Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten skrek utåt sjön somliga kvällar. Vi brukade säga, att det skulle bli någon olycka på sjön, när han skrek. Så länge som ett lik låg i vattnet och inte hade blivit jord-kastat, så var det gast. Gasten skrek som när en människa håller på och skall drunkna. Utåt Vänsbergsviken fick en allt höra gasten ibland, men nu har det tagit slut på den också.
Målgastar
Den där målgasten* skrämde jämt fâlk, sâm gick fram där, för han skrek å gape villt om nättra. En gång va dä en gubbe, sâm hete Olle å ha vare bârte på barnsölskalas i Hyttetârpet. Så skulle han gå te sitt hem bârtâm Sätre lite sent en kväll. Olle va lte på tre kvart, för di ha fäste bra där på barnsölet. När han så hörde målgasten, där han gick å skrek, börja Olle på å härm'en. Men då vart Olle så hemskt sjuker, så han höll på å inte komme hem den natta. Men när han äntligen kom hem, sände di ätter åldermannen Skeppstädt från Borggård, å han slog åder på Olle, så han vart bra snart därätter. *Gastar kallades sådana, som inte fått ro efter döden i graven utan gick och spökade ovan jord. Det var sådana som gjort mycken orätt under sitt liv, som man trodde blev till gastar efter döden. Särskilt upphöllo sig dessa spöken vid korsvägar, och när man for förbi vid sådana ställen, måste man spotta tre gånger, annars så kunde det hända, att man bleve gastkramad. Om man likväl råkade ut för detta missöde eller "kände sig lite unliger", så kunde det onda gå över, om någon annan person mätte ens arm med sina utspända fingrar. Då hände det egendomliga, att fingrarna på mätaren "drog ihop säg", så att de ej räckte till vid mätningen. Detta var ett tecken till, att personen blivit gastkramad, och man hade sina anstalter för sig, för att det onda skulle gå bort, om inte själva mätningen hjälpte. Ett medel var, att den gastkramade klädde av sig i bara skjortan, och så släppte man ned ett glödande kol tre gånger mellan kroppen och skjortan. Därvid fick den sjuke inte säga någonting, ty då blev det onda värre. Ofta när någon inte mådde riktigt bra, troddes han ha varit framme för någon gast. En särskild sorts gastar voro de s.k. målgastarna, varmed man menade orättfärdiga lantmätare, som inte fingo ro i graven utan fingo springa i rågångarna, där de mätt fel. Därvid hade målgasten en mätstång, som brann i ena ändan och stötte den i mraken under ropet "Mål rätt, mål rätt." När rågångarna i senare tider rättats vid skiftena i byarna, ha målgastarna fått ro.
Gastar
När far for hem från Vänersborg en kväll, så fick han se en stor, lång gubbe, som räckte över skogstopparna. Å han var alldeles svart. När far kom mitt för så hop- pade han av vägen å skrattade. ”Nu tyckte du, att du ha- de nô te roligt,” sa far. Men far höll på att inte kom- ma därifrån, för tömmarna snodde sig om hjulen å det blev alla fel. Men han kom därifrån till sist. Så kom han till Linnebôl, å där stod samma stora karl vid en lind å skrattade. Det var gasten, sa’ far. En annan gubbe hade sett detsamma, men den gub- ben blev konstig efter den betan å blev aldrig som han skulle vara mer.
Myling
Molungar kallades sådana i min hemtrakt. Det var barn som föddes i löndom och gömdes på olika vis, under golv, i ihåliga träd eller brändes upp. Dessa barn blev tomtar, gastar, strömtroll, skogs- och sjörå o. s. v. Min mor, som var född i Lommaryds sn. i Jönköpings län, 1828, berättade att det var en kvinna som fått tre oäkta barn, som hon lagt i lön under stuggol- vet, det första i en bytta, det andra i en strumpa och det tredje i en linda. Dessa tre molungar kom sedan upp på golvet om nätterna och dansade och sjöng: "Å här dansar bötterumpen, strumpestumpen å viva, får vår mor leva länge, blir vi la fira."
Gasten.
Det var en gång en gubbe, som blev narrad av en gast att springa långt till skogs för att, som han trodde, hjälpa en nödställd människa. Han fick en kväll höra en förfärlig jämmer ute i skogen och han skyndade att kom- ma till den förmodade olycksplatsen så fort som möjligt och ropade: Var lugn, jag kommer till hjälp. Dessa ord upprepade han gång på gång under det han sprang som elden varit lös, men ropen hade ingen verkan. Jämmern blev ba- ra svårare, till slut tröttnade gubben och vände om hem till sin gumma, som stod ut(e) och skrattade och frågade om han inte förstod att det var gasten han hört. Det var den så kallade Hensgårdsgasten han hört. Gubben som blivit narrad var berättarens man, Olof Wästman.
Gast
I forna tider fans det en färja över Viskan vid Kloster, och det red strandridddare som vakt. Så en kväll kom Per från Vrån kör- ande med häst och vagn. Strandriddaren befallde då Per att gå ur vägen, men det kunde inte Per, så tog strandriddaren och stack ned honom. Per blev sedan gast där. Så var det en gång en dräng, som tjänade där i närheten, han hittade på en kväll, att han skulle sätta en lykta på vägen. Så lade han sig att vakta i ladugården. Ja, mycket riktigt, fram på natten kom Per körande. Det första han gjorde, var att slå sönder lyktan, och sedan for han fram / till ladugårdsknuten, där drängen låg, och slog till i knuten så att drängen blev riktigt förskräckt.
Gastar
Ett par fiskare satte backer vid S. Åstol. De lade sig intill land för att vänta på att det blev tid att dra´ backerna. Då kom någon och drog i linan och de blev tungna att gå från land. De sade till varandra. Vi måste gå och dra backerna och när de dragit hälften, märkte de, att någon låg och simmade runt båten och slog på åran. De begåvo sig omedelbart hem och de hade knappast hunnit i hamn, förrän den förfärligaste storm bröt ut. Vid skäret Hunden, söder om St. Dyrön satte ett fartyg på i svårt oväder. I flera år efteråt skreko gastarna på denna plats emot samma väder.
Gastar.
Det var en gammal klockare uppifrån, som skulle hemtåt på något ärende, han blev liggande i snön och varna´ (frös ihjäl). Det var när min far var liten, och han var född 1818. De hörde hur han ropade alltemellanåt om kvällarna långt efter han var död och bärgad. Han ha- de legat i snön längen. Jag tror för mej själv att det blir borte, det blir borte allt och nytt i stället. Genljud och gasten hördes förr e- mot oväder, men aldrig skall man höra sånt nu. Det var i Värö socken det hände, att någon hade hittat liket efter en sjöman på stranden och tagit klädpersedlar ifrån honom. Han fick inte ro för den döde. Han kom och ropade på nätterna: "Tag hit min röe rock och mina strumpor och strumpefiler!"
Födelse och dop
Det första linnet, barnet fick på sig, och barnets första avföring skulle brännas. Linnet fick inte tvättas och användas på nytt, och avföringen fick inte bäras ut. Så länge barnet var odöpt, fick elden inte släckas. Antingen skulle det brinna i spisen eller skulle ljus tändas. En skulle aldrig sätta vaggan i rörelse när barnet inte låg där – vagga tomme –, för då blir barnet skrikigt och besvärligt. Lugna, tysta, snälla barn blev det av sådana, som höllo sig beskedliga och stilla under dopakten. Men sådana barn, som gastade och fäktade medan prästen döpte dem, de blevo svåra och bråkiga. De som skreko under dopförrättningen blevo utrustade med god sångröst.
Gastar
I Grisagårn i Torpa var det en bonde som förgav sej och dog. De hittade honom död under en hasselbuske ute i en mark. Mot oväder ropade han så förfärligt och jämrade sig. Barnen ville aldrig gå ut efter mörkningen och ingen vville plocka nötter på den hasselbusken. Det var en hustru som var till dopet med ett barn. Hon frågade kyr- koherden, hur länge de skulle behöva höra på detta. "Tills kroppen är förmultnad", svarade kyrkoherden. I Attorp var ett barn som skrek mort oväder. Det var en tös som hade varit i Danmark och tjänat och fått ett barn där. Hon kom tillbaka hit och hade barnet med sej. Men så kom hon att tänka på att hennes far hade sagt, att kommer hon hem med ett o- äkta barn, så blir hon olycklig för honom. Då kövde hon barnet, satte det på huvet i en vasspöl och sedan grävde hon ner det i / en grop, men där blev det uppsparkat av något kreatur, och ett fruntimmer fann det. (De kallade tösas far för Bläckarn). I min barndom var det många som hörde barnet skrika mor oväder. I min barndom hörde de det skratta mot oväder nerår Lillabacka till. Det var en pojk som vaktade får, och han satt och åt på en smörgås. Då kom det två mjölkerskor, och de tog till att hålla pojken, så han skrattade tills han dog. Det är det skrattet de hör mot ovä- der. Gasten var i Åttaberg i Kärra. Han kom farande därifrån om kvällarna. skäkte de efter honom, fick de stryk av honom. Det var en gubbe som var ute och gick. Han skäkte efter gasten, och sen sprang han strax in på en loge. Men gasten kom och slog till i dörren så vådligt. Hade han träffat gubben så hade han säkert sla- git ihjäl honom.
Sägner om berg och källor
Vid vägen mellan Seglered och Gäddered (gammal klövjeväg) finns en källa som kallas "Lögatröget" Om uppkomsten av denna källa berättas följande En man med sin hustru voro på väg till kyrkan varvid de blevo överraskade av ett häftigt åskväder Åskan slog ner i en stor sten och klöv denna mitt itu. Mannen kom under den ena halvan av stenen och blev dödad. Hustrun, som var havande framfödde i förskräckelsen ett barn på en bergkulle strax intill. På samm gång som barnet föddes sprang det fram en källa i berget för att modern skulle få vatten att tvätta barnet i (löga = tvätta). Vattnet i källan torkar aldrig ut huru torra somrarna än äro. Jättestenen vid Lundsberg. En jätte som var arg på klockklangen från Seglora kyrka stod en gång på / Liagärds berg och kastade en stor sten mot kyr- kan. Stenen gick ej fram till målet utan föll ned en bit från kyrkan. I stenen synas spår efter jättens händer och fingrar. Trollsmen i Smedjeberg. Vid Stora Holsjöns södra strand ligger ett berg som kallas Smedjeberg. Berget har fått sitt namn därav att där fordom bodde en trollsmed, som smidde åt befolkning en runt omkring. Smeden visade sig aldrig för någon människa. Den som ville hava något arbete ut- rättat fick lägga en järnbit samt några mynt utan- för grottan. Dagen efter fanns den beställda saken färdig att avhämta på samma ställe. Hade den, som skulle ha arbetet gjort lagt för lite mynt utanför grottan hade sme'n ej rört dem, men om det blivit ditlagt för många mynt så hade han bara tagit vad han skulle ha, resten låg kvar. Var det en lie eller en skära som blivit gjord var den så vass att den aldrig blev / slö även om man högg i sten med den. Men ett fick man akta sig mycke noga för näm- ligen att se i eggen på föremålet. Ty gjorde man detta blev det genast förvandlat till ett revben el- ler en trädrot. Långt inne i grottan skall finnas stora skatter förvarade i en tunna, på vilken sitter en höna och vakar över skatten. Grottan är så lång att en hund som blivit instängd i grottans ingång kom ut på andra sidan berget en halv mil därifrån. Valhallsberget ligger strax intill Smedje- berg. Enligt en annan sägen skall smen' hava bott i Valhall och haft smedjan i Smedjeberg. På andra sidan om sjön ligger Liagärds- berg. På ett visst ställe ute i sjön mitt för berget virvlar vattnet runt samt har sugning nedåt Härifrån går en underjordisk ström, som mynnar ut i närheten av Göteborg, i en källa, som kallas Kallebäcks öga. / Siresa på Lundsbergs gärde. Än hör nattvandraren siresans klagande läte då han går på landsvä- gen över Lundsbergs gärde. Ingen vet vad det är för nå- got, det sissande ljudet hörs både sommar och vinter de finnas som ha hört siresa i 20 graders frost. Enligt sägen är siresa en kvinna. Kvinnan var otrogen sin ungdomskärlek och till straff för detta blev hon nedsatt i en myrstack vid Lundsbergs kvarn. Hon blev dömd att stanna där alltid men hon fick ett visst områ- de att röra sig på. Detta område sträcker sig från kvarnen och västerut till klämme- liera vid Flata, omkring en kilometer och längre kan hon ej komma. Nu är det denna kvinnas ande som klagar sin nöd för dem som äro ute efter mörkrets inbrott. Siresa följer med antingen den gående går fort eller sakta, ibland är hon före, ibland efter, men hon går aldrig över de bestämda gränserna / utan när den gående är kommen dit så är siresa borta. Strax intill landsvägen mellan Seglora och Lundsberg ligger en liten sjö, som kallas Osjö Det saes i mina barnaår att det är fördört vatten i den sjön. Det finns ingen botten i sjön. Det va en gubbe som skulle mäta djupet en gång, men då ropa det från bergen, som ligger runt omkring: "Um du mäter mina väggar, så ska ja mäta dina läggar." Djäknaskȣreliera. På vägen mellan Seglora skola och Hestarås finns branta lier. En dag gingo två djäknar vägen fram och som de gingo kommo de ihop och trätte om en sak. Den ene skar ihjäl den andre i en av de brantaste liera, därav namnet Djäknaskȣreliera. Sjöråa i Pjätareds nolsjö. För en 50 år sen gick en gubbe te Pjätare nolsjö för å meta. På / åvägen gick han förbi Hessereds sjö och där fick han se en faselier storer orm, ögena va stora som trätallrikar. Kommen fram te Pjätare sjö försökte gubben få fisk men det ville inte lyckas. Rätt som han satt där fick han se sjöråa komma och gå på vattnet. Framifrån var hon vacker men baktill var hon ihålig. Gubben fick gå hem utan fisk den gången. Det var en gammal man som gömde sina pengar under logen, men drängen stod på avstånd och såg på. Mannen satte vård över skatten och sa: "Detta kan ingen ta innan här blir slaktat två tvillingstutar." När mannen var död skaffa drängen sig ett par tvilling stutar som han slaktade och kom på så sätt åt skatten. I Stora Holsjön ska finnas en gädda som är stor som en timmerstock. Gäddan har / man på huvudet som en häst. Då hon rör sig i vattnet blir det upprört i en stor omkrets. Sjötjuren i Tomta. En gång hade det kommit en så väldigt vacker tjur in bland kreatu- ren när de var ute på bete Folket försökte mota in tjuren i ladugården men det gick inte utan rätt som det var så för- svann tjuren rakt ut i sjön. En ko hade blivit betäckt av tjuren så att det blev en kalv och från denna kalv härstammar de broketa korna som vi nu ha. Draken i Liagärds berg. I Liagärds berg som ligger vid Stora Holsjön har förr i tiden bott en drake. För en hundra år sen var där en skytt som försökte skjuta draken, men för varje skott han sköt kom det fram ett nytt huvud. Huvudena blev större och större. Till slut blev skytten rädd och gick därifrån. / Bröllopsföljet från Lundsbergs berg. En gumma som va på väg till stan tidigt en morgon kom i sällskap med troll, som varit i Lundsbergs berg på bröllop men nu voro på väg hem till Skrapareds berg i närheten av Viskafors. Trollen hade den finaste musik som kan tänkas och hästarna riktigt dansa fram på vägen. Gasten. Det va inte roligt att råka ut för gasten för han bräkte, skratta och gav örfilar. Det var farligt att härma efter gasten, gjorde man det, fick man stryk. Gasten kunde ej gå över vatten. I mitten på 1800 talet gick en man fram utmed Stora Holsjöns norra strand. Rätt som han gick fick han höra gasten på den andra sidan om sjön Mannen började härma gasten under det han sprang västerut genom Eskilsered mot Liagärde. Gasten kom ej över vattnet utan måste springa runt sjön och detta gjorde att mannen fick bra / försprång. Men gasten kom närmare och närma re och snart var han strax efter mannen, som sprang för livet. När mannen kom fram till Liagärde var gasten ända inpå honom men han kom ändå innanför dörren innan gas- ten hann upp honom. Så fort som mannen stängt igen dörren efter sig smällde gasten till i väggen så att bräderna flög sönder.
Skjutsar
Hästen ser mer än folk. Är det något spöke eller så, gör han ett blåsande. Går det tungt, skall man gå fram och öppna på huvelaget och vara kvick att spotta igenom det och bort emot där det onda satt. Far körde med en gammal häst till Bro- kvarn. Rätt som det var störtstanna hästen och ville inte gå ur fläcken. Det skulle vara nyttigt att svärja bra, om gasten hade satt sej på. Och far drog te och svära, och rätt som det var gick hästen. Gasten – det var mördade barn, som går bort i markera. Den kan skrika på alla vis. En del hade vitlök och strök på betslet, och en del hade med sej bröd och gav hästen, och han inte ville gå.
Gastar.
Det var en riksdagsman i Eckhult, som var så illa arg på barn, som tiggde. Han tog en tiggarepojk och band i rum- pen på hästen och satte sej upp och red nedför liderna, och pojken slog huvudet mot en sten och dog. Den stenen kallas Gullringe sten. Där har spökat. Vi hade så mycket blekne och vävne, som vi hade lagt ut och vaktade. Jag var med. Då fick jag höra jämmer; det tog till och det var så svårt att höra´t. Det varade emot en halv timme. Jag ha- de en hund med mej, och han var så rädd, så han teg som en sten. Det var den enda gast, jag hört. Det är flere hundra år se´n den händelsen. En dräng från Långås mötte en död karl en natt, och karlen tog och slängde honom på andra sidan gärdsgården.