Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Tomtar.
Tömgôbber talade de mycket om förr. Tömtvetter sade de gamla. Mest skulle de finnas vid kolbottnar. Nils i Mellanbadstugan var i skogen och kolade, och en natt slog milan eld för honom. Men Nils låg inne i kojan och sov, då det hände. Då ropade tömtgubbarna på honom, men han var så trött, att han inte orkade vakna riktigt och gå upp. Men då lyfte tömtgubbarna honom av brisken och ned på golvet, och då såg han, att det var eld i milan. Nils blev sedan så mörkrädd, att han aldrig vågade vara ensam i skogen om nätterna.
Varulv
Tänk de kûnn stâmm björn å för, å sû kûnn de gå sûm björn å, da kröp de i ett björnskinn å vart te en björn. Dä va en gûbb, sûm va björn iblann på dätta vis å slogg ihäl dän ôn hästen ätter dän an- ner för grânn sin å åt ôpp döm. Sû en gang kom kärn, sûm ått häst’an te’n, da han hell på å lög säj. Å da tŷckt han, att han va sû tjûck å fet. ’Dä va dä värst, sû hôllu å fet du ä på kroppen’, sa han. - ’Ja’, svârd han, ’skûll jä int vâr dä, jä sûm ha slôjj ihäl å et ôpp sû mâng häster för däj!’ Da han jeck hem, va han gotte å få mä säj en bêt tå björn- / hua, sû da björn kom nâst gang å skûll ji säj på hästan, sû bet allt kula på’n, å han stalp, å då va dä granngûbben, sûm va i hua.
Djävulen
Frykman hade gått igenom den Witten- bergska skolan och därför var han också mycket trollsk. En gång läste han ut Gammel-Erik vid Kristinefors, där han visade sig i alla möjliga skepnader. Ibland var han som en karl, ibland som ett ”krötter” och ibland som en stor fisk, som kastade sig efter golvet. Då Frykman skulle läsa, slog Skam boken ur handen på honom, men Frykman sade bara: ”Jag har en till,” och befallde Skam ta upp boken från golvet. Hade han tagit Anm. Johan Gabriel Frykman, komminister i Ö. 1843–1875, i socknen känd under benämningen Gammel-Frykman. / upp den själv, så hade han gjort Skam en tjänst, och då hade han sedan inte haft någon makt med honom. Skam sade, att Frykman inte hade makt över honom, ty han var inte fri från synd. Han hade i sin ungdom stulit ett garnnystan. Ja, det hade han gjort, sade Frykman, men det betyd- de ingenting, ty han hade använt det till en god gärning. Skam bad då att få gå ut genom dör- ren eller skorstenen, men det tillät ej Frykman. Han borrade ett hål i fönsterblyet och genom det måste Skam fara ut, och det vren och yla- de, då han gav sig i väg. En gång skulle Frykman till ###-Gert- rud, som låg för döden, och ge henne nattvar- den. I Darvabacken ovanför den gamle Hol- landsbron selades hästen av. Drängen fick sela på igen, men hästen selades av genast på nytt. Likaså gick det en tredje gång. Då gick / Frykman själv ur och selade på hästen och sa- de: ”Nu skall det inte sela av någon fler gång.” Så skedde heller inte, och de komma i tid till dödsbädden. Det var Skam, som ville hindra honom från att komma fram i tid. - En annan gång var Frykman kallad till Tallås-Erik, som man misstänkte var sken- död. På hedarna söder om Tallåsen mötte han en främmande karl, som sade: ”Du behö- ver inte fara längre, ty mannen är redan död.” – ”Ånej,” sade Frykman, ”jag far väl fram i alla fall.” Han fortsatte fram till Tallåsen och lycka- des väcka Erik till livet igen. De trodde, att det var Skam, som mötte Frykman och sökte hindra honom från att gå fram till Tallåsen. Om inte Frykman hade kommit, så hade förstås Tallås-Erik dött. / Skam och prästen En präst och Skam kommo en gång överens om, att Skam skulle få alla, som sovo i kyrkan på julmorgonen. Prästen predikade, ropade och skrek under hela predikan så förfärligt att ingen enda fick en blund i ögonen. Efter predikan mötte prästen Skam utanför sakristian och frågade honom: ”Fick du många själar?” – ”Nej, hur skulle nån kunna sova, när en toc- ken hund står och skäller,” svarade Skam. Skam och kortspelarna Tomasson som bodde i Kilstugan, tala- de om, att de hölls på och spelade kort en gång på ett ställe invid vägen. Det var flera stycken som satt där och spelade. Tomasson stod och såg på dem. Då kom det en fint klädd herre efter vägen, och han stannade och ställde sig bredvid honom och såg på. Så var det en av spelarna, som slog fel kort och förlorade; då sade den fine / herrn: ”Nu slog du fel kort. Det andra skulle du ha slagit.” Men då blev spelaren arg och sade: ”Vad fan har du att göra med hur jag spelar! Du behöver inte stå här bakom mig. Ge dig iväg!” Då sprang den fine herrn därifrån, och när han for uppför en backe, då sågo de, att han hade hästhov på en foten. Men då blev fort slut på kortspelandet. Det var Skam själv, som ha- de varit där.
Vattenväsen.
Det var en som hette Rundkvist, han bodde på Bråten, den sydligaste gården i Bosberg. Han råkade en gång ut för sjöråa. Han var ute i skogen och letade efter kor, som inte kom- mit hem till kvällen. Det var bra skumt på kväl- len. Då fick han se en ung kvinna som stod bakom en tall. Han frågade henne, om hon sett några kor, men hon svarade inte, och då han gick närmare blev hon borta. Strax därpå hörde han, att det skvam- eļ te' (=plaskade till) i sjön, och då förstod han att det var sjöråa, han hade sett. Men då sprang han hem, och sedan måste han få en karl med sig för att leta efter korna. Han var mörkrädd alltid efter den gången.
Kungar
Karl tolfte var född med segerhuva därför bet inga kulor på honom. Då han kom hem till sitt kvarter på kvällen tömde han ur kulorna ur stövlarna. De hadde talat vid en trollkäring och denna hadde sakt att han kunde inte skjutas annat än med en knapp ur hans livrock. Hans närmaste upppassare hadde smusslat till sig knappen, och givit den till en av hans egna soldater. Denne skulle i sin tur mot betalning överlämnat den till banemannen. Detta tala far om, och andra gamla i min ungdom. Det pratades även om att han blev skjuten av sin syster. Han skulle även vara mer fruntimmer än man, sades det. Det pratades även om att han skulle ha en son eller dotter, jag har hört båda delarna.
Kungar
Ja jag vet förr de tala om att det skulle vara Karl tolftes syster som laga att kungen blev skjuten, för se hon kunde inte bli drottning förr än kungen kom undan. Även talades om att han inte kunde bli skjuten med en vanlig kula, utan det skulle vara en särskilld stöpt kula av silver. Detta hadde kloka gubbar och gummor sakt ifrån. Även sades att då kungen fick se att en knapp var borta i rocken, han då yttrat: "ja, nu har jag inte lång tid kvar."
Kungar
Samma mårgon som Karl tolfte skulle blivit skjuten sakna han en knapp i sin livrock. Då förstod han vad det led och bytte då kläder med en av soldaterna. Soldaten blev skjuten och kungen rymde till Americka. Då liket kom till Stockholm, sade hans syster: "Det är inte min broder för han hadde sex tår på var fot."
Sänkt kyrkklocka.
Vid gården Ingared i sjön Lönnern ska de han sänkt en kyrkklocka. Intill gården ska finnas en galgbacke.
Klok gubbe./kreatursbot/
Där var en bonde i Håknarp i Habo, som kunde mer än andra. Han brukade gå ikring och gälla tjurar. Far min hade en tjurkalv, som han ville ha skurit, men han hade vuxit och var bra stor, och var lite besvärlig att handskas med. Håknarpsboen brukade köra till Ryfors kvarnar för att få malet, och då passade far, som hade torp under denna gård, på att fråga, ifall han inte vill gälla tjuren. Han kom en morgon-jag minns det så grant. "Släpp ut tjuren, "sa han. Det var vinter och barmark. Far frågte om han inte skulle gå efter ett par karar, och om inte di skulle vara flera, så att di kunde få ikull tjuren och för att hålla. "Nä-hä," sa boen, "och låt tjuren gå". Så gick han fram till honom och strök honom framifrån och bakåt ryggen. / Då stod tjuren, som om han varit fastmurad i marken. Jag stod själv ijämte och såg alltsammans. Och han stod lika still, medan Håknarpsbonden skar honom. Han kunde bota kreaturssjukdomar också-"lasa-torra-" och andra kreatursåkommer.
Husdjurens sjukdomar.
Det var en stark tro, att om de hade otur med kreaturen, skulle de gräva ner något djur levande, så skulle det hjälpa sen. Det var en känd person, (mot löfte att jag ej talar om det, nämner Larsson vem det var: en person strax intill Öxnevalla kyrka, vilkens barn ännu bor där) som begravde en fölunge levande. Han hade otur med kreaturen, och han trodde så strängt på det. Och det var nog andra, som an- vände sig av det med, fastän det gick mera i löndom. – Oturen, den skulle gå jämt, trodde de; den gick ifrån det ena stället till det andra. Och så trodde de, att det fanns vissa personer, som kunde sätta ont på dem. Finnarna skulle ju kunna sånt.
Vattenväsen
Far sa, att han såg nånting i vattnet en gång. Där var en liten sjöhåla på våra ägor. Och han såg ett fruntimmer, som stod på ett ställe där de bruka bada. Nu bodde där ett folk på andra sidan, och han trodde det var deras dotter. Han sprang och skulle sprungit till henne. Då hoppa hon mitt uti sjön och försvann. Det trodde han var ett sjörå. "Nu får I se, om I får se en vacker tös vid lakehallen," sa han till oss, när vi skulle gå ner till sjön. Hon var så vacker, sa han.
Offerkast
Det fanns en plats mellan Asklanda och Nabben i Fristad, där en skulle ha förolyckats. Och där kasta de stenar, när de gick förbi. Där var ett stort sten- rös av småsten. De kallte det offervarp. Så långt fram i tiden som när jag var ung och var med far, så kastade de sten där. Så fort far gick förbi det röset, så kasta han en sten i det. Det var en sägen, att det skulle ha varit en, som hade skjutit ihjäl en vallpojk där, skjutit honom med en pil. Så talte min far om. Strax ovanför Frufällan station har funnits ett offervarp. Där var ett torpställe strax intill, och det hette Varpeliden.