Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skrock och vidskepelse
Maten skulle stå framme hela jula, å alla som kom så skulle di äta, annars »gick di ut mä jula», sa di.
Bjäran
Benämning: mjölkhare, trollhare. Det var inte så farligt med den i min tid. Jag kommer ihåg att gamla tala om den, att di hade haft besvär med den. Det var mjölken som blev borta. Och då var det en konstig hare, som tog den, påstod de. Det var en hare som inte hade mer än tre ben. Om en skulle ställe så att en fick en sådan, så skulle en stjäla trådar ur en väv, och så skulle en rulla ihop dem och lägga den under sängen, så skulle en läsa en bön åt skam. Men den vet jag inte, hur han löd. När en ville ha mjölk, så skulle en ställa haren till ett stäl- le, som en visste, att de hade gott om mjölk, så tog han den och kom hem med.
Slåtter, skörd m.m.
En var noga med, att inte säsbingen sopades. Det skulle inte vara bra. Och om en sopade den, så so- pade en ihop det sista och lade i ett hörn av bing- en. Det var meningen att råttorna skulle ha något, så att de inte skulle bli så farliga på säden, när den kom in. Mor tog inte det sista mjölet ur säcken. Det skulle nytt på det gamla, annars var det inte bra. Di sa, att om en var förstfödd, så skulle det in- te gå att trolla på en. Den sista neken kallades lökenek. Den skul- le en lägga så, att inte råttorna kom åt den. Om julkvällen delade en den mellan kreaturen.
Vårhalvåret
Det kommer jag ihåg, att det var en dag som di kal- la för 'Pergrinus'. På kvällen den dagen så var folk från gårdarna och skrämde bort vargen. Di var i skogen på bergen och eldade och sköt. Di höll ett förskräckligt oväsen, för att det skulle höras långt. Så hade di brännvin med sig och söp och festade. Vart byalag gick till var sin kulle i sko- gen.
Vårhalvåret
När det blev palmsöndag, så gick en och leta ef- ter utsprungen sälj. En skulle ta in kvistar och sät- ta på bordet. Så hade de gamla gjort, och då skulle en göra efter det. Kvistarna kallades för palmer. Det förkom i min barndom och förekommer ännu. Påskris har det inte varit något vanligt med förr- än efter 1900. Någon enda tyckte det var roligt att ta in björkkvistar, så att di fick grönt till påsk. Det var hos prästen och sådana.
Vårhalvåret.
Det var om Kristihimmelsfärdsdag som en släpp- te ut kreaturen första gången för året. Då skul- le en köre medda. Det gick så till att hôlingen följde med kreaturen till betet och kom tillbaka med dem på middag. Då skulle en ha fint och städat i fähuset. Där skulle en sitta och spi- sa smörgås, pannkaka, och det en hade till buds. Hôlingen planterade en rönn i gödselhögen.
Gregoriusdagen.
'Gregorii tid är dag och natt lika långa'. Den 12 mars var vårdagsjämningen. Den kvällen var en ute och sprang barfota till näs- ta stôva. Det skulle vara hälsan det. Du får ut och springa barfoten, sa di gamle, så att du blir frisk och duger till något.
Djur.
I ska inte röra grodan, sa mamma till oss, för en vet inte vad det är. Hon trodde, att det kunde vara folk. Särskilt om det så, om det kom en groda in- på väggarna och höll till där. Det blev sjukdom el. otur för en, om en var elak mot henne eller ska- dade henne. Om en pina en groda så kunde en bli pinad själv. Det var så med tomtormen också, för det var in- te bra att döda den.
Naturföremål.
Kroppedammen var ett vattneställe för hela Börta. Där vattnade de sina kreatur, och därifrån bar de vatten med ok och spänner. Det är en källa, som aldrig sinar. De talade om en sägen, att det varit en som kom från kyrkan en juldag på den tiden de hade för sej, att den som kom först hem från kyrkan den dagen skulle få först inbär- gat, han sprang mossen efter och gick efter laggera och kom till Kroppedammen och gick ner sej i den och drunknade. Känner inte till någon offerkälla, ej heller något offerkast.
Julafton
Halm hade de inne på golvet i tre nätter, sen fick de ta bort den. Soffor och sängar fick stå bäddade, men allt folket sov i halmen de tre nätterna. Korna skulle äta upp den halmen, jag tror det skulle vara nyttigt. Det var långhalm, råghalm. Julanek åt fåglarna - Den skulle upp innan julafton kloc- kan 12. Ofta hade de spikat upp en ovanför takåsen vid vart hörne på lagårn, på en stake. Sedan vid Kyndelsmässe, lella jul, satte vi ut en nek till på en stake intill lagårdsväggen. (ingen betydelse vad slags fåglar som kom först till julneken). Julgran hade de i min barndom, där de inte hade för små stu- gor. Hos oss var det inte gott att ha någon och de hade inte nå- gon gran hos Johannes i Bösta heller, när jag tjänte där 1870. Men annars hade de julgran litet varstans då. Julbrasan var av björkved - vet inte att man såg spår i den.
Spökeri
En gubbe, som var född i Gillekroken i Lena, berättade för mig, att en gång blev han ofredad en natt, när han låg och sov, av en gubbe, som han visste var död. Men han tog upp en kritbit ur sin bordslåda och ritade ett kors på väggen och skrev Jesu Kristi namn på dörren, och sedan kom den döde aldrig mer. Han sa, vem den döde var, men det har jag inte lagt på minnet.
Festeldar
Före min tid eldade de Kristi Himmelsfärdseld här i socknen, men i min barndom var det bortlagt med eldar då och det var bara påskafton, de eldade. (Har inte hört talas om att man el- dat Valborgsmässoafton eller vid midsommar). Vid påskelden sköt de påskaskott, för den kvällen skulle käringarna "ria påsk" på en riva.
Övernaturliga händelser
Det spökade överallt i Majera förr, uppe på Majberget och på andra ställen. I Gatenhielms hus, där vågade de inte gå in mitt på da'n, där hade de för sig att det spökade så väldigt. Jag har bara sett så'nt en gång när jag var liten. Det var e käring som alltid bruka sälja kara- melller, och vi barn bruka köpa utå'na. Så dog ho. Ett par år efter, när jag var ute på vår gård, fick jag se'na, ho gick bortåt körkogården till som ho bruka. Jag ropa till pappa: Där går karamellgumman, kan inte jag få köpa av 'na? "Ä du galen, tös", sa pappa, "ho har ju vatt dö i flera år." Men jag ser 'na så tydligt". Och jag kan se'na än i dag, e lita gumma med ett ok över / axeln och två körgar. - Men min gubbe han har sett mycket, hela liktåg ibland. En del män- niskor är så'na att de ser i syne, särskilt så'na som är födda på sönda'n. Det var många, som tala om förr, att varje natt klocka tolv, så körde det en droska med en karl i utan huvud. Den körde upp till Blåsutgatan. Där bodde det en engelsman, som alltid söp och spela kort. Min gubbe och jag gick la ut en kväll och skulle se på't, men inte körde de ngt den kvällen.