Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några "farligheter" ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder - vilket det nu var - och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finns". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant "näckbett" var, men det var mkt omtalat på den tiden. - Näcken var musikalisk. Ljudet, som blev av vattnet, kallades näckens musik.
Svartkonst
Ägaren till Eks herrgård skall ha varit ägare av en svartkonstsbok. Han var neråt Låstad hållet i ett ärende och skickade hem drängen efter svartkonstboken, denne fick stränga order att inte öppna den för då kom det en massa smådjävlar. Han kunde styra sig tills han kom till Rambotorp men här öppnade han boken och då kom gubbarna. Då sade han som var efter boken " Här skall bli väg" och så gick han framåt och de andra var honom i hälarna, när de kom för nära, sade han "här skall bli ###" och då fick de bygga höga lider, så han hann undan. När han kom till Boterstena släppte han en torrfis och den fick de order att fånga och då blev det slut med vägbygget och han blev av med dem
Naturföremål.
De gamle Lerdalaborna hade Himmelskällan i N. Lundby vid Varnhem till offerkälla. Den dag de for dit med offer för att bliva friska var Kristihimmelsfärdsdag Denna källa var så stark att de kunde bli botade med en gång, så att de kunde lämna kryckorna kvar vid källan. Kyrkoherde Smedmark i Varnhem hade samlat upp många sådana käppar som han förvarade i präst- gården. En annan källa som de for till var frostakällan i närheten av Skövde, men den källan skulle de besöka trefaldighetsnatten och där var det lek och dans.
Kyrkklockor
I Stålkvarnssjön ligger Lerdala första kyrkklocka, den kan endast dras upp med ett par vita tvillingstutar som är födda på Sparrsäter. Det skulle ha inträffat en sådan födelse en gång och när de fått repet om klockan och oxarna skulle dra så gick det bra ända tills de fått henne intill stranden och det fattades bara ett par alnar till de hade haft henne på plöjseln och räddad, men då sade den ene som körde. "Nu har vi dej lell" och i detsam- ma tumlade klockan tillbaka och nu blir det att vänta tills Sparresäter får ett par nya tvillingstutar, "men vita skall de va".
Kungar
Under Carl XV:s tid byggdes mycket järnvägar och rallarna söp ohejdat. Bland annat så hade de något som kallades "Vältekanna", den skulle den personen bjuda på, som välte ned sin skottkärra. Carl XV hade fått nys om hur rallarna levde och beslöt att personligen kontrollera hur de hade det. Han skrev in sig som rallare utan att någon kände igen honom och ovan som han var, så välte han ned sin första kärra. Han hade knappt rest kärran upp, förrän basen kom fram och meddelade att nu va han fast för en vältekanna. Kungen bjudde och roligt hadde de, men sedan han kom hem så bev det lag på att inga vältekalas fick äga rum på arbetsplats och arbetstid. Han strövade en gång omkring uppe på Bil- / J A Ed Lerdala Kungar 2 lingen, då kom han in i en stuga där en pojk nyss vält ett mjölkfat ingen var hemma, varför Kun- gen fårebrådde pojken hans vårdslöshet. Men pojken sade "Angår det dig, är det din mjölk?" Kun- gen tyckte om den kavate pojken och när han blev stor, gjorde han knekt av honom, och det blev den skarpaste distingtionskorpralen på hela Axevalla hed. Hans barn blev sedan fanjunkare eller präster allihop. A forna tider reste genom landet en hög herre som kallades "Kalle gråkappa", han bodde på Sparresäter där han övernattade för han for alltid till Mariedal. Efter hans kappa säges Billingen ha fått bli orakel, för när berget var grått och disigt sade folk, att nu blir det ett helsike för somliga, för berget har på den gråa kappan, var berget klarblått, så skulle det bli lugnt och fridfullt "för somliga". / F.Stationskarl J.A.Ed x1855 Lerdala 3 (Kungar) Kung Karl XII blev skjuten i huvudet med en knapp det visste alla i min barndom. De som sköt ho- nom var sådana som villa ha slut på kriget och fara hem till sina gårdar, av hans egna. Han fortsatte "rejsen" med fogdarna och lät in- dela landsvägarna i fjärdingsbitar och på var fjärde sten satte han sitt monogram. Dessa milstenar högg de på Medelplana och Väster- plana i Kinnekulle och i mina föräldrars barndom fanns det stora högar som låg kvar och hade bli- vit över. De togs av bönderna till brokar och trapp- stenar.
Bröllop.
I dessa trakter red folk förr till bröllopet och då var det en sedvänja, att efter återkomsten från kyrkan, skulle bruden gå ut och ge blosshållarnas hästar en brödbit, som var indränkt i dricka. Varför seden skulle vara så, vet jag inte, men noga skulle det vara med det. En annan sed som länge kvarlevt här var, att brudgummen skulle bära bruden över tröskeln när de kom från kyrkan.
Husdjur.
Julalev hörde jag inte talas om i min barn- dom, men juloxar bakade många. Dessa julaoxar skulle korna ha fram på vårsidan innan de släpp- tes vall, detta för att korna skulle trivas och intet ont skulle vederfaras dem. De gav också korna juloxar när de tyckte ti- den var inne att korna skulle till tjur, de blev snart "tjura vilda" då När en ko började svanka med ryggen sade man "nu är det bäst till tjuren med henne för nu börjar jula- oxen verka".
Husdjurens sjukdomar (Skogssjukan)
Farfar hade ett ställe på Kampavall, där han mottog djur på bete i skogsängarna. En bonde var rädd att hans djur skulle få skogssjukan, men då sade farfar, det är ingen fara, för märker jag det, så ger jag dem bara en levande tåssa. Farfar berättade sedan, att hans far som också tog emot ungdjur, av en klok gubbe i Berg lärt sig bota skogssju- kan på så sätt. Han hade en oxe som varit sjuk i flera dagar och de fann honom halvdöd i skogssjukan. Den kloke gubben ordinerade då en tåssa, men för säkerhets skull gav farfars far honom två. De voro levande och djuret fick ta in dem genom att huvudet hölls uppåt och sedan slank de ner fint.
Naturfenomen
Mor och far berättade att i deras barndom sade folk när åskan gick "nu är Tor ute och kus- kar". När åskan gått, var det många som fordom tittade runt kyrkan efter "viggar", det var stenyxor och de använder som läkemedel. Det hittades förr i jorden små hästskor med bara tre söm på var sida. En del folk sade att det var åsneskor och en del sade att det var bockaskor som tappats. Dessa skor var eftersökta som skyddsmedel i ladugårdar och stallar. När åskan gick och man befann sig ute i terrängen skulle man söka sig till en jordfast sten, ty på en sådan slog aldrig åskan ner. / J.A: Ed Lerdala Naturfenomen 2 Likaså skulle man ha en stenvigge hängande i stuga och ladugård, då slog inte åskan ner där Far berättade, att i hans barndom, under ett förfärligt åskväder, hela socknen samlades i kyrkan och det blev så mycket folk, att prästen passade på att hålla en extra predikan.
Kungliga personer. Kyrkor
En gång när drottning Kristina var här, så låg hon i ett tält där kyrkan står nu. Där födde hon en barn- unge. – Se den drottningen ansågs som lättsinnig. – Hon befallde, att när staden byggdes, så skulle kyrkan byggas på den plats, där hon hade haft sitt tält. Och så lär ha skett. Kyrkan byggdes på en slaktad gris. Den skall vara nedgrävd under stenfoten. Det skulle vara skydd för kyrkan.
Troll
Vid Munkestens grotta är en springa i berget. Därinne höll trollen till. Gammalt folk talade gärna om den grottan. Det var farligt att kom- ma i närheten av den, för en kunde bli berg- tagen. Di som kom in i berget, kunde inte komma ut. Så gick sägnen. Det var nätter som ljus lyste ut från grottan. Trollen voro så rika. Men en kunde inte komma över skat- ten deras. En hitta aldrig dit där det var.
Bjäran
Uppe på Halle- och Hunneberg fanns det trollharar. Det var sådana harar som voro omöj- liga att komma åt att skjuta. Det var käringar däruppe. som skicka dem neråt bygden, för att de skulle stjäla mjölk. – När di voro i skogen, så gjorde de sig synliga. Då förvilla de jägarna att skjuta på sig. När jägaren hade skjutit bort sin ammunition, så blev ha- ren borta. Det fanns inte ett hår av haren kvar en gång. Somliga fick gå hela dagen för en sådan hare. Det tala flera gamla jägare om.
Naturföremål
Vid Halleberg låg en damm som kallades O- dins damm; di tvättade lik i den dammen. Det var en ättestupa från berget. Det var en sägen som en hörde som pojke att de gamle kasta- de sig nedför det stupet, när de ville dö. Di hann fortare till Valhall om de dog på det viset än om de skulle dö under sotad ås. De dödas anhöriga tvättade de döde i dam- men, innan de begravde dem.