Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde över allt i bergen, och i skogen. Det fanns troll över allt förr i världen. Om det stod en sten för sig själv, så bodde det troll under den också. Trollen tålde inte ljus. Om dagen så höll de sej inne, men när det blev kväll, så kom de ut. Det fanns bergasmeder också. Det var troll det med. De smidde, åt folk. Men de riktiga trollen kunde inte smi'. Om man fick se att det lyste i bergen om kvällen, så var det från trollen. De hade stora skatter i bergen.
Häxor och trollkarlar
Det kom allt enstaka finnar och finnkäringar uppi- från Värmland. Det var fattigt folk, som var ute och tiggde. De hade det ryktet om sig, att de kunde trolla, så en var inte noga med att få besök av dem. Vi hade aldrig något ont av dem. De fick litet av det vi hade, och då var de nöjda och gick. Det var så många landsvägsstrykare, som kom den tiden, så det var inte så gott att förstå, vad det var för folk många gånger. Det var tattare, finnar, loda- re, gisäller, zigenare. Rätt som det var så kom det någon sådan in. Ibland kom det hela pack. Men det var skôjrer, som kom i stora böken. Det kunde en aldrig vara säker på att de kun- de trolla, vem främling som kom. Om en såg att han hade några konster för sig / och skulle trolla på en, så skulle en slå till ho- nom för munnen, så att han miste en tand eller också för näsan, så att han fick blö näsblod. Sedan fick han ingen makt över en. Det var finnkäringar, som bodde i ####ringarna. Om man spottade i ####ringen, så kom hon ingen vägen med en.
Troll
Om man misstänkte, att barnet bortbytt av trollen, skulle man lägga det på förstugstrappan på julaftonen, eller också skulle man göra upp eld i ugnen och låtsa, att man ämnade kasta in barnet däri. När trollen märkte, brukade de genast komma igen med det rätta barnet och säga: Varför gören I så med våra barn, så ha vi aldrig gjort med edra barn. På ett ställe trodde man att barnet blivit förbytt. Det växte inte, var fult, hade händer med långa fingrar och lärde sig aldrig tala. En gång försökte drängen på stället leta ut hemligheten. Han gjorde en bryggd i ett äggskal och ställde detta i rummet en söndag, då han var ensam hemma. Sedan smög han sig ut i förstugan. Då barnet märkte, att det var ensamt, sade det: Jag är så gammalt, som tre uppvuxna och tre nedruttna skogar, men aldrig har jag sett någon brygga i ett äggskal. Nu förstod drängen, att det var ett trollbarn.
Sköllersta gamla kyrka
När Sköllersta kyrka skulle byggas första gången, började man att lägga grund dertill på Testa backen, hvarest ännu tvänne stensatta armar af en rektangulär sättning synas, men byggnaden nedrefs oupphörligt af trollen, hvarföre man beslöt att uppsöka ny byggnadsplats, och då ingen kunde föreslå någon annan, lade man en sten på en drög, satte en ung sugga före och lät sedan henne gå med sitt lass hvart hon ville. Hon stannade då der nu kyrkan står. Der började man också bygga, och trollen störde ej byggnadsarbetet. Det tyckes, som borde den tidens Sköllerstaboar hafva varit tacksamma emot suggan; men den lön, hon fick, var ej afvundsvärd. Hon nedgräfdes lefvande i kyrkogården, och visar sig ännu någon gång om nätterna såsom kyrkogrim.
Drunknade, illgärningsmän uppdagas, stulet gods återskaffas.
Det var en gång två karlar, som foro till staden och den ena av dem var en trollgubbe. Då de kommo till staden, så kastade trollgubben handskarna i farstuvrån och sade: »Den som tar dem ska bära dem tillbaka.» Den andra sade då: »Inte kan du få dem tillbaka, fast vem skulle ta dem», och så tog han en lång stör och bar bort handskarna med den och gömde dem. Stören ställde han vid lasset. Då trollgubben kom i farstun, voro handskarna borta. Han började då trolla, för att de som tagit handskarna, skulle bära dem tillbaka. Den som tagit dem visste av ingenting, men såg bara på stören, om den skulle röra sig. Då trollgubben trollade, måste stören börja dansa, men karlen bar inte handskarna tillbaka utan gjorde förtret åt trollgubben, att han inte kunde något, då han inte fick hand skarna tillbaka. Till slut bar han handskarna åt honom och sade tillika »Tror ni, att inte jag också ska kunna något».
trolldom. Kloka
Det var en gång en gammal gubbe, som kunde trolla. En gång var han på ett skepp, och om morgonen, när han vaknade och skulle taga på sig sina byxor, så var det ett stort hål på dem. Skeppsråttorna hade varit framme igen. Han tog fram sin dolk, brynte den vass och högg den fast i däcket och gjorde ett visslande. I detsamma kommo alla råttorna fram, och den som hade gnagit hål på byxorna gick fram till kniven och luktade på den. Se- dan strök hon huvudet mot eggen, så att huvudet föll av henne. Det var en gång en man, som kunde trolla. Han gick i staden och bar något i ett knyte. Så gick han in på ett kafé och ställde kny- tet på trappan. När han kom ut igen, så stod det en man och höll kny- tet i handen. Men han kunde inte sätta det igen eller gå med det utan fick stå och hålla det, tills ägaren kom. Denne sade då till honom: "Tack skall du ha, för att du hallit knytet för mig". Så tog han knytet och gick.
Troll
Uppe i Ramslätt var troll i ett berg. De skulle väl tagit deras drick en gång, de var åt och brygga. De brygga lite jul, och vörten stod i en kittel. Så kom där en trollkäring och hade med sej två kopparkittlar och skulle ta vört i. Men så var det en som ropa, "Det föll ett barn i elden" - "Nej, det var mitt", sa hon, och så sprang hon. Och kopparkittlarna kasta hon ifrån sej. Och de skulle vara i Ramslätt i många år. Det var en gång det var en präst, som skulle fara till ottesången julanatt. Han red, när han kom mitt för ett berg, kom där ut ett troll med en bägare vin och flydde´n. Han tog bägaren och slängde vinet över länden på hästen. Då hörde han, hur det ropa ifrån ett annat håll. "Man, man, rid åkern den båle och inte vägen de hårde, annars hinner hon dej". Trollet gav sej efter´n se. Och han hade ingen annan råd än han fick hålla på och rida på åkern fram och tillbaka till det var ljust, då hade trollet ingen makt mer. Så han hann inte till nå´n ottesång. När han då hade kommit loss, så skratta det i det andra berget och sa, "Ha, ha, nu narra kristen man Snuttra i Krålsås". Naturligtvis var trollen i de bägge bergen ovänner, och det var den käringen som ropa, att han skulle rida åkern. Men bägarn fick väl prästen behålla. Det var uppe i Sandhult ovanför Borås det skulle ha hänt. Men jag hörde det när jag var barn. Det var ett fruntimmer, som var ute och gick igenom en skog. Så fick hon känna det lukta nybakt bröd. Det skulle allt varit gott och fått, tänkte hon. Rätt som det var stod där en nybakter kaka på en sten framför henne. Men hon torde då inte ta nå´t av den. Det var till att narra henne med förståss, hade hon ätit av det, hade de tagit henne in i berget. Trollen var så förskräckligt fina bara de vände framsidan till, men baksidan var då ihåliga - som baktråg. Det påstod folk att i såna berg där det fanns bergatroll, skulle det finnas medel, för när de slog upp sin dörr glänste det av silver och guld inne i berget.
Kyrkklockor
Far berättade att när de göt stadens kyrkoklockor på gjutarebacken vid Dunkehall, så stod klockan under bevakning dag och natt för inte trollen skulle kunna ta ljudet av den. Om de kunde få ner ett par yllevantar i gjutmassan så blev klangen inte klar utan lät som de slog på vanligt järn. Källegårdsfolket hade också sitt vaktpass, talade far om.
Spiritus
Den talade far om. Det skulle vara de som hade spertus. Den fick de av djävulen, men de skulle gå till kyrkogården å ta ett litet ben från de döda å sätta på en krok, så skulle de gå till en nordrinnande bäck å meta en torsdagskväll, å då skulle de få honom. Men de skulle ha den gömd i en dosa. Han trollade fram pengar. Men de som fick av de pengarna blev så odry- ga.
Vittror och troll
Det fanns enligt vad gammalt folk trodde och så- som mången ännu tror, både stora och små troll. Man kunde få höra sådana uttryck som "akta dej för småvitt- ran", "det bor småvittror där", el. "storvittran kan kom- ma". Man hade intet gott av vare sig stora eller små troll. Man fruktade dem.
Svartkonst
Jag hade två kor. Så trollade Bo-Jan å Jan i Hult på den ene, så att 17 små skinnlappar var "snudda" av henne. Av en annan gubbe fick jag lära hur jag skulle bota såret. Jag skulle koka rönnbark och människopess ihop å smörja med. Detta skulle stå i tre dagar. Jag höll på att smörja i nio veckor.
Troll
Trolla, de bodde inne i berga och där bakade de vasspannekakor. Och då dånade de och slog så! Jag var barn då, och ofta sprang vi dit bort till berga och lydde efter, och då hörde vi, hur det brakade så farligt, när de vände sina pannekakor. De hade så farligt mycket pengar därinne, skall jag säga 'na, men de var inte snälla, inte, de bara skällde på folk.
Spiritus
En spiritus kunde den få som hadde en mycket stark tro på en sådan. Om man ville ha en sådan skulle man smussla undan oblaten från nattvardsbordet, och då man kom hem lade man den i en ask. Det blev ett gapande troll utav oblaten i asken, och detta underhölls med fastande spott var mårgon. Nu fick ägaren till asken pengar tillräckligt, och var bara den starka tron och ivern med, så kunde de vinna vad som hälst på en sådan.