Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Här var tomtar. Vi hade en dräng. Han kom in en kväll och slängde av sej rocken och torkade sej i ansiktet. Han sa inget om kvällen, men på morgonen talte han om, att han hade haft en tomte i följe. "När jag sprang, sprang tomten, och när jag stante, stante tomten", sa han. Tomten var rödklädd och hade pickelhätta, sa han. Han visste inte, var tomten var hemma. Tomtarna skulle dra från en till en annan.
Tomten
I Västerås påstår det att det finns tomtar ännu i dag. Gustav på Västerås påstår att han såg en liten gub- be med röd "toppluva" å grå klär vid husen. Kora har alltid att äta. Hästen får foder varje morgon å det är ingen annan än tomten, som ger honom. På herr- gårdarna har det varit tomtar. På Sjövik hade de en i stallet å en i lagårn. Men de tomtarna voro så noga. För om någon svor eller väsnades i uthusen så fick han en "örtôffel" å tomten.
Tomtar
En bonde hade en tomte, som drog säd till honom från andra. Men tomten blev arg på bonden, för att bonden var lat, och en gång sa han: "Den som strävar och knogar, han ska ha fulla logar, men den som är slarvig och lat, han ska ha tomma fat." Sedan flyttade tomten därifrån och till en av grannarna. Men då började bonden arbeta bättre och sköta sitt jordbruk riktigt. Och en tid därefter fick han se sin tomte och blev glad, när han märkte, att tomten var på väg till hans gård med sin börda.
Tomten fordrar iakttagande av god sed
I Norrby fanns tomte i rian. Släppte man en hejsandundrare, for tomten i taket.
Tomtar
På de ställen där tomtarna trivdes, så hade de tur med kreaturen. Tomten höll djuren så fina. Så ställde han så att de ha- de att äta jämnt. Det fattades varken hö eller havre. När alla gamla hus blev nedrivna så kom tomtarna bort. För nu är det aldrig tal om några tomtar. Om någon skulle kom- ma å säga att han hade en tomte så blev han utskrattad. Om tomten fick höra att folk bullrade när det var "kvällsvard", så **ll- de han så att det blev buller hela natten. Det var allt så, när jag var pojk att en inte gärna högg ved el. uträttade bullrande arbete i skymningen. Sådana som "såg i syne" kun- de få se tomten ibland. Annars var han / osynlig. Jag minns att de sade att tomten hade långt skägg som räckte till knäna. Stor näsa, stora händer å fötter skulle han ha. En lång grå *** hade han på sig. Det var skärp om den. På huvudet hade han en röd luva. Grå strumpor och vanliga läderskor. Om en gjorde honom förnär, så fick en örfilar. Han kun- de vara både ond och god.
Tomten får nya kläder, nya skor.
I en gård i Björkö by i Replot vistades en tomte. Han hörde, hur gårdsfolket beklagade sig över sin väderkvarn. Den gav så dåligt mjöl, att det grundligt måste siktas och sållas, innan det dugde till grötmjöl. Tomten började nu sikta och sålla mjölet, så att det blev fint och vackert. Husbonden, som ville löna tomten för hans arbete, lät sy en ny kostym, som han lade i kvarnen för tomtens räkning; han hade nämligen sett, att dennes kläder voro gamla och trasiga. Tomten tog med glädje emot gåvan, men när han fått på sig sina nya kläder, blev han så högmodig, att han ej längre ville arbeta. Husbonden blev förargad och sade åt tomten: »Varför sållar du inte mjölet åt oss, när jag skaffat dig nya kläder?» Tomten svarade: »Förr har jag varit en siktare-tomte, men nu är jag en annan fjont».
Tomtar
Tron på tomtar var allmän. När kvinnorna mjölkade, skulle de första dropparna komma på mar- ken eller ladugårdsgolvet som ett offer till tomten eller annat väsen. Personer som hade en särskild framgång ansågs ha tomtar, särskilt om de hade tur med djuren och jorden.
Tomtar
Per Papplakulle, så kallades mjölnaren, hade i sin kvarn en tomte vilken han var mycket noga med att sätta mat till, passade han upp tomten väl med mat och stod väl med honom, så skulle tomten väcka upp honom om kvarnen gick tom på natten eller om elden kom lös. Ibland hände det att tomten gick bort, en gång blev han borta flera dar, då va gubben sorgsen, han trodde att tomten inte hittade tillbaka, men när sedan tomten kom igen, blev gubben åter glad. Per Papplakulle kunde gå ut i hagen, ta en bit näver från en björk, på denna näverbit kunde han spela vilken låt han ville, detta hade han lärt av näcken.
Tomtar
En bonde hade en tomte, som drog säd till honom från andra. Men tomten blev arg på bonden, för att bonden var lat, och en gång sa' han: Den som strävar och knogar han ska ha fulla logar, men den som är slarvig och lat, han ska ha tomma fat. Sedan flyttade tomten därifrån och till en av grannarna. Men då började bonden arbeta bättre och sköta sitt jordbruk riktigt. Och en tid därefter fick han se sin tomte och blev glad, när han märkte, att tomten var på väg till hans gård med sin börda.
Tomten
Jag vet inte, vad de gjorde för att få en tomte, för hade jag det visst, hade jag för längesen försökt, för det är tur att ha en tomte.
Tomten
Uppe i Finnekumla hade de tomtar, som de satte ut mat till. – Det var en matmor i Finnekumla, som brukade bära ut mat åt tomten, men hon ville inte tala om för pigan, varför hon gjorde det. – Tomten skulle vara en liten skäggig gubbe med röd luva på huvudet.
Tomtar
Om tomten ha de gamla inte mycket att be- rätta. Det ansågs dock vara en stor lycka om tomten fanns på gården. Det berättas även att en person på slutet av 1800-talet brukade sätta ut en tallrik gröt till tomten på julafton. De som varo rika, hade blivit hjälpta av tomten.
Tomtar
Tomtarna skulle ha gröt om julekvällen. Man tog en skål och öste gröt i den och satte i lagården om julkvällen. Han sade, att det skulle bli ett lyckosamt år av det. Tomtarna ville folk gärna ha. De fick hjälp av dem. Man hade sett en tomte på Taåkersfjället. Han bar en stor börda på ryggen. Det var hö till kreaturen. Han bar det till någon torpare. Tomtarna hjälpte bra. Det var mycken avundsjuka på den, som hade tomte. Man sade att tomten inte var större än ett tre års barn. Han hade röd luva på huvudet och en grå kolt till rock. Han hade skägg närapå över hela ansiktet. Om han hade något att ställa med om natten så lyste han sig med lykta. Var tomtarna hade kommit från, vet jag inte. Men gammalt folk här trodde att de hade varit här före innan någon människa kom hit. Det var ett särskilt släkte. När folk började tro på kristendomen, så trivdes inte tomtarna. Det var en torpare på fjället, som hade så fint i lagården. Kon var så glansig och fin. "Det berodde på den lille drängen", brukade torparen säga.