Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Gastar
En gång bergning af kol vid Kråkungarne fick ett ben i ?, kastade det i sjön igen var menniskoben natten efter blef den som var orsaken till utkastet af benet väkt tre gånger det ropade då hans namn Petter.
Gastar
Markus var från Kårtvet och skulle åt Lyrön för att delta- ga i ett gravöl. Kommen på bron upptäckte han begravningsföl- jet, som kom emot honom. Han sökte då vända mitt på bron med det resultat, att både hästen och ryttaren kommo i vattnet. Folket i begravningsföljet skyndade till för att hjälpa honom upp, men detta försök avlopp så, att Markus kvävdes emot kanten av stocken. Hästen däremot fördes av strömmen under spången och kom med livet i land på Knarrevall. Därför skall det alltsedan vara oväder, närhelst det är begravning från Lyrön. Markus nödrop kunde höras som ett varsel emot kommande oväder, ända tills man för några år sedan rensade upp bäcken. Rörande den sägen, som förmäler, att vid Tvets stenbro en eller flere personer skulle vid ett tillfälle hava drunknat / har 75-åriga kaptensänkan Angneta Berntsson i Rom berättat: Det var fråga om ett brudfölje, som skulle passera bron, som då torde hava utgjorts endast av en stock (spång). Vid passe- randet av bron trängde den ena hästen in på den andra, därvid den häst Markus - troligen brudgummen - red föll i vattnet. Hästen räddade sig, men Markus omkom. Vid tillfället var det översvämning, möjligen även oväder. Sedan hör man hästen spring- a uppe på land med slamrande stigbyglar och ruska sig, närhelst det stundar sådant väder, som rådde då. Berätterskan ansåg att det var fråga om sporr (spår?) öl och att följet ridit i för häftig fart åt Nötskär till. Den person, som blev ihjälslagen vid gjutningen av Tegneby kyrk- klocka, ligger röst i Nötskärs hage. Graven förstördes dock vid odlingsarbeten för en del år sedan. Berättarens fader hittade malmstycken i närheten av den platsen. Nyckeln till Hobergsgubbens skattkammare kan hittas av den som varit moder till sju söner och ingen dotter.
Gastar
Utanför Flatholmen kom ett stort fjäderbolster drivande. En fiskare rodde dit. Där låg en man med gula knappar i rocken surrad vid det (bolstret!). En sjökapten. Hade skepp- kassan med sej. Bad för sitt liv. Fiskaren dödade honom med agnekniven och röste honom. Karlen, som gjorde det, bodde i Duvedal. Och mot sådant väder syntes den mördade med de blanka knapparna på Duvedals tak.
Gastar.
Lite före vår tid var det en pojke från Bringshult, som drunknade i Ramsjön. Det var två pojkar, som hade gått ner sej på svag is. Folk kom och lade ut en stege på isen och fick upp den ene levande.De andre ropade så: "Käre Hale, kom och hjälp !" men de fick inte upp honom, förrän han var död. De har hört hans rop sedan mot värskifte. Det var vården, som ropade.
Gastar.
Här var en man de kallade Kroka-Kal, han gick ikring och fick allmosa på ställena. En kväll, när han var rusig, föll han i och dränkte sej vid en bro. Jag var med och tog upp ho- nom och bar bort honom på en bår. Se´n, när folk hörde berg- uven, sa de: "Dä ä Kroka-Kal, som spökar".
Gastar.
Det var en ung karl som var ute och red och skulle bjuda till bröllop. Han var glad och sjöng visor. De hade gett honom bränn- vin på ställena, och på vägen mellan Åminnared och Öxared ram- lade han av hästen och slog ihjäl sej. I femti års tid kunde folk höra hans sång och nödrop om kvällarna sedan. Han skulle ha levat i femti år till, om han inte dött på så vis.
Gastar.
I Trinne bolle ( en liten sjö på Skåre skog ) har en karl drunknat. Han ger upp nödrop ibland emot värskifte. Det var en man som var ute och körde. Rätt som det var stanna- de hästen, och de kunde inte få den ur fläcken. Då var det en som tog upp sin fällekniv och drog med den längs ryggen på dragarn, och när han se´ n såg efter, satt det en benknota på udden på knivbladet.
Gastar.
Det var en som förgiftat sin mor med flugkrut i gröt. En liten tös hade sett det. Det blev undersökning. "Far strödde socker på gröten", sa´ tösen. Han blev dömd till döden. De hade honom i en spiktunna, som gick på hjul med en axel igenom, och rulla- de honom, tills han var död. De kunde höra mot väderskifteden mannens jämmerrop och bullret av tunnan. Det var i Värö Backa.
Gastar
Två barn hade drunknat i Viska å nära Nye bro några år in- nan jag föddes; de hade badat. Många hade hört dem skrika om kvällar och nätter. Jag och min bror Johan vôrom ute en kväll. Jo- han frågade, om jag kunde höra barnungarna skriga. Han hörde dem, för han var i syne, men jag hörde inget.
Gastar.
Det var här uppe på Prästagärdet. Det var en lantmätare, som hade gjort orättvist lantmäteri. Många var ute för den lant- mätaren. Han sprang och ropade: "Sätt en pinne här, sätt en pinne här!" Och de kunde höra, hur hans kedja slamrade, när han drog henne efter sej.
Gastar.
Om de slagit ihjäl någon, så ropade han, tills hans tid var ute. Det var i Fagerhult. Det kom en marbo, och den slog Andreas i Fagerhult ihjäl för att komma åt, det han hade. Marbon hade legat där över natt. Sedan hade han grävt ner liket i en mosse. Men en tid efter skulle drängen dika på mossen. Andreas stakade ut diket först, och då sta- kade han det snett på ett ställe. Sen for han åt stan, och drängen dikade, men han tyckte inte om att diket skulle gå snett, utan han grävde rakt. Och han kom på liket eller skelettet. Han kastade upp benen på ett stenrös. Men han fick alls ingen ro på natten. På morron gick han till prästen och berättat. Prästen sa, att han skulle plocka ihop alla be- nen och frakta dem till kyrkogården. Och det gjorde drängen, och prästen kom och jordfäste dem. / Det blev aldrig uppröjt. Andreas bekände aldrig. Det är nog sjuttifem år sedan mordet skedde. Och de hörde i många år att det skrek nere på mossen alltibland. De frågade präs- ten, vad det berodde på och hur länge det skulle pågå. "Det blir så länge tills hans tid är gången, så länge hans tid var utsedd," svarade prästen. Då Andreas i Fagerhult var ute och körde om kvällarna, kom det alltid en före körande och vände på gården. Det var en i Övre Bräcke, som hette Jansson. Han skar ihjäl en marbo och tog hans häst och vagn och marbon slängde han i skogen. Men Jansson blev avrättad för det på Sanna(?) i Hjärtum. Där spökade, så folk ville inte passe- ra där om natten.
Gastar.
Britta tjänte i Grunnebo hos en förvaltare för förrå- det. Hon var i Läersbo i Hjärtum över jul. Så gick hon tillbaka till Grunnebo och hade en annan tös i sällskap. Då fick hon höra hur det ropade från en liten sjö, där en karl hade dränkt sej, det lät som ur en stor tunna. Den andra hörde ingenting. Dagen därefter talte Britta om för henne, vad hon hade hört. Det var en vålnad efter honom, som gjort slut på sej själv. Ett barn skrek om kvällarna vid Gelljan; där går en gammal körväg. Där är varsel, för någon har mördat ett barn där. Det ville till vigd jord. Och så skulle mordet uppdagas. Det finns en sjö i Lane Ryr, där två flickor hade blivit dränkta. De hade varit på en danstillställning och / en karl hade lurat dem att gå i sjön. Den ena hade han visst slagit ihjäl och kastat i. De var i 20-22 års åldern. De ropade ibland om kvällar och nätter. Den karlen jagade folket till Norge. Hans släkt kallas för ryssar än i dag.