Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
Skogsväsen
En gubbe, Nils i Lilleforsänga vid Storfors, var i Meskog, skogen mellan Storfors o Nykroppa, o kom på rena malmen där, det skulle vara "me- skogmalm." Men sen kom han aldrig på den mer, o så blev han lite konstig o hans barn också. Han skulle också ha något med råa att göra, han sprang bort, o hans hustru kunde stå o. ropa åt honom, men han bara sprang, o han kunde vara borta tre dar i sträck. Men en präst i Lungsund, som hette Anders Olsson, lärde ho- nom hur han skulle fri säj. Han / skulle aldrig vara utan stål, o för det mesta hade han en yxa med sig sedan. Det var en gubbe i Grythyttans sn. som kallades Lej-Sven. Han smidde liar om sommaren, o om vintern var han på gårdarna o tröska. Så kom han på ett ställe där drängen var utsatt för skogråa. "Du ska hjälpe drängen," sa bonden där. "Det kan jag inte," sa Lej-Sven. "Jo, det kan du," sa' bon- den. Då ladda Lej-Sven bössan o ställde den på logen, så sa han till drängen: "Nu ska du säje mäj hur du har det mä skogsråa." Det ville inte denne först, men sen tala han om det. Han börja då gå fram o tillbaka, o det var tecken på att hon var i annalkande. / "Stå stilla," sa Lej-Sven. Så kom hon å hängde sig över lobalken o tala med drängen. Hon var fin, såg ut som ett fruntimmer. Då tog Lej-Sven fram bössan. "Sekter du på mäj, då skjuter du däj!" sa hon. Då vände han pipan åt sig o stocken åt henne o sköt, hon föll, o de såg bara en svans o en liten skepnad efter henne, den var varken som efter en människa eller efter ett djur. En skogvaktare Mossberg var ute för skogråa. Hon släppte ut sina getter o får o sa' till dem: "Akta er för den okammade o otvättade!" Mossberg var så då. Hon sa' så till vart o ett djur. Men han pessa i händerna o tvätta sig med det i ansiktet, / o så harka han med handen genom håret, o sen sköt han får o getter för henne. Då ropa hon: "Kom hit, fader Mossberg, ska du få supa kål!" "Sup din kål själv," sa han. Hade han ätit, så hade han varit fast för henne. Jag vet ej var detta hände, jag har hört det berättas.
Skogsväsen.
Ortens benämningar på manliga skogsvä- sen: "buse," "skogsbuse." Man har trott att dessa väsen fört män- niskor och djur vilse. Det var ganska myc- ket talat om att kreaturen kommo vilse och att folk som sökte efter kreaturen blevo vilsna. Dessa besynnerliga väsen kunde förvränga allting. Samtliga trodde att de kunde "förvända" ögonen på männi- skor. - Det var en vallpojk, som hade satt sig på en stubbe för att vila. När han hade suttit en stund så tit- tade han sig omkring. Men då såg han inga kor. Han tyckte att han satt mitt i en stor myr. Och det fanns inte ett / enda grönt strå. Förskräckt började han springa därifrån. Till sist började han skrika och ropa på mor. Men då kän- de han igen sig. Och konstigt nog gick korna i ro och betade alldeles in- till honom. När han kom hem såg de att han såg underlig ut och frågade, om han hade varit "ute för något." Då talade han om vad som hänt. De frågade ho- nom, om han hade stojat eller skrikit och "fört väsen", men det hade han inte gjort. Modren tog en eldhund och förde runt om- kring honom, så att han skulle bli återställd. - Ja man hörde så mycket talas om att både kvinnor och män blevo vilsna. De kunde gå å bli vils- na alldeles inpå stugknuten. Uttryck för att bli vilsen: "gå vilse," "bli vill," "bortvillad," "förvillad", "bortkommen", "för- trollad," "förhäxad". / De kunde få höra, att det skrattade i sko- garna. Så kunde de få höra, att det bra- kade och brakade i skogen, precis som när man fäller de största träd. Men när man gick till den plats varifrån man hört ljudet fanns inte den minsta skymt av avvärkan. Det blev genast tal om att man hört busen eller skogsrån. Det gick inte an att hugga i kvällningen för då kunde man bli utsatt för det värsta oväsen i skogen. Det kunde hända att man fick både se och höra det ena trädet efter det andra falla till mar- ken. Hände sådant måste de skynda sig hem och ut ur skogen. - Så många gånger som man som barn fick sitta och lyssna till sådana historier. På långt håll såg de en gubbe med skägg eller ett gammalt skröpligt fruntim- mer, som då de kommit närmare / helt hastigt förvandlade sig till en ihålig trädstam. Dessa skogsväsen kun- de spela de största spratt. Det var mest ensamma personer som blev utsatt för sådana förvillelser. Om två tre voro i sällskap var inte risken så stor. Men det kunde även då hända att de blevo totalt vilsne, så att den ene ville gå åt ett håll och menade sig ha rätt under det att den andre menade att rätta vägen var åt motsatta hållet. Så kunde de resonera med varandra till dess att de varken "visste ut eller in." Busen skulle vara tämligen storvuxen. Jag mins väl att man brukade att skrämma barnen för busen. Och då brukade man säga: "Du ska akta däj så int´ den sto- re skogsbusen kommer å tar däj." "Ak- te däj du för den store", kunde de sä- ga, han tar däj å gör sylte å däj." / Om man blev vilse så skulle man ta av halsklädet och knyta det på vrånga d.v. s. ta vrångsidan ut och knyta tre knu- tar. Eller man skulle vränga rocken eller ta å byta om skor så att man tog den vänstre skon på högra foten och tvärt om. Blev en kvinna vilsen skul- le hon ta huvudklädet på vränga eller vränga kjolen. Man skulle även bli hjälpt om man läste "Fader vår" baklänges. Men det var inte så gott heller det i rädslan. Att nämna Jesu namn tre gånger var också ett sätt att frigöra sig. Ville man vara riktigt säker på att komma sam- ma väg tillbaka som man gick skul- le man bryta grankvistar och lägga i kors här och där i vägen. Och sär- skilt noga skulle man vara att lägga granriskors vid vägens båda ändar. Intet "okristet" väsen skulle kunna komma / in på vägen då. Ortens benämningar på kvinnliga skogsväsen. Har aldrig hört annat namn än "skogsråa." Uttryck i samband med detta väsen. "akta däj så inte skogsråa får hand om däj, få makt över däj, ta däj till säj, byte kreatur mä däj." o.s.v. Hon var den värsta man kunde "råka ut före" i skogen. Men det var som hon skulle hålla till särskilt på vissa plat- ser. För det var ju jämt omöjligt att komma rätt på vissa platser. Hon tyckte särskilt mycket om manfolk. Jag skrattade åt en gammal gubbe som med makt skulle få oss att tro att "skogs- råa" hade lagt sig mitt i skogen och "skreva upp" med benen för att hon - "satongen" - som han sade, skulle locka honom till sig. Han såg svansen / på henne. Det var det som räddade honom att vända om och gå en annan väg för- bi. Man kunde få se henne som en gammal gumma gå fromt och beskedligt och binda på en strumpa. Ibland kom hon som en trasig tattargumma. En del kunde få se henne som ett ungt och fint frun- timmer. Det sades, att hon kunde ska- pa till sig alldeles som hon ville. Men hon kunde aldrig bli av med svansen. Hon kunde gå i fällena med en korg på armen och plocka bär som de andra. Men rätt som det var kunde hon "trolla bort" alla bär, så att det endast blev svar- ta tuvor. Om man klappade kläder vid skogskällan eller vid tjärnet efter det solen gått ned, så klappade hon hela kvällen sedan. Hon hade krea- tur. De gamle hade sett att hon / vallade både stora och små kreatur. Man visste inte om hon själv kunde skapa sig till fågel eller om hon hade fåg- lar. Emellertid kunde de få se konstiga fåglar i skogen. Om skytten var aldrig så säker att skjuta så gick han bet på att skjuta en sådan fågel. Det var en del människor som hon hade mer makt över än med andra. Men det skulle vara bra om man bar med sig litet stål i vänstra skon för då skulle hon inte kun- na följa efter eller få någon makt genom spåren. I övrigt använde man sam- ma metoder för att skydda sig för hen- ne som för "busen." Det sades att hon hade förmåga att gå runt, så att man kom tillbaka till samma plats ideligen hur man än gick. Sådana väsen ha mer och mer försvunnit sedan kristendomen blivit spridd och / förkunnad. Sägner ang. ovanämnda väsen. Det var en gubbe, som höll på att kola en mila. Varje kväll innan han lade sig att vila rirstade(?) han över med milan och såg till att allt var i sin ordning. En kväll när han höll på med detta ar- bete kom det ett fruntimmer fram ur sko- gen till honom. Hon gick fram till kojan och gick in där. När hon kom in i ko- jan stod hon vid spisen och varm- de ändan. Hon hade dragit upp kjolen så att "blanka ändan" syntes. Kolaren sade ingenting. När hon stått vid spi- sen en stund frågade hon kolaren vad han hette. "Ja hetter sjôl, men förres- ten angår det dig inte din slyna," blev kolarens svar - Med detsamma tog han en eldbrand ur spisen och stack mellan benen på fruntimret. Då började hon / skrika och jämra sig, sprang till sko- gen och skrek: "kom å hjälp, sjôl ha bränt mej, sjôl ha bränt mej." Det sva- rade från bergen: "ha du sjôl bränt dej, så får du sjôl ha´t." Det var en skogsrå som hade fått makt med en karl, så att han inte kunde bestämma över sig själv så snart solen gick ned. Det gjorde detsamma vad han hade för sig vid den tiden, så var han alldeles tvungen att löpa iväg till skogen. Där mötte skogsrån honom. Och hon be- höll honom alltid till klockan 12 på nat- ten och då var han vilsen och konstig, när han kom tillbaka. Hustrun till man- nen kunde ingenting göra mot detta. Men så en gång fick hon lära av en trollkä- ring att hon skulle vända byxorna för honom eller strumporna. Och efter den da- gen som hon började med det fick hon / behålla honom hemma. En bonde hade varit till kvarnen. Det blev sent på kvällen, innan han "fick lass" och kunde fara hem. Rätt som det var han for vägen fram stannade hästen och det var omöjligt att få fram honom. Det gick inte vare sig med lock eller pock. Så vän- de sig bonden om för att se bakåt lasset. Där satt ett fruntimmer. Men just som bonden vände sig om hoppade fruntimret av lasset. Och så "gapskrattade" hon. Han hörde skrattet hela vägen genom skogen.
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Å Oroust i Tegneby socken upptecknade jag en vaggv...
Å Oroust i Tegneby socken upptecknade jag en vaggvisa efter A. Lysell. Då jag nämnde det var en valllåt sade han Det är mycke möjligt jag har fått af en kvinna här i Tegneby som var född i Västerlanda socken. N:o 3. Han) Äli lilla ly, Äli lilla ly, barnet gråter i skogen Hon) Tag af dig skon, och mjölka kon, å ge den lille å dricka. Han) Ja har så gjordt, Ja har så gjordt, han gråter lika illa. N:o 4. Af en kvinna på Tjörn erhölls följande vaggvisa Han) Tull lull i logen, den lille gråter i skogen. Hon) Mjölka kon, å slå i horn,*) å ge den lille å dricka Han) Ja har så gjordt, Ja har så gjordt han låter lika illa. Hon Ja har förfall, ja kommer intet vall, ja går på gärdet å harfvar. Då upptecknaren påpekade der rester af en valllåt samt ville veta orsaken till det bakvända deri att mannen var i skogen och kvinnan utförde mannens arbete der hemma Jo, sade berätterskan "Min mormor Kari var född 1790 på Dalsland, kom hit vid 16 årig gifte sig här. Hon sade *) Det var sk. delkehorn med en nanne på ett djurhorn efter ungdjur) / Det var två som hade barn ihop men höll det hemligt och ingen visste ej heller om det. Derför var mannen i skogen och vaktade djuren samt skötte barnet som låg i en hängmätta upphängd mellan tvänne träd" Så långt Karis berättelse. Detta torde få sin förklaring i en sägenbehandling i Göteborgs Jubeleumspublikation XVI sid 115 det heter deri. Det kom ett skogsrå och våldtog en kvinna och hon fick ett barn och hade dit i skogen och då svarade skogsrået kvinnan att komma till sig med orden. Kari lilla skynda dig vall, lille gråter i skogen. men hon svarade. Jag har förfall, jag kommer intet vall jag går på gärdet å harfvar. Som bekant hör intet valllåtarna hemma i Bohuslänska skärgården med undantag af att hölin- garne blåste sin hölingetrall i bockehorn. Då man vet att N:o 3 är kommen från Västerlanda och N:o 4 från Dals land kan man deraf förstå att dessa äro komna från skogsbygden Deremot har vaggvisorna N:o 1 och 2 fått färg af skärgårdsidyll och derigenom vunnit hemortsrätt i Bohuslän.
Djävulen bortför ogudaktiga människor.
Fru Anna lagade en gång husbonden till skogen efter den allra största häggen. Skulle han inte få hem den, så skulle hon ta livet av honom. Husbonden gick till skogen, och då han kom dit och inte hittade någon hägg, så satte han sig ned på en gräsplätt och började gråta, och då kom ett skogsrå till honom och frågade honom två gånger vad han felade. Då skogsrået frågade första gången, så svarade inte husbonden något, men då det frågade den andra gången, så sade han: »Jag har gått omkring backen och sökt den största häggen, men jag har inte hittat någon!» »Stig upp och följ med mig, så ska jag hugga tre gånger i henne, så stjälper hon», sade skogsrået. Husbonden steg upp och följde med det, och då de kommo till den allra största häggen i skogen, så sade det där skogsrået: »Jag ska hugga tre hugg, så stjälper det». Det gjorde som det sade och högg tre gånger i den där häggen, och så stalp hon. Som häggen hade stulpit, så tog det där skogsrået henne på axlarna och for med henne till husbondens hem. När husbonden kom hem, så stod en glasvagn på gården, och en herre steg upp i den och började tala med fru Anna, som kom ut för att skåda vadför resande kom på gården. Då hon såg på fötterna hans, så hade han blyskor. Han sade åt henne: »Laga dig färdig nu fort!» »Låt mig vara ännu i tre år!» bad fru Anna. »Nej, det går inte an, mina hästar ha bidat så länge ren», svarade den där herrn, som var fanen själv. »Nå, får jag vara i tre månar?» bad fru Anna. »Nej, det är inte möjligt, mina hästar ha bidat så länge», svarade herrn. Fru Anna måste då börja kläda på sig. Då hon var färdigt klädd, så frågade hon, om hon skulle få gå efter prästen och kökspigan. Det lovade herrn henne. Då prästen och kökspigan kommo, så satte de sig allihop i glasvagnen, och den där herrn satt överst. När det började bära av, så sade den där herrn: »Lisa, Lisa, hopp! hopp! hopp!» Det bar av efter en villoväg och så fort som toren och blixten. De foro till helvetet. Då de kommo dit, så klädde den där herrn på fru Anna silverklädningen sin och ett par små blyskor, och så började han kamma henne, så bloden strömmade henne ur huvudet. Då han hade gjort det där, så började han dansa med henne. Då han hade dansat en vals, så skulle hon sätta sig ned och vila, men den där herrn sade: »Inte nu något munkase här!» Och så dansade han en vals till med henne. När han hade dansat med henne, så tog han upp källarluckan, och då slog bara svavelblå elden upp, och hävde dit henne och prästen bakefter. Kökspigan hon fick gå ensam hem, och det räckte för henne att gå hem i tre år.
Läkekonst
De "ôffra" för barnen om de var sjuka, de tog trollpåser o kasta i sjön. I påsen var det "svager" (svavel) o hårstrån o naglar av barnet, så var det "markulje" (arsenik) o dyvelsträck o nån liten penning. Anna ve Dammen såg när mor Höglund kom in o hade offra, hon höll två fingrer för mun o "môttra" (muttra, mumla) något. Men egentligen skulle de säga något när de slängde påsen. Å så hade hon en skjorta, o den hade ho över varmen, o ho kasta / varme genom den, ett eldkol. Den skjorta hade ho med sig ut o in igen, men jag vet inte vad hon gjorde med den sen, en minns inte. De fick mest sjukdomen där de tagit vatten åt barnet. Tre torsdagskväller efter varann skulle de offra, men jag vet inte vad de sa. Jag tror det var bara för barn som de offra, de var rädda för att få barnen bortbytta o för att skogsråa skulle ta dem, o då skulle det där förvara dem. Folk kunde komma ut för "kramning", de blev "krama", då blev de illamående. Detta blev de i en korsväg. Då tog de eldkol o släppte detta tre / gånger mellan linnet o kroppen. Men de fick ha bråttom med eldkolet så de inte brände sig. Jag såg när de gjorde så, men jag var bara en "onge" (bara barn) så jag skratta åt det. De fick "knarren" i handleden, om de vred sig så det knarra där. Då skulle de ha halmstrå o lägga bredvid o hugga i detta, då högg de bort knarren. För gulsot skrapa de på en stock i norra sidan av en vägg där det fanns som annat gult (mossa), o detta skulle de ge den som var sjuk. De tog sånt där mjöl av gamla stockar "markmjöl" o hade på barnen när de / blev hudlösa. "Matlea" tala de om, men jag vet inte något botemedel för det. För tandvärk peta de sig i tanden med en sticka o satte in den i ett träd. Det var en kar som fällde ett träd där de satt in spikar o flisor, o han fick alla sjukdomar som var insatta där, han blev så elän- dig. Jag fick "markulja" "arsenik" av en käring en gång att lägga på en tand som värkte. "Bläster" kallar de utslag för som de fick ibland, men jag vet inte hur de fick det. Då fick de ta vatten o gå till en smedja där det fanns / bälg o blåsa med den i vattnet o så tvätta utslagen med det vattnet tre torsdagskvällar. Bly kunde man också stöpa för sjukdomar. För kikhosta ska de ha märrmjölk, det har de än. Om mamma fick något ont på ögat, så tog hon slev- skaftet o värmde på o hade det sen på ögat o peta. Om man skar sig skulle man ha lite spindelväv o socker på. Revormar smorde de med smörsälta o fläsksvålar. Och för att få bort vårtor skulle de smörja sig med vatten som bildas i gropar i stenar efter regn. / "Svager" (svavel) är bra att ta in, då skall man inte få skabb. "Tongspänn fallt ner" sa de. Då tog de lite salt på en tesked o stack den under o höll den där en stund, så skulle den gå opp igen.
Underjordiska och troll
"Tômten" bor under fjuset, under en sten eller i jorden." Han hade sin bostad i backen. När di sa det, så mena di att det bodde en "nisse" på den platsen. Han hörde till de "underjor- diska. Men "skogsråa" vet jag inte om hon bodde där. Det hörde en aldrig talas om. Hon var i "skogen." Vid vindfällen och stora stub- bar var det inte säkert än en kunde få se henne. "Trôlla" bodde inne i bergen och vid stora ste- nar. Di hörde till de underjordiska. I ber- gen vid Djupedalen fanns det troll. /Se uppt. härom. Uppt./. Trôlla var styggare än di andra väsendena. Di var många ihop, och så kunde di förhäxa folk. Di var som stora, styg- ge "klôsser." / Sägnen om stallet som måste flyttas känna sa- gesmännen till och trollen som skar säden åt bonden. Uppt. anm./. Här har di trott på, att det funnits underjor- diska väsen. Det trodde närapå alla gamla och det gick inte att få dem till otro i detta. Di skul- le ha sina påståenden fram. En och annan här tror det ännu i dag. Nu vill ju ingen direkt påstå detta, men di har sin tro inom sig. "Di unnerjordiske" kunde bo var som helst under jorden och stora stenar eller i bergen. Om någon någon gång hade kommit ut för något besynner- ligt eller tyckt sig se något konstigt på en be- stämd plats, så kunde den platsen sedan få ett bestämt tillhåll för "di unnerjoliske." Det behövdes inte så mycket förrän det kunde bli tal om den och den platsen som tillhåll för underjordiska. En ingång i berget, lyse på en viss plats i berget visa att det var underjor- diska där. Mindre stenar under en stor sten / var också ett marke /sic/. Eller om det var hål ned- åt backen under stenen. Eller att stenen hade någon konstig form. "Vitterbo el. trollkiste" kän- ner jag inte till men "tomtebo, nissebo, trôll- hôl. "Nissen," levde ensam, "trôlla" var flera ihop. Det var både käringar, gubbar och ungar. Jättarna hade käring och ungar. Di levde som människorna. Folk hade rädsla för alla dessa väsen. Folk trodde, att di kunde bli skadade av dem. "sjöråa, Näcken, fôrskatt" var underjordiska Di hade kreatur. Kallades för "bergkor" Di underjordiska hade särskilda vägar, för om kolaren satte milan eller kojan i dess väg, så fick han inte fred för dem. Di skulle den vägen fram. Di förstod sig inte på, att di kunde ta någon annan väg än den de var vana att gå. Di hade "si strecke" att gå. Di gamle tala om, att det kunde vara farligt för både folk och kreatur att komma för långt / in i skogen. En kunde bli "bergtogen." Di under- jordiska var inte säkra, än di ville ta både folk och kreatur till sig. Det finns "jättegrytor" vid sjön. Jätten hade kokat där. Det minns jag, att en skulle låta bli att slå ut hett vatten på backen. En kunde få sjukdom i kroppen. Det vattnet kunde rinna på de underjordiska. Jordfasta stenar skulle en inte bry sig om. Där ha- de en inget att göra. Benämning på virvelvinden /värverud, värjering/. Det var "onde ander i den å troll." En sådan skul- le en hålla sig ur vägen för. Benämningar på dessa underjordiska väsen /trôll, bergtroll, bergjättar, jättar, sjörå, näck, fôrskatt, unnderjoliske, ###, nissar, älver/.
Myrlingar.
Myrlingar. På flera ställen här i trakten, skall det enligt sägnen, vara avdagatagna nyfödda barn. Deras skrik har sedan hörts alltid, och särskilt mot väderskifte. Jag var en gång ute en sommar- kväll, och fick då i närheten av ett av dessa ställen höra ett gällt barnskrik. Jag sökte där omkring i tanke på, att det fanns något barn, men där syntes ingenting. Några andra ha också hört samma skrik, då och då i skymnings stunder. Necken. Mellan Vallby och Sällstorp flyter en liten å, som kallas Lillån. Förr i tiden sades det, att där bodde en neck. Dit gingo de gamla bond spelemännen för att lära sig spela. En flicka från Sällstorp, som levde i början av 1800-talet, var mycket skicklig i fiolspelning, och det sades, att hon lärt det av necken i Lillå. Det var många platser, som utpekades för neckens tillhåll. Ett ordspråk: "Å för necken", sades av många gamla i dessa bygder. / Gastarna i Hemringsdal. Det var för länge sedan. Då våra berg och dalar voro klädda i stor skog, där både vargar och rövare höllo till. Då gick det inte att sända ut fåren om somrarna, utan att de åtföljdes av en vallgosse. En by Vallby hade då sin vall- gosse, som med matpåse och näverlur begav sig varje morgon med byns får upp till en dal i skogen, som kallades Hemringsdal. En gång kommo tolv rövare och över- föllo honom. De ville taga hans får, bränna hans hund, och hänga honom själv. Han bad dem då, att han skulle få blåsa lite i sin lur innan de dödade honom. Det fick han. Han blåste då. I björkebärs håla i svarta skåra där ligga tolv rövare mig vilja de hänga, min hund vill de bränna mina får slakta de. Hemma i byn hade man hört vad gossen blåst, och bönderna samlades i hast, och begåvo sig upp åt skogen. De träffade rövarna och slog ihjäl dem allihop. De ligga begravna alla i dalen på olika ställen. Många år därefter hördes om kvällarna särskilt mot väderskifte, höga skrik. och ortsbefolkningen sade, att det var gastarna i Hemringsdal. / Folktron om gastar är, att det är sådana mäniskors andar, som omkommit genom mord eller olyckshändelser. / Veddige, Hl. Elin Samuelsson 1926 Skogsrå. Det var en piga som gick inne i skogen och letade efter korna som voro bortsprungna. Hon gick och gick men fann inga. Då fick hon höra det ropa in ifrån skogen: Märta, Märta här är ditt fä. Men hon vågade inte gå dit ty hon visste att det var skogsrå som ropade. Mara. De gamla besvärades ofta om natten av mara. De kommo in genom nyckelhålet och kasta- de sig den liggande i sängen. De fattade tag om strupen och det kändes som de skulle kvävas. Den angripne jämrade sig högt. Om någon annan hörde det och ropade hans namn så försvann maran. En gammal man talade om att en natt det kom något och kröp på honom i sängen. Han fattade tag och förde det i golvet. Han tyckte det kändes som långt fruntimmers- hår och han tyckte sig vara klar vaken. I gamla stallar är även mara. De rida på hästarna om natten och flätar deras man på ett konstigt vis. Det är omöjligt att kunna ta upp den. Men nästa natt kan den vara upp- tagen. / Folktron om mara är, att det är avlidnas anda, som gå igen och vill göra dem ont.
Gamla folksägner från Grava socken SÄGEN OM HERREGÅRDSDRÄNGEN OCH HANS FÄSTMÖ
I närheten av Forshaga i Grava socken ligger ett berg som kallas Brattberget, på grund av sitt lodräta läge. I det berget skulle ett skogsrå ha haft sitt tillhåll. En dag skulle en av drängarna som tjänade på Apertin herrgård till kvarnen i Forshaga och mala. Då han på hemvägen for förbi Brattberget fick han se en underbart vacker flicka stå på berget och kamma sitt gyllene hår med en messingkam. "Se goddag, du fästmöa mi," sade drängen. "Håll ord med det du blev flickans svar." Sedan blev drängen aldrig av med skogsrået, ty det var ingen annan än hon, och till slut måste han låva att gifta sig med henne. När drängen fick veta att det var ett skogsrå som var hans fästmö, blev han mycket dyster och inbunden, och man såg honom alldrig tillsamman med de andra drängarna på deras dansgillen och nöjen. Så en dag skulle prästen i socknens yngsta dotter gifta sig, och naturligtvis skulle drängarna dit och beskåda härligheten. Men endast Olle, så var drängens namn, nekade bliva med. På vägen till prästgården uttrade en av drängarna bland annat: "Det skulle allt vara roligt att få se Olles fästmö." Han hade jämt hunnit uttala orden förrän de fingo se en fin dam komma gående emot dem på vägen. Hon gick rakt fram till drängen som önskat se Olles fästmö och ställde sig utan att säga ett ord framför honom. Drängen trodde att hon var tokig och försökte gå undan, men vart han gick så följde hon efter. De andra drängarna blevo rädda och börgade springa i riktning mot prästgården Till slut blev drängen rasande och svor till. Detta tycktes hjälpa ty damen vände om och avlägsnade sig innåt skogen. Drängen fick då se att hon var ihålig i ryggen samt hade en stor yvig svans som stack fram under kjolen. Han förstod då att det var skogsrået han hade mött. Efter detta mötet säges det att drängen blev sängliggande i flera månader. Någon tid efter denna händelse blev det bestämt att drängen Olle skulle gifta sig. Bröllopsdagen föll in. På morgonen skulle / drängen själv fara och hämta prästen. När han hämtat prästen och var på återväg ramlade ett av bakhjulen av. Han måste då stanna och sätta fast hjulet. Han hade inte kört lång bit förrän det ramlade av för andra gången. När detta upprepades för tredje gången förstod prästen att det var något otyg med i görningen varför han tillsade drängen att lägga upp hjulet i vagnen. Denne gjorde så, och sedan kunde de åka ostörda fara vidare. Folk som hade sett dem komma åkande påstodo att de hade sett en "litenen" springa bredvid vagnen och hålla den uppe. Hess det var gifte sig dock drängen med huldran, men han blev mycket elak mot henne. Hon därimot visade sig vara en god och plikttrogen hustru. Så en dag skulle han sko en av herrgårdshästarna, men det befanns att han ej hade några hästskor som passade, ty de han hade voro för små. Hustrun gick då fram och tog skon mellan händerna och drog ut den så att den passade. Drängen blev då så rädd när han fick hustrun styrka, att han aldrig vågade misshandla henne mera. 14 åring Gunnar Forslund Grossbol Forshaga
Skogsrået och hennes syster Stråssa
Det var i forna tider en bonde, som ingått hjonelag med ett skogsrå, men att hustrun var ett sådant visste han ej, och derföre lefde de lyckligt tillsammans i många år, födde söner och döttrar. Så hände det sig en gång, då de gemensamt arbetade i skogen med att rif va ut en kolmila, att matsäcken blifvit glömd hemma, hvarföre farsgubben vände om hem för att hemta den. Då han gick sade hustrun: "När du nu kommer tillbaka skall du slå tre slag i den der tallen", och dermed utpekade hon en tall, som stod ett godt stycke derifrån, och bonden lofvade efterkomma hennes önskan. Om han nu glömde det, eller ansåg det överflödigt, vet jag ej; men följden blef att han kom helt oförvarandes på henne, och fick till sin stora förskräckelse se, huru hon ref ut kolen med blotta händerna och släckte med sin långa svans. Förfärad öfver denna syn vände han om igen, slog tre slag i tallen med yxhammaren, hvarvid hon förvandlade sig till vanlig menniska och var sig alldeles lik. Bonden hade emedlertid sett nog för att önska blif va henne qvitt, och började noga begrunda, huru detta skulle låta sig göra. Han sökte upp en klok gumma, klagade för henne sin nöd, och hon gaf honom goda råd i detta fall. En vacker vinterdag, sedan han bundit en stor pung om halsen, säger han till hustrun: I dag är det bröllop på andra sidan sjön och skola wi resa dit samt taga barnen med oss. Hustrun hade ingenting att invända emot förslaget, hvarpå han satte henne och barnen i slädan, men sig sjelf grensle öfver hästen, och så rustade anträddes resan till bröllopsgården. När han nu kom ungefärligen inidt på sjön, läste han några ord som den kloka gumman lärt honom och nu framkommo en stor mängd vargar. Derpå sparkar han ur selpinnarne och rider sin väg det fortaste han kunde. Nu började skogsrået ropa, men bonden var obeveklig och ökade endast farten. "Vill du inte vända för min skull så vänd för lilla Snorvipas (så het yngsta dottern); ty eljest äta wargarne upp henne." Nej bonden hörde ej på det örat utan red i skarpaste fyrsprång upp emot land. När skogsrået nu såg att ingen hjelp af honom var att vänta och wargarne redan tagit ett par af barnen ropade hon af alla krafter "syster Stråssa! syster Stråssa !" ty trollet i Stråssa grufva var hennes syster, och Stråssa kom också farande, så att det pep och hven i luften och ryckte henne undan vargarne, som då redan tagit alla barnen. Bonden hade emedlertid hunnit öfver sjön Roswalen och fram till Guldsmedshyttan, der han red in på en gård och slog porten igen efter sig. I det samma kom trollskottet, och porten sprängdes sönder i bara trasor, men bonden sjelf blef oskadd för trollpungens skuld, som han bar om halsen. Så länge han behöll den kunde icke hans i forna hustru och hennes slägt skada honom, och han bar den beständigt på sig många år derefter. Men så hände det sig en gång då han gått i badstufvan att taga sig ett bad, att han glömde sig och aflade pungen jemnte sina kläder och då kom genast ett troll in och vred om huf vudet på honom, så att det kom att sitta bakfram, och sådan blef han i alla sina återstående lifsdagar till en varning för alla, att ej inlåta sig med Skogsrån och andra troll.
Söröfrun
På den af sumpiga kärr och sidlända ängar omgifna med höga lindar och ekar beväxta Sörön, hvilken, så som förut är nämndt, anses fordom hafva varit en trädgård, synes om qvällarne icke sällan ett starkt sken såsom af en större eld, och allmogen säger då att Söröfrun är uppe och eldar för sitt gods. Fiskare, som varit ute på sjön Qvismaren säga sig hafva hört ett skratt från Sörön då de sent om aftnarne varit ute på fiske, och då hafva de äfven alltid fått en rik fångst. Ända tills för omkring 9 år sedan var ön obebodd; men då uppbröts en del jord och byggdes ett torp, hvars första åbo i synnerhet är den, som haft mycket att förtälja om Söröfrun. Många gånger hade såväl han som hans hustru och piga sett henne, och detta midt på ljusa dagen skymta fram emellan träden, ofta tätt invid och så nära, att de kunnat fullkomligt urskilja anletsdragen. Hon syntes dem vara ett medelålders fruntimmer, men såg innerligt god fastän något sorgmodig ut, och alltid var hon klädd på "nya modet", men med en silkeshalsduk om hufvudet. Att hon ej var någon skogsrå försäkrade de äfven, ty alla tre hade sett henne på ryggen och var denna hvarken ihålig eller förlängd till svans. Detta gjorde att de ej heller fruktade henne, oaktadt hon då och då syntes i deras närhet utomhus. Inuti stugan hade hon aldrig visat sig förr än torparens hustru föll i barnsäng, men då syntes hon understundom om natten stå bredvid det lilla barnet och noga betrakta det. En dag hade pigan varit inne i fähuset, och då såg hon hvar frun stod och betraktade grisen. Pigan tog sig då dristigheten an och frågade: "Hvarför går frun här och inte är der hon skall vara?" hvarpå frun svarat : "Här har jag varit före dig och stannar allt qvar efter dig också", men suckat djupt, och då pigan ville fortsätta sina frågor var hon försvunnen. En annan gång då torparehustrun var fullkomligt återställd, ehuru ännu ej kyrkotagen, och sysselsatt med att taga upp ett kok potatis ur åkern, och dervid kastade stjelkarne bakom sig, fick hon en knuff så att hon föll framstupa, och då hon vände sig om för att se hvem, som skuf fat henne, såg hon ej till någon. Men pigan, som stått i fähusdörren, berättade att frun stått tätt bakom och då hustrun kastat potatisstjelkarne hade en slungats i fruns ansigte, och till vedergällning derför hade hon gifvit knuffen. Sedan hade frun ej synts till, och trodde man skälet till hennes uteblifvande varit att hustrun 2 dagar derefter blifvit kyrkotagen. Emedlertid tyckte de att detta grannskap var "ansjukt" och mannen sköt genom stugans fönster, samt satte upp en afbruten lie öfver dörren och detta hjelpte, ty frun har sedan icke visat sig hvarken utom eller inom hus, men elden har dock fortfarande då och då blossat upp om höstnätterna. Huruvida frun alldeles öfvergifvit Söröns torp, torde dock vara ovisst ; ty då den nye åbons hustru för nära två år sedan föll i barnsäng och fick mjölkkastning, hvaraf hon en liten tid var just som "hufvudsvag" funnos många, som påstodo, att frun vore dertill vållande. Det nya folket hade ej ställt, sig rätt med henne, mente de.
skogsväsen.
Det var en granne som såg ”råa” en kväll, en lördagskväll sen han gått och lagt sig. Dörren gick opp, och ett ljussken syntes på väggen, så kom det ett fruntim- mer fram till sängen och stod och vred på sig, det var som om hon haft ”selkekjoler.” ”Ä dä du, Emma,” sa han, han tyckte det liknande en grannflicka, men det var inte riktigt hon heller, men just i detsamma försvann hon. En gubbe här nere mot sjön hade råkat ut för skogråa, / han gick ut en natt i var vecka. Hon hade fått makt över honom, så att han hade samlag med henne. Ingen visste var han var då, hon hade fått makt över honom, men på vad sätt visste de inte. Han blev aldrig löst ifrån henne, och aldrig tala- de han om detta till andra. Jag hörde råa många gånger även när jag inte såg henne. Jag var i skogen en gång vid tiotiden och satt på en myr- kant, då hörde jag att det gick omkring mig gång på gång, jag hörde vartenda steg, men jag såg ingenting, men då fick jag ”ta te bena.” En natt hörde jag hur ho sang, jag har aldrig hört så / vacker drilling, min kamrat talade om vad det var. ”Nu får du höra e som kan,” sa han. Det var tre repriser bara när dessa drillarna kom, men det var förfärligt vackert. En granne och jag var ute i skogen en gång när mörten lekte, då fick vi höra att det ”knäja” som en häst från ett ställe där. Jag skulle dit och se efter, men den, som var med, sa: ”akt däj för den hästen!” Jag gick närmare, men det knäja så styggt så jag sprang tillbaka. ”Du blev rädd för den hästen du,” sa han morron efter. ”Dä va väl råa,” sa jag. ”Ja, där brukar ho allt visa säj,” sa han. Det brakade där på platsen också / som om det varit en häst, men det syntes ingenting. När jag var 20 år, var jag en gång borta på ett ungdoms- kalas. Jag var den ende från min gård, så att jag måste gå ensam både dit och hem. När jag gick hem, var det månljust, klockan var ungefär tolv, jag skulle över en sjö, och då löpte jag på skridskor över denna, det var vinter, och isen låg blank. Jag gnolade på en visa och tänkte på flickor, för flickor stod alltid i min håg. Invid stranden av ett sund som jag passerade fick jag se en flicka sitta på en eka. Jag gjorde hastigt stopp och vände mig till henne och räckte ut mina / händer mot henne, glad i hågen att få sällskap i min ensamhet. Ty jag trodde att hon skulle åt samma håll. Hon var ej sen att fatta mina händer och komma upp, men då fick jag se det jag aldrig hade trott, hon var så lätt som en blårsärk och när jag skulle göra en sväng med henne fick jag se ett släp vid hennes bak. Jag tog det och trodde att hon tappat något, jag ryckte till så det skulle lossna, men då blev det klart för mig vad flicka jag fått fatt i. Det var skogsråa, och det var svansen som hon hade på sin bakdel. Och lycka var att ja inte svarade henne när hon frågade vad mitt namn var, hade jag upp- lyst henne om det, så hade jag nog aldrig kommit loss. Nu löpte / jag iväg mot mitt hem med en fart av väl 50 knop, men hon följde lika väl vid min sida, och i land bar det med skridskorna på i sten och stubbar, för rädslan hade kom- mit över mig så min kropp kändes som is. Men jag kom lyckligt hem och gjorde ett hastigt hopp igenom dörren, men då ropade hon: ”Du skall nog bli min i alla fall” och sparkade till dörren så att det dånade i hela huset. alla kom upp och frå- hade vad det var, men jag tordes inte svara förrän nästa dag. Då gav jag mig iväg till en s.k klok gubbe, som visste mer än andra, ty jag var rädd hon skulle komma till- baka. Gubben bad mig gå hem efter min mynningsladdare, där lade han in ett s.k. ”trollskott”, och så / bad han mig att aldrig gå utan detta gevär efter solens nedgång. Jag fick bära det länge nog, så jag började tvivla på hennes återkomst. Men så en kväll kom inte kreaturen hem, utan jag måste gå till skogs och se efter dem. Jag fick till slut höra skällan och jag gick åt det hållet, men jag kom dem aldrig närmare hur jag än travade, då förstod jag att skogsrån var i farten igen. Jag hann knappast tänka ut detta, förrän jag stod ansikte mot ansikte med henne. Jag sköt nu mitt troll- skott över henne, och hon för- svann med ett sådant brak och oväsen, att jag ej hört maken varken förr eller senare. Sedan såg jag henne inte mer, men jag hörde henne många gånger sedan. x (x Denna sista händelse nerskriven av sagesmannen).