Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Gastar.
Det var inte långt från Kullagårn i Valby, där jag är född, där hade en krämmesa (tatterska) kastat sitt barn i bäcken. Det skriket efter barnet hörde vi ibland mot att det skulle bli annat väder.
Gastar
Var människor som var slagna ihjäl. Kallte spöke, sa’ de kunde ropa. Om det var oväder kunde de höra hur de ropte, som då de blev slagna ihjäl.
Gastar
I en hage uppe vid Åsa hörde jag en kväll en gast. Det vråla´ så förfärligt konstigt. Folk sa´, att det skulle vara en där som hade hängt upp sig för flera år sedan. Där stod då en oxe tjudrad och han tog tjudret och hängde sig i och då vråla´ oxen, så och det skulle vara det man hörde där.
Gastar
Bort i skogarna här ligger en grav som kallas "bag- grav". Där skulle lämmen i kriget mellan sven- skar å norskar stå. Norskarna jordades i den graven. Det skall finnas fler kullar där. Sent om nätterna är "baggarne" uppe å väsnas. Nu på länge har jag inte hört något om detta, men mormor påstod att de höll korum där, å att det var väsen å skrik vid graven om nätterna.
Gasten
Förr skrämde de allti ongane för gasten. Han kom å tog dom ifall de va elacke. De han tog ble gastkra sa' de.
Gasten
En gubbe i >LIndome brukade ofta gå och stjä- la sopkvastris i gärdena. En gång kom han till Sintorps ägor och hade krupit upp i en björk, men det bar sig inte bättre än att han föll ner och slog ihjäl sig varvidhan lär ha ropat "Oja, oja". Det rop lär ha hörts vid den platsen långt efter- åt. Min far hörde det ofta. Hörs tydligast vid väderskifte.
Gast
Min far berätta att gärsten, han ropa'. Å då kalla' han allti' namnet. Å om en då svara', så ble' en förvillat. Far va' ute en kväll, å då hörde han dä ropa' hanses namn. Han svara', å han ble förvil- lat. Å då skratta' gärsten åt'en.
Gastar.
En hästkarl, en sådan som hämtat häst till ett bröllop, red borta i Mossekulle vid Kalvhult. Här föll han av hästen och blev hängande i stigbygeln och ihjälsparkad av hästen. Sen kunde det höras jämmer ifrån honom i långa tider. Min far hörde det många gånger, då han ti- digt på morgonen gick för att skjuta oss.
Gastar.
Mot väderskifte jämrar de sig i sjön, som drunknat. En hade fått ett barn olovandes, och det hade blivit mör- dat. En vinterkväll hörde de, som var i huset, ett jämrande i luften. Det skulle väl döljas, vad hon gjort, men det blev veter- ligt till slut på det viset.
Gast.
Om en person drunknade, så kunde man få veta var han fanns om man hörde efter, när det blåste den vinden. Det kunde hän- da, att man fick höra rop från det hållet, och då skulle det hända, att man kunde få rätt på personen åt det hållet, om man sökte.
Gastar
Jag seglade då med en Antverpensbåt. En kväll då vi var mitt på Atlanten fick jag höra något liknande ett nödrop, där jag stod i köks- hytten. Till denna var två halvdörrar av vilka den översta stod öppen. När jag då såg mot dörren fick jag se en liten person, icke högre än halv- dörren, stå där och dra i dörren. Under tiden jag stod och tittade, växte den upp till en stor människa. Jag trodde då att det var någon av de andra som ville driva med mig och tog eldpåken och sprang efter för att slå till den. Jag sprang efter denne över hela båten och jag blev alldeles genomvåt av svett, men personen försvann, ingen såg var han tog vägen. På före- gående resan hade båtsman fallit över bord och drunknat där.
Gastar
Här i Hallanda flyter en liten bäck, som kallas "körkbäc- ken". Där har vi hittat nätsänk av bränd lera. Hallanda skall ha haft sin kyrkbåt stående där för mycket länge sedan. En sägen är att en piga födde ett barn å kastade i den bäcken. De hade hört att en onge hade "gästat" i bäcken om kvällarna. En gammal gubbe som var gammal när jag var barn, kristnade den bäcken till "gråtarebäcken".