vaktepojk, som blev killad ihjäl av mjölkerskor i Röa kärr. Han skrattade ihjäl sig. Hundratals personer har hört den pojken skratta sen. Röakärrsgasten kallade de honom. Han flög tvärs över gärdet till Kvarnume berg, och där blev han borte. När jag hörde honom, var jag inte fullt nykter, för jag och min hustru hade varit på en bjudning och skulle gå hem.
Gastar
Gasten, dä va också ett. Jag har hört det en gång. Det var vid Rådasjön efter nordvästra sidan. Det började som en barnunge skriker, tog till och till slut som det slog lock för örona på mej. Vi var fyra i följe. Var och en kör- de tyst för sej förbi på vägen. De gamle sa, att ett barn hade blivit mördat där. Jag vet inte, vad det verkligen var.