Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
”Mara va själve den eländie” (djävulen). Det trodde allt folk. ”Mara re djur å fôlk.” Hon var tung som en sten, när hon kom på brös- tet. Jag minns, de talade på att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som ”mara” bruka- de vilja åt, så hade hon inte makt. Om en skrev Guds ord på en papperslapp å sta de där en trodde att ”mara” kom in, så tog hon sig inte genom.
Vårhalvåret
Som vädret är om trettonhelgen, sådant blir vädret när det skall skördas in på hösten. Och om det snör på tretton- dagen så blir det tretton snöyror. Snö på trettondagen och tjugondag Knut betyder sen vår och snörik vinter. Trettondag klätt gör jula slätt. Tjugnedag-Knut kör jula ut. Petter Katt kastar den heta stenen i vattnet. Sedan bär inte isen att gå på. Förti martyrer. Om det var sträng vinter då så skul- le det bli förti vinternätter. Halvliden mars så tog dagsmejan mycket på snön. Vafferda'n skulle vi ha våfflor. Vâfferkvällen sprang / vi trandans på sju gödselhögar. Tranan skulle inte plö- ja oss i fötterna. I april narrade vi varandra. Det var roligt om en kun- de narra någon riktigt. Det var skälmstycke som de gjorde varandra. En del blev så onda, om de blev narrade. April april din dumma sill, ja narrar min stôlle vart ja vill lät det, när någon hade orkat narra en. 1 maj fick vi ägg. Karlarna drack märg i benen, så att de skulle stå bi under andtiderna. Mars med sitt skägg lockar barn utom vägg, april med sin luva skrämmer barnen in i gruva. Om vårfrukvällen började de gå till sängs utan lyse.
Marknader
Härifrån for de till ”Jäklimaten” å ”Grundsättmaten”. Grundsättmaten var vid Älverum i Norge. Denna marknad var 1:sta tisdagen i mars månad varje år. Där bytte de å köpte kreatur å hästar. – Alla jänter skulle till Grundsätt marknad, innan de fick gifta sig. Det var ju ingen lag på det, men det var ett gammalt bruk. Barn fick inte följa med till marknaderna. Tjänstefolk brukade heller inte vara dit. – Flera äldre från samma hus följdes åt. De var i stora sällskap på väg till marknaden. På marknaden var västgöter, dalkarlar, yrkesköpare å yrkesförsäljare, skojare, tattare, posentivspelare. När de for från marknaden så var de rustade med slagvapen, knölpåkar å blydåggar, för det var farligt efter vägen. Vid Jesåsen å Jömna bruk var det farligt. Honungskakor, mjöl, ärter, ärtemjöl, lutfisk å sill köpte folk med sig hem från marknaden. Fårskinn fraktades med å såldes, nötkreatur å hästar. Nöjet på marknaden var pokulering, dans, supning, slagsmål å kortspel. På hemfärden var det stora hopar i sällskap. Alla som skulle till en trakt försökte å få följe med varandra.
Mara
På björkar bildades en sorts ut- växter som de kalla "marsudder." Dessa skulle sättas opp i ladugården som skydd för maran.
Mara
En i Måttan här som kola i Fasan (skogstrakt i Nysund) kom maran till under natten. Och han blev tokig sen, så de fick köra bort en. Han fick något tungt över bröstet, o han spotta blod.
Mara
Maran kom på bröstet så att de ej kunde andas. Mamma tala om att en gammal gubbe i Rudskoga la en lie under sängen för att ej maran skulle komma på honom.
Mara
Om maran red djuren, skulle de sätta opp en spegel över dem, då skulle hon sky sig, sa de.
Mara
"Marsôdder" (markvastar) på träd tog de o satte över djuren när de hade ont av maran o stod svetta.
Mara
Jag hörde en berättelse om maran; den kommer jag ihåg, sen jag var barn. Det satt två skomakare inne i ett rum och höll på och göra skor. De tog hem läder förr och hade hantverkare hemma hos sig, som gjorde skor. Så hade den ene så mycket ont av som de kallar maran på nätter- na. Och han sa han hade haft fast i henne, men han kunde inte hålla hen- ne kvar. Så en dag tog han och borra ett hål i väggen, och så skar han ut en propp, som passa till det. Så sa han till den andre: "När du nu hör jag börjar ge mej i sömnen, så ska du vara klar och slå proppen i hålet, så den / inte kommer ut igen. Då får den stanna här." Ja, kanveta den andre passa på om natten, när han börja ge sig, och stoppa proppen i hålet. Och då låg där ett mycket vackert fruntimmer jämte honom i sängen. De våga inte ta proppen ur hålet. Där- emot var det inte farligt, om de öppna dörren, för den vägen kom den inte ut. - Den här skomakaren blev gift med det här fruntimret. Men så en dag det var månsken och vackert väder, var hon ny- fiken och bad honom: "Kan du inte visa mej, vilken väg jag kom in till dej." - Ja, sa han, det skulle han göra på det villkoret, att hon inte gick ifrån honom. Och det lova hon. Då tog han proppen ur väggen. Men när han tog den ur väg- gen, försvann hon igen, och så var han ensam igen. Men var det skulle ha hänt, / vet jag inte. Det skulle vara fruntimmer, som skulle för- vandlas till marer. Det var också på ett ställe det var ett par skomakare. Tjänste- kvinnan låg i samma rum som de satt. Då hade de hört, hur hon sa: "Usch, det är kallt ute och lång väg att gå, men jag måste resa." Och så försvann hon. Det skulle vara som de kallte mara Om de tog en synål och la i bädden eller en kniv, då skulle de inte ha ont av maran. Men synålen skulle sitta med toppen upp, och kniven skulle ligga med eggen upp.
Mara
De trodde det var maran, som red hästen, när den kunde stå i stallet och bli svett. När de kom ner åt stallet på morgonen, kunde hästen vara alldeles genomvåt av svett. Men om de då borra ett hål i tröskeln i stallet och släppte en levande orm i det hålet och satte för hålet, så den här ormen låg där och dog, då skulle maran försvinna. Maran skulle vara något slags otäckt djur eller vad det skulle vara. Det skulle likna en människa förstås, men de såg den väl aldrig.
Mara
De trodde maran var en människa. Jag låg i sängen och kände, när den kom på fötterna och gick upp till bröstet. Där sat- te den sig fast. Hon kom och la sig så tungt på bröstet. Och jag hade en kusin; han sa, att maran kommer och rider honom, så svetten haglar av honom. De fick ligga, tills de vakna; de kunde inte göra nånting emot det. - Det var någon död människa, sa de. Den gick in genom nyckel- hålet.
Mara
Det var en gammal gubbe som lärde mig att jag skulle slå täljkniven ovanför huvudet om jag låg på en plats där jag inte kunde vara säker för maran. De rätta medler som användes mot hen- ne, var att göra ett kors med tjära i taket över där man låg eller på golvet framför sängen. Eller också skära ett kors.
Mara
Jag vet inte, vad som var åt mej en natt - om det var någon död eller det var maran. Men det var någonting, som krammade mej så. Det fanns sådana som sa, att de hade sett maran. Det var levandes män- niskor. En karl här nere hade så ont av maran, och han skulle tycka det var ett kvinnfolk. De blev krammade precis som när man får kramp nu för tiden. De hade inget annat att göra mot det än när det var `överstöt`, så släppte det.