Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Sjörå och näck
Bror min va ute å skulle meta abborra en gång i sjön. Å då satt de en gubbe breve. Å bror min han fick så mycke abborra, så de va förskräcklit. Men sen så försvann gubben, å då fick inte bror min nåra flera abborra.
Sjörå och näck
Då ja va barn, så såg ja ett fruntimmer i en båt ute i sjön. Di såg'na flera gånger, för resten. Å rätt va de va, så gjorde ho som ännera, ho dök å kom opp på ett annat ställe. Ho va så grann å vacker, ja minns'et så tydligt. Men sen så har ja allri inget sitt.
Sjörå och näck
De va en gubbe här, som va ute på lakafiske. Å då kom de opp en gås ur hålet å gol te, så gubben vart förskrämder å tänkte: »Här ä allt nåt rackartyg i farten. De ä la bäst te gå hem». För han tänkte, att de va Lindgren, som spöka. Si han hadde dränkt sej i sjön där. Men gubben hadde inte kommet långt, förrn han fick sej en örfil, så han hölt på å ramla ikull. De där de va la nåt trolltyg förståss.
Sjörå och näck
Här bortåt ä en sjö som heter Järplången, där di sa att de va en kärng. Ja, morbror han så'na. Ho hadde röer spetseluva, när ho stack opp huvet.
Sjörå och näck
Å ve samma sjö va di ute å fiska en gång. Å di hadde två skepp ute. Å då när di skulle lägga ut nota, så fick di si e lita vallflicka. »Va fisk I får, farbror», sa ho. »Tig du», sa gubben. Då försvann ho. Men de vart ett ovär, så de va förskräcklit. Ä ingen fisk fick di i nota. Men de va la mäst ett sjörå, de där; de va inga rikti flicka.
Näckens klagan
Jag är väl ingen riddare fast eder synes så
Näckens sång
Ur Smögenhamnens djupa dy inunder Hällers gång
Näcken och jungfrun
Visa lärd av modern
Näckens polska
Djupt i havet på demantehällen
Näck och Sjörå
De talade allt om forsgubben, när jag var ung. Nere vid Björkefors skulle han allt vara framme i kvarnarna ibland om nätterna och hål- la i vattenhjulet för dem, så att de inte kunde mala. Sjörå skulle det också finnas. Det var några som skulle mäta djupet på Fryken en gång, men när de fick ner brassarna en bit, så brände det av dem för dem så stenarna släppte, men de försökte väl om igen och det gick lika dant. Då fick de höra en röst i vattnet som sade att ”vill ni veta mitt djup, skall ni mäta min längd.”
Naturföremål
I min barndom låg en stor sten i Lången som de gamla kallade "Bruaresten" den låg i sjön där vintervägen från Sparresäter till Melldala gick fram. Stenen kallades "Bruaresten", för det hade en gång varit bröllop på Sparresäters gård, i den bruden hade även en speleman varit kär, men fått korgen för han var inte god nog åt henne. Han bad i alla fall att få bli speleman på bröllopet och det fick han. När brudföljet kom mitt för den store stenen, så av ilska att ha fått korgen, så stämde han upp Näckens polska och förde stråken med vänster hand och spelade så brudparet genom isen invid stenen, där de drunknade, sen den dagen kallas stenen för bruaresten På Speleberget dansade trollkäringarna in- nan de for till Blåkulla om Dymmeln, men då / Fina Jonsson Lerdala Naturföremål 2 hade de "Faen själv" till speleman. Ingen hade ens för pengar en natt gått upp på berget under Dymmeln, det ansågs vara jämstält med att en natt gå fram till altaret i Lerdala kyrka. Det var en gång på ett tunnekalas, som de skulle sluta med en ringdans runt speleberget. Speleman satte sig på toppen och sedan tog de i ring och dansade, när de hållit på en stund hörde de ett skratt och sedan blev det tyst och där stod de och höll varandra i händerna och inte kunde släppa förrän klockaren kommit och läst ett Guds ord över dem, men av speleman såg de ald- rig röken, fast de stod runt backen och höll varandra i händerna, så han hade aldrig kun- nat undan på naturlig väg.
Vättar
Vätta, det var nånting förskräckligt. De var lik en fyrfota, en sandödla. Så såg vätta ut, och de var i vatten. Så om man gick och dika och tog upp en sten, så kun- de där vara såna små i massor. Det kallte de för vätta. Om man var ute och arbeta och blev törstig och drack i bäckar eller så, skulle man spotta 3 gånger och säga: "Pfy för vätta och pfy för Näcken och pfy för allt ont!" Det gjorde alltid de gamle gubbarna, det minns jag gott. Sen kunde de dricka vattnet. Brunnsvatten hörde jag aldrig var farligt. Det var när de var ute och drack i bäckar och sånt. De fick vätta, om de drack sånt vat- ten. Den sjukdomen de fick av vätta, kallte / de vätta med. Det hade vi en, som gav ut me- dicin för vätta. Men det var säkert ingenting annat än äggvita. Hon var inte kvacksalverska på något annat än på vätta. De kom många mil ifrån och sökte henne. Hon kokte ihop nån- ting de skulle dricka. De fick en halvstopa- butelj full av henne, som hon hade kokat ihop. De var gudeligt förskräckta för de här små de kallte vätta. Men det fanns också flera djur, som de var rädda för. "Den onde biten" kallte de ett. Det är inte annat än tryck man fick. Det var i fingrarna. Benet värkte rik- tigt sönder. Det kallte de gamle "den onde biten" Och det fick en av en sorts djur de kallte den onde biten. De var ett par decimeter långa men smala som en silketråd, och så var de lite svarta på huvet. De var under stenar i ma- der och så där. Om man råka till och röra såna, fick man "den onde biten." Och det var / inte annat att göra, än det fick värka tills det värkte hål.