Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
"Gasten" skulle vara en ande, men han skulle lik- som visa sig som en fågel, när han blev synlig. När små barn blev mördade och nedgrävda i lönndom, så for de ikring som gast sedan. Det var inte alla nät- ter som gasten skrek. Det lät som när ett litet barn kvider och jämrar sig.
Folkmedicin.
Skivert. Dåliga kvinnor och tatterskor försökte de att få en och ### eller nån klätrasa av, och sen klippte de det smått och lagade, att barnet skulle få det i sig. Gulsjuka. Det var gamle gumman, som måtte den sjuke. Det skulle vara en ulltråd, de mätte med. De mätte armarna först och längden sen och gjorde en knut för var led. Sen skulle det "dubblas" och "dubblas", och så knöts det, så det blev som en kedja, som hängdes om halsen, och den skulle man sova med i nio dygn. Sen skulle man väl vara bra, kan jag tro. Det fanns dem som bakade små kakor för gulsot. Ibland måste man baka in dem i plättar eller så för att få i den sju- ke. Det var nog många sorter i dem. Jag vet inte om det var nio eller tretton sorter i dem, men jag vet inte, vad det var. Gastkramning. De blev så konstiga, när gasten varit framme. / De blev så matta och kunde inte sova. Den som förstod sig på det och kände sig konstig, när han var ute, sa inget om det, för solens uppgång. Men hade de inte det förståndet, blev de så sjuka så och kunde vara sjuka i flera dar. Jag tror de tog in svavel. Det var botemedel för mycket. Trôt, det kommer av trött. Man känner det olika. En del känner det mest i ryggen, en del i benen o.s.v. Kramp. Den som hade kramp, skulle lyfta, jag vet inte, om det bara var i vissa hus, men det skulle vara något lyft- bart, så gick det om. Onda bettet. Det var en svår värk, som kom inifrån. Ibland värkte benen ut. Det varade länge. Älvablåst fick man ute i luften. Det blev utslag. Om det slog in, blev folk förfärligt sjuka. De tog älvnäver (ett slags "skinn", som växer på sten) och la på en plåt och tände på. Den sjuke skulle sitta över röken. Han sveptes in i ett laka så tätt som möjligt, och sen skulle han sova i det rökiga lakanet. Så gjorde de med mig flera gången. Den som får en finne, tror att den kommit på ett sådant / ställe, där finnar varit bortsatta. Den som satte bort finnar, lärde inte ut dem konsten. De tog lite från finnen på ett papper och gick ut med. Vårtor. De knöt en silkestråd hårt om vårtan, och så fick den äta sig igenom. Kloka gubbar kunde sätta bort tandvärk. De kunde ha värk, så det gnistrade om det, och ett, tu, tre försvann alltsammans, så gubbarna var nog duktiga, men hur de gjorde vet ingen. Stolsteget vred de bort med en turstegsstol. De virade väl något om steget, och satte det på ögat och vred. Jag tror det var nio gånger de skulle vrida.
Spöken och spökplatser Gastar
Min bror hade varit upp i Hellesåker och plöjt en gång. När han for hem med hästarna på kvällen och kom neråt Greggereds gård, vägra hästarna att gå. Mörkt var det. Han slog dem, men det var stopp. Han gick av hästen - han red - och gick fram till huvet på den. Då tyckte han, att ett stycke framför honom gick en karl, men han såg inget huvud på honom. När han kom undan gick hästarna. Och han sa då det var sanning. De sa, där var något spöke där nere. Min farfar var i syne. Nå, det var en gång han for från sta´n, från Göteborg. Han hade andra i sällskap också. När han mötte något spöke kom han inte fram. Nu var det så, att ute i Kålle- red, i Vommedal, skulle ha hänt en del år förut, att en person hade kört ihjäl sej. De kallte honom "Tanna-gassen". Nå, när de kom körandes blev farfar hindrad av Tanna-gassen. De kom ihop och slåss. De andra hörde hur farfar sa: "Inte har jag / gjort dej något, och aldrig har jag varit skyldig dej något. Jag kan la få vara i fred!" Han hade känt honom när han levde. Nu brukte farfar naturligtvis ha en käpp i handen, och den slog han av, men om han slog den i vägen eller på någonting an- nat, det vet inte jag. Vanligtvis trodde de, att sådana, som hade omkommit på något vådeligt sätt, spökade. Det var en kopparslagare här för några år sen. Han talte om det var ett gammalt fruntimmer som var död på ett ställe. Och han var alldeles säler på, att det var henne han hade hört. Hennes klä- der låg på ett bestämt ställe på vinden. Det var väl någonting, hon ville haft med sej åt kistan och inte hade fått. Det där frun- timret var halt i livstiden, sa han, så hon hade käpp. Och han hör- de tydligt , hur hon gick uppför trappan och stötte med käppen. Han följde med. Han såg ingenting, bara hörde henne. Han hitta någonting däruppe av hennes som hon varit kär i och velat haft med sej. Han tog väl det, och sen hörde han aldrig någonting.
(Karlen med fårhuvud.) Gastar.
En skeppare låg i Dalbergså med en galeas. Så hörde han genom rökröret någon ropa och fråga, om han fick komma ner i kajutan. Och skepparen lovade. Det var en karl med fårhuvud. Han ville ha skepparen med sig till Dalaborg och ta reda på en skatt där. Den besökande var dock så anskrämligt ful, att skepparen på inga villkor ville bli med. Karlen var envis, men skepparen likaså, och slutligen måste främ- lingen ge sig av genom rökröret och suckade då så tungt. Galeasen skakade, då han trängde sig ut. Och askan rök i spisen efter honom.
Om spöken ock gastar
Det var en gång en pojk som aldrig var rädd. En gång skulle han tillbringa natten på kyrkogården. Där slog han kägel. Han tog ben till kägel ock en huvudskalle till klot. Då kom skam ock frågade, vad han gör. "Jag slår kägel", sa han. "Vill du vara med?" Ock så slog de kägel bägge, ock pojken vann. En natt var han i kyrkan ock satt på altaret ock spelte kort. Då kom skam ock frågte: "Vad gör du nu?" — "Jag spelar kort; vill du vara med?" Ock så spelte de, ock pojken vann varje spel, så han blev rik. Sedan gav han sig att resa ock kom till ett slott som det spökade i, så ingen tordes bo där. Men han sa, att han skulle ligga där, ock det gjorde han. Ock fram på natten kom det in två andar. Då frågte han, vad de ville. "Kom med oss", sa de, ock han gick med. Ock de gick flera trappor ned under slottet ock kom ned i en stor källare. Där låg en stor hög pänningar. "Byt de pänningarna i två lika delar!" Ock han plockade i två högar. Men så blev det ett mynt över. Då tog han en kniv ock en hammare ock högg itu det ock la en hälft i var hög. "Tack skall du ha", sa de, "det har ingen förstått ock gjort", sa de.. "Därf öre har de blivit dödade, alla som har kommit hit. Nu får vi ro ock kommer aldrig hit mer. Ock pänningarna får du." Ock sedan gick de sin väg. Ock när dagen blev, då kom ägaren till slottet ock skulle se, om han levde. Ock han blev glad, att han levde, för alla hade blivit dödade, som hade vågat att ligga där. Ock pojken köpte slottet ock blev en rik ock mäktig man.
Om spöken ock gastar
En gång var en härre ute ock reste ock kom till en gästgivaregård ock skulle hava natthärbärge. Men det fanns icke plats annat än i en flygelbyggnad, som det spökade, ock där tordes ingen ligga. Men han sa, att han nog skulle ligga där, ock det gjorde han. Ock fram på natten kom det in ett fruntimmer ock hälsade ock kallade honom i namn. Då tilltalade han hänne. Då sa hon, att han gjorde väl, det hade ingen vågat förr, sa hon. "Jag har gått här i fäm år. Jag är gästgivarens hustru, han mördade mig för fäm år sedan. Han högg en yxa i huvudet på mig. Ock här är hugget", sa hon ock lutade sig ned ock visade honom det ock bad, att han skulle taga sin guldring ock lägga i hugget. Ock det gjorde han. Om morgonen for han till prästen ock länsmannen ock talte om, vad han hade hört ock sett. Ock de for till gästgivaren ock talte med honom om att hans hustru dog så hastigt, ock att de borde gräva upp hänne för att få se, vad sjuke hon hade. Ock det gjorde de. Ock när de fick upp hänne, då var guldringen i hugget, där härrn hade lagt honom. Ock då bekände han, ock han blev fängslad.
Om spöken ock gastar
För många år sedan bodde en rik härreuman på F. Ock när han vart död, spökade han varenda natt, så folket var förskräckta. Men det var en dräng som var djärv. Han grävde ned en mängd järnskräp på ett ställe ock tog ett lakan omkring sig ock en lykta i handen ock gick ock blänkte en kväll. Fram på natten kom härrn åkande ock steg ur vagnen ock gick till drängen ock sa: "Är du död? Jag har inte sett dig, ock varför går du här?" Då sa drängen: "Jag har icke gjort allt rätt, med1 jag levde. Kom med, skall härrn få se!" Ock så gick de till stället, som drängen hade sitt järnskräp. "Det var lappri", sa härrn, "det var ingenting att gå för. Men kom med mig, skall du få se!" Ock så gick de dit, där härrn hade sitt. Där var guld ock silver ock en mängd pänningar. "Här skall du få se på annat", sa han. Ock då hade drängen en kniv ock kastade i guldhögen, för annars hade han icke fått rätt på det. Men när det led, så, härrn skulle tillbaka, ville han, att drängen skulle gå före. Men drängen sa: "Min härre har gått före i tiden, han får gå före i evigheten." Ock så gick de, till de kom till kyrkoporten. Då sa härrn, att drängen skulle gå före, men han sa: "Min härre har gått före i tiden, han får gå före i evigheten också." Ock när härrn gick igenom porten, stötte drängen en värja i ryggen på honom, så härrn stöp. Ock drängen sprang till närmaste ställe ock kom in. Ock som han var inkommen, slog det till i väggen, så de trodde, att huset skulle falla omkull. Ock om morgonen gick de till kyrkogården, ock där låg värjan med en ryggkota på, — det tros, att skam skall hava makt med en kota i kroppen, men ej mer. Ock sedan gick drängen till sin guldhög ock tog den, ock han blev en rik man.
Om spöken ock gastar
Det var en gång en brudgumme, som gick ock skulle be i bröllop. Ock då gick han över en kyrkogård, ock där låg en dödskalle uppgraven. Då spjärnde1 han till honom ock sa: "Jag ber dig på mitt bröllop med." Ock när bröllopet blev, så kom det ock en. Men det var ingen som kände honom, så de tyckte, han var en objuden gäst. Men han sa, att han blev bjuden, när brudgummen gick över kyrkogården ock spjärnde till dödskallen. När han gick sin väg, bad han, att brudgummen skulle följa honom på vägen, ock det gjorde han. Ock de gick, till de kom till en stor grön äng. Men vägen dit var så smal ock slintig2, ock på bägge sidor låg det fullt med folk ock krälade i dyn. Då frågade han, vad det var för andra som låg där. "Det är sådana som inte kan gå vägen rätt, utan går till sides; de faller ikull ock blir liggande." Ock när de kom över, var det så skönt, så brudgummen ville bli där; men det kunde han inte få, sa den andre. "Jag skall följa dig tillbaka." Ock de gick tillbaka. Ock när han kom hem, var det ingen han kände; de var döda allesamman. Han hade varit borta i hundra år, han trodde, att det blott var en dag.
Två gastar slåss
En gång var där en karl ute och gick och kom till ett stort träd som var ihåligt. Han fick först se två karlar, som slogs. Han sprang in i eken och skulle gömma sej. Då titta' det i eken och sa': "Ser du hur vi slåss?" — "Ja, slåss lite mer", sa' han. Så sprang han ut och han hann då in i förstugan han bodde nära intill. Men där slog det till honom så han for huvudstupa. Det var för han sa' nånting. Han skulle ingenting ha sagt.
Gasten för folk vilse
Jag hörde en sägen om ena uppifrån Vik, som hade varit nere i Kyrkebacka och skulle gå hem över 'Hajera". Och hon skulle bli vilsen där uppe på "Hajera". Hon gick och gick och kom tillbaka till kyrkan igen. Hon gick flera gånger ifrån kyrkan och hemåt men kom tillbaka till kyrkan var gång. Det var många som sa, att de blev vilsna på Oxnevalla hed. Men så kom de på att om de hade en väst på sig — eller om det var ett fruntimmer och hon hade ett underliv — så skulle de bara vränga det, så skulle de råka i rätte igen.
gastar o spöken
Pappa talte om: En gång var han och en annan ute och gick. Rätt som det var hoppade den andre ur vägen och sprang ett stycke in på åkern. Om en stund kom han fram till vägen igen. Pappa frågade vad det var, men den andre sa' ingenting. - Han skulle förstås sova på det, annars hade han blivit sjuk. - Dagen efter kom han och berättade, att de mött ett begrovningståg. Han talade nogo om hur hästarna och hela tåget sett ut. Strax efter blev det en begravning i byn precis sådan som han beskrivit den. När en människa hittades vid sjön, så rösades över liket. - Det berättades, att i ett röse vid Ganle (den grunda viken in mot Önnered) var en grav. När röset i somras upprevs, hittade man ben.
Spökeri, lyktgubbar, gastar
En gumma hade varit till Källtegen och bytt sig till äpplen för ett lass lera. (I Blomma fanns nämligen ett slags "ler" som var mycket eftertraktat för smetning av murar). Hon kom att dröja kvar i Käll- tegen, så att det blev natt innan hon kom hem till Blomma. När hon kom på högsta krönet av "Källtegemon", så fick hon se en svartklädd ryttare komma ri- dande på en svart häst. Hon höll ur vä- gen. Ryttaren vek av åt diket. Där stannade han och gumman tyckte sig se att han blev stående, och hästen galopperade på samma plats. En gubbe hade varit på besök i Trättlan- da och var på kvällen på hemväg till / Källtegen. När han kom upp på "Källtege- mon så fick han se ett sken framför sig i vägen. Det följde honom till dess att han kom fram till den gamla tings- platsen i Källtegen. Där försvann det. Han trodde att det var en löktgôb- be. Något obehag fick han inte av det- ta. Men han berättade inte händel- sen förr än flera dagar därefter. Det gick inte an att tala om sådan hän- delser samma dag de inträffat, ty då blev man sjuk. Vid sjön Silen finnes en lång myr. Där arbetade en gång far och son med tim- merfällning. Fadern råkade fälla en stor fura på sonen. Furan klämde ned ho- nom i myren, och man kunde inte få upp honom. Han hade sjunkit ned i dyn, så långt att ingen kunde finna hans döda kropp. Efter den / dagen kunde man få höra hur någon skrek på hjälp ute på myren. Det sades att han inte hade ro därför att han inte låg i vigd jord. Det var många som hörde den "skriken" från myren. De som inte fått vigd jord läto höra sig med klagan.
"Ute för trollen" (Gastar)
En "spektakelmakare" från Allatorp i Fjärås fick en kväll för sig, att han skulle besöka gravfältet vid Stena (Frodestenen). Kommen dit ropade han : "Statt upp du Goliat, får jag se, vad du är för en kär!" Men då blev det buller och brak, och nu förstod ynglingen att det var bäst att skynda därifrån. Han vågade ej springa vägen, utan satte full fart över gärdena rakt mot Allatorp. När han kom hem, and- fådd och nästan uppgiven av trötthet, skyndade han in och stängde dörren ef- ter sig. Ett hårt slag hördes i dörren, så att hela huset "skangrade". / Då ropade husbonden: "Var har du nu varit på för spek- takel igen?" Ynglingen svarade ej om kvällen, men kände sig ganska illamående. Följande morgon talade han om, var han hade varit, men hade sedan ej något vidare men av besöket.