Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påskseder
Om påsk målades kors över alla dörrar i bonings- och uthus. Först och främst de senare.
Påsk
I dymmelveckan fick ingen spinna. Ingenting skul- le få gå ikring (runt) den veckan. Inte "skôre" (täl- ja o.d.) på långfredagen. Inte gå efter "bar" (granris) på skärtorsdagen. Om en täljde på skärtorsdagen så blev kreaturen halta på våren. Rasmus i Skräne vå- gade ända "skôre". Han sade att om en kastade den för- sta sticken på taket, så skulle inte kreaturen bli halta. Den som kom först upp på långfredagsmorgonen var den "gillaste". Då skulle de skynda sig att göra upp eld. Bäst om man blev först av grannarna. Då tog de märke på varandras rök. Dens rök som gick högst upp skulle få den längsta säden. De eldade enebarr för att det skulle bli mycken rök.
Påsk
I dymmelveckan skulle "omsredskapen" hållas väl gömda. Då korsade man på dem med ett kol. Det var för att inte påskkäringarna skulle kunna ta dem å rida på. Alla som hade bössa var ute å sköt om påsk- kvällen. "Påskeller" brändes. En "dank" med tjära antändes. Den brann länge på natten. Brukade göra upp "påskeller" på höga berg. I Djurskog hade de alltid för sed att sätte upp en "tjärdank" på en hög plats å tän- da på. - På skärtorsdagen fick en inte bruka eggjärn. Ola i Rommenäs satte upp en gärdesgård i dym- melveckan å alla djur han hade, t.o.m. hunden å kat- ten blev halta. Han talade om det själv.
Påsk
Gamla käringar i Rommenäs gick å höll en tjärbytta å gjorde kors på dörrarna om påskafton. Det minns jag. Somliga hade det skicket att de "batt" (band) en lie på hästryggen när det led mot kvällen. En stor "bill" lades på tröskeln till fehuset, å den skulle ligga med eggen i vädret, så att påskkäringen skulle göra sig ont om hon kom. Påskkäringarna skulle alltid till ett kyrktorn å skava av klockorna innan de kunde fara till Blåkulla. Det var för att de skulle kunna fara över vatten å inte ramla ned. De blandade den i "påsksmörjan" som de hade i ett horn. De red på en käpp, kvast, raka el. stut. Om de red över ett kyrktorn, så var de tvungna att spotta tre gånger. Det var en gång en gammal käring i Bön som hade / fått lära av en påskkäring hur hon skulle göra, om hon ville fara till Blåkulla om påskkvällen så tog hon en kvast å satte sig på å skulle fara ut genom skor- stenen. Hon ##### å bad att hon skulle få fara där- upp å därned. Så fick hon fara upp å ned både länge å väl. Men till sist så vaknade gubben å fick se att hon red upp å ned i skorstenen, men så åkal- lade han Jesu namn, å då kom hon lös.
Påsk
I Strömer bodde ett gammalt folk som hade många "slag" för sig. Jag var skomakare å var där å fick se en del. Jag minns att käringen gick å lade en "barr-ros" (en run- del av granris) framför varje dörr till uthusen, när det led mot påskkvällen. Särskilt noga var hon att läg- ga framför varje dörr som förde till ladugården. Kvis- tarna stacks in i varandra i en rundel. Tjärkors måla- de hon mitt på dörrarna - alla dörrar som ledde in till kreatur.
Påsk
Namn på påskveckan: dymmelvecka, påske- vecka. Namn på dagarna i den veckan: "Kôrve- måndan, fläksetisdan, askeonsdan, skärtors- dan, långefrädan, påskelördan. Det var så grannlaga med allt den veckan. Måndagsmid- dagen åt en korv å på tisdagen fläsk. Onsda- gen lade käringarna kläderna i blöt som skulle tvättas. De lades i asklut. Somliga tvättade kläderna den dagen. Skärtorsdagen var det gan- ska grannlaga. Då fick en inte tälja med knivar el. hugga med yx. Kom kreaturen å trampade på sådana stickor fick de ont i benen. Jag höll in- te på det bruket. En gång kom min granne å fick se att jag högg. Han frågade mig om jag inte var rätt klok som kunde ge mig till att hugga den / dagen. Han menade att hela gårdens kreatur skul- le få sona det. Den gubben å hans syster var den sis- ta i denna gården som höll på sådant gammalt. Långfredagen var det bäst att gå upp ur sängen så tidigt en kunde. Låg en stilla, så fick en stryk. Påsklördagen gjordes ett kors på "fähusdörren" å ett kors på logdörren. Påskkäringarna skulle hållas ute. Det var en ring med ett kors i. Det gjordes med tjära. Så lades en yxa innanför fähuströskeln. I min barndom var det inte så i bruk med "påskellar" som det varit på senare tider. På 1860-talet var det sällan att man såg en sådan eld. Men på 70-talet börjades det mera allmänt. Minns inte att det var så mycken skjutning påsk- kvällen i min barndom. En kunde få höra något akott smälla då och då. Det skulle vara för att skrämma påskkäringarna. Förfädren sa att påskkäringarna red på kvastar till Blåkulla. De hade ärende till den onde. De / slog sig ned i skorstenarna för folk. Inte något vidare med ägg på påsken. De hade högst två á tre höns var sig den tiden. Om skärtorsdagskvällen "rände de med påskebrev". De påskbrev som skulle vara till de kvinnliga lades innanför fähuströskeln å de som skulle vara till de kvinnliga innanför stalltröskeln. Man ri- tade stygga käringar och gubbar. De lades ihop som ett brev å smordes igen med kåda. En fjäder sat- tes i sigillet. Ingen skulle få veta varifrån de var. De smög sig bort med dem i hemlighet. Men det var blott i vänskap som de förärade varan- dra dessa brev. Inuti brevet lades en liten kud- de. Det var en liten trekantig kudde stoppad med bomull el. dyl. å en tofs i vardera hörnet av gult å blått silkegarn. Den kallades för "påskepute". Påskbreven bars ut på skärtorsdagskvällen för de som skulle till Blåkulla skulle rusta sig till färden den kvällen. Det var meningen att de skul- le ha de breven med sig då. / Påskkäringarna for skärtorsdagsnatten å kom tillba- ka påsknatten. Så hörde jag att de gamle trodde. De skulle vara hemma före kyrkedags. Hann kyrkklockan att ringa innan de kom hem, så föll de handlöst ned där de var. Påskmorgonen skulle en gå upp på ett högt berg å se när "solen dansade" vid uppgången. Då tog de ett tunt svart sidenkläde å höll för ögonen å såg på solen genom.
Påsk.
Dagarna i "dömmelvega" hade särskilda namn: Svarta manda. Wida tista. Dömmel onsta. Skärtorsta. Langa fraida. Ägga lorda. Under denna vecka hade varje familjemedlem - små och stora - sin särskilda "äggada", då det ar hans (hennes) rättighet och skyldighet att taga reda på och samla in de för dagen lagda äggen. Var och en höll noga reda på antalet, ty det var en stor ära att hava samlat flest. Det hade dock ingen praktisk påföljd. Insam- laren fick nämligen inte behålla, vad han funnit, utan detta lades till husets gemensaamma förrråd. / Påskäggen skulle ätas på aftonen; icke på morgonen av påskdagen. Den som inte hade många nog höns själva, fingo köpa ägg, ty den gången hade var och en rätt att äta så många han orkade. Påskeldar voror lika vanliga förr som nu. Den tändes var som helst på någon bergknalt nära en gård. Ty i regeln hade var gård sin. Tjärtunna var inte ovanlig, så vida man kunde få tag i någon. Dans kring påskelden kan jag inte erinra mig. Påskakäringar har jag knappt hört talas om. De voro nog, utdöda före min tid. Men jag har ju reda på, att för längesen trodde man nog på dem. De reste till Blåkölla, trodde man. Ingen enda historia om dem har jag hört. Solen dansar påskamorgon.
Påsk.
Den vind, som rådde påskdagen, stod sig i regeln hela tiden ända till pingstdagen. Den kunde vara starkare eller svagare, men den blåste i alla fall från samma håll. Likaså med kölden. Var det kallt påskdagen, så fick man bereda sig på, att de följande sju veckorna kommo att vara kalla. Påseldar höra till gammal sed. Någon särskilt märkligt med dem, tror jag inte vi hade här. Ung- domen skulle alltid dansa vid påskelden, det var klart. Man sköt väldiga påskasmällar. Det var för att skrämma bort påskakäringar, som på påsk- kvällen kommo hem från Blåkullaresan. Man var mycket noga med att skjuta spjället, / så fort solen gick ner. Annars kunde lätt någon påskakäring ha kommit ned och in den vägen.
Påsk?
En kvinna stod på ett ställe och älte smör, då en käring kom in och sade: "Sanket e mett i år." Sanket, det var smöret.
Påsk
"Opp och ut och till Blåkulla och här igen innan dagen", sa påskkäringarna. Men så var en gubbe framme och fick tag i ett smörjehorn och sa: "Opp och ner genom skorsten." Och så fick han åka upp och ner hela natten.
Påsk
'Påskekäringar' talade de mycket om. Det var en pojk från Kråkefors, som var ute en påskekväll och då hade han fått se en hel svärm med 'påskekäringar'. Han såg hur det blänk- te i kaffekokarna. De for till 'Blåkulla'. De stal bort kreatur i lagårdarna. För den skull målade hus- bonden ett tjärkors på lagårdsdörren påskafton. Där de ville göra det riktigt, målade de kors på korna.
Påsk
På påskkvällen eldade de stora eldar på bergen ('påskvarme'). Jag var med någon gång jag med. Och det eldades för att mota bort påskkäringarna. På ett högt berg vid Reva ha de brukat elda. Det eldades inte annat än ris och torrved. Ingen särskild uppläggning av elden. Tjärkors på fähusdörren för att inte påskkäringarna skul- le kunna komma in och klippa fåren i huvudet. På lördagsmiddagen började de skjuta. På 'skärtorsdagen' fick man inte tälja eller hugga.
Påsk
I min tid har det inte, med undantag för någon enda, förekom- mit att man tjärat ett kors på fähusdörren påskafton. Men jag mins många gamla fähusdörrar, stalldörrar och dörrar till andra uthus, som voro 'fulllklôttrade' med små tjärkors. De sista som något trodde på påskkäringar och annat otyg var borta i Hökenäs och i Kasa.