Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trollen
Förr i världen fanns troll, vilka bodde i bergen. Trollen ha emellertid blivit ihjälslagna av åskan, så att det numera icke finns några troll kvar. I Ljungbyberg i Ljungby socken, finns en gång in i berget, som ingen människa vågat gå in i. Häri skola en del troll ha haft sin bostad.
Kyrkklockor
Troll hade tagit en kyrkklocka i Öxabäck och sänkt ner henne i Klockesjön. De hade makt med henne, för hon var inte kristnad. De bjöd till att få upp klockan flera gånger, men verktygen var la för klena. De trodde, att det var sjörå i sjön, som vaktade på henne. Och en gång, när de hade fått upp henne, tyckte de att hele gårn stod i ljusan låge, och de skulle titta efter, hur det var. Men då gick klockan ifrån dem.
Troll
Ibland när det har regnat så ryker det ur Högareberg. Förr sade man vid sådana tillfällen: "Trolla kokar pärer i Högarebjer!" En gång när en piga gick förbi där, kände hon att det luktade färskt bröd och hon tänkte att hon bra gärna hade velat haft ett stycke. När hon gick hem, låg där en kaka vid vägen, men hon vågade inte smaka på den.
Luftfärder
Det var en gubb från Finnskogen som fick hjälp av en lapp som gick här, så att han kunde åka till Lappland. Lappen satte finnen på en stubbrot å skickade iväg honom i luften. Han kom till Lappland. Å när han skulle fara hem så satte han sig på stubben igen å kom hem på en enda natt. Lappen hade trollat på stubben, så att han flög i luften av sig själv.
Med anledning av Eder önskan i Dalatidningen N. 6....
Med anledning av Eder önskan i Dalatidningen N. 6. Svenska folksagor, vill jag nedteckna följande. Min fader Erik Erson 70 år gammal och född i Orsa socken i Dalarna har för mig berättat några sägner som han hörde berättas i sin ungdom. Han har ej reda på sagor om prinsar och prinsessor men han har reda på tomtar och Troll som våra förfäder så blint trodde på. Två orsakarlar voro en gång ute i de stora skogarne att söka upp sina hästar, som de på våren släpt ut på bete. Medan de vandrade fram och åter, föll skymningen på mer och mer. De blevo både trötta och hungriga, just med det samma sågo de en liten stuga framför sig, en fäbod, och det lyste ur dess fönster. De blevo mycket glada att det fans folk derinne. Komna fram till stugan hörde de vacker musik derinne, då gingo de fram till fönstret för att se vad de hade för sig, / och döm om deras förvåning! Vad de sågo var ej vanliga människor utan tomtar som trådde dansen, och en spelade fiol. Men Orsa- gubbarna voro ej så rädda av sig utan de började att skratta, då togo tomtarna en tomte och kastade honom i bakung och så blev allt mörkt igen. Så fingo gubbarna ge sig ut på vandring igen. En gång var min farfar ute i skogen på ett änge och slådde. Hans gumma och barn skulle även komma om en stund. Så med detsamma såg han sin älsta dotter Anna stå framför sig, så frågade hon, var är mamma? Då sade far, är du ### flicka har ni ej sällskap! Då sprang hon åt skogen och gapskrattade, då förstod far att det var trollen. Så kom mor med barnen men de hade ingenting sett. På hösten när Orsakullor voro i fäboden brukade de samlas i i någon stuga om kvällarna för att sticka strumpor, språka och ha det trevligt. Då var trollen även med ibland och arbetade hon med och var lik dem men när hon gick hade hon en lång / svans efter sig, då sade de åt henne, dra åt dig rumpa "granas mor" så lånte hon bröd när hon gick och hon fick en kaka tunbröd, men på morgonen funno de kakan på ### på ###. Ett fäbodställe i Orsa benämt Enåberget der bodde trollen under berget. En kväll kom hon till en stuga och upplyste om att hon tappat en bock, och hon trodde han fans i ladugården der. De gingo ut att se efter och han var bunden der bland gårdfolkets getter, då löste trollen honom, och så gick hon uppför berget och sjöng stjalldreng, bjalldreng, låvå### sucka, ###. En Orsagumma från Kallmora by berättade för min far en gång, att hon var i skogen och plockade löv som hon skulle torka och förvara till mat åt korna för vintern. Hon hade en 5 årig flicka med sig, så kom en stor vit bock fram till dem. Flickan började klappa honom, då försvan både flickan och bocken. / Mor sökte efter henne, men allt förgäves, hon uppbådade folket till skallgång, de gingo i flera dagar så funno de flickan en liten bit från ladan der hon försvan liggande död på en tuva. Det syntes att hon vadat i smuts och gyttja upp till armarne, men marken var mycket torr och fin deromkring, så de sågo att flickan varit ute på en lång vandring, då förstodo de att det var trollen som fört henne bort och tagit hennes liv. Har nu nedtecknat något vad jag hört berättas från våra för- fäders ungdoms folktro och mystik som nu försvunnit mer och mer och nu hör blott till de förflutna sagor vilka dock äro mycket intres- santa att höra. Vet ej om detta är något att taga vara på, har dock gjort mitt bästa.
Häxor och trollkarlar
"Lôvjerske" var i skogen uppe i träden. Hon var som skogråa, så att hon ville narra och före speta- kel av folk. Finnarna kunde trolla. Det fanns finnar bortåt Kar- lan och Silllbodal. Det var en finne di kalla Mat- tes i Glavsnäs. Den finnen kunde trolla. När folk kom till honom, och om di titta på fönstret, så var det fullt med smått, styggt folk inne, som hjälp- te honom att arbeta. Om han var borta, så arbe- ta di like fullt åt honom. Folk hörde att det arbeta om nätterna. Det kom finnar hit ibland och tiggde. Di var från Finnskogarna. Det var fattigt för dem, så di löt ut att tigga. Om inte di fick något så trol- la di på kreaturen för en, så att en inte fick / någon nytta av dem. Var det någon av våra som kun- de trolla, så hade di allt fått lära av någon finne. Finnarna hade haft trollkonsterna med sig hit. Di gamle var rädde för slik blåst som snodde runt. Den kunde ta en med i luften. När en kom ned, så blev en sjuk. Trôlla kom på det viset, så en kunde inte veta, vad som kunde vara i en slik "vervel". När di skulle trolla till sig mjölken, så tog di strum- pebandet och knöt fast i en gärdesgård. Se'n mjöl- ka di vems ko di ville. Prästen kom på en så- dan käring en gång när hon höll på att mjölka på det viset. Han slog sig i prat med käringen och fråga om hon kunde mjölka klockarns ko. Jo det skulle hon göra om prästen äntligen ville. Hon började att mjölka och när hon hade hållit på en stund, så frågade hon, om hon skulle hål- la på längre. Mjölk du, sa prästen. Ja, men om jag mjölker längre, så stuper kon, sa käringen. Men prästen ville att hon skulle hålla på. Nu / stöp kon, sa hon, och nu är det inte annat än blod att få. När klockarn kom till fjuset så låg kon död i båset. Men prästen, som visste hur det hade gått till, ställde så att klockarn fick en ny ko. Om en lade kärnan i en nordrinnande bäck och lät henne ligga där i tre torsdagssnätter, så skulle en få mycket smör med den kärnan. Och så skulle inte någon kunna skämma henne för en. Det var en käring som skulle fara till Blåkulla om påskkvällen. Men hon kunde inte fara förr- än gubben hennes hade somnat. När han börja att snarka, så trodde hon, att han hade somnat. Då tog hon sopkosten och tog mellan benen och smörjde den och sade: Här upp och härut, vid Blåkulla slut där ska jä in, / och få fägna tå hin". Gubben hörde detta. Då ville han fara efter och se vad käringen hade för sig. Hon hade rest upp genom skorstenen. Han tog stabben vid dörren och smörjde med det käringen hade i hornet och sa- de: "Här upp och härned". Gubben kom inte längre än i skorstenen. Där fick han ri på stabben hela natten.
Några sägner från min hemtrakt.
Några sägner från min hemtrakt. Mor, min syster Viola och jag sitta ensamma en söndagseftermiddag. Viola gör upp eld i kakelugn- en, och mor och jag läsa för att fördriva tiden. Nu höres steg i förstugan, gamle farfar träder över tröskeln, stödjande sig på sin käpp. Jag blir glad, ty jag ser, att han är litet berusad, och jag vet, att han då kan berätta historier. Farfar är en hederlig karl, och om han tar sig en liten tår för mycket ibland, för- låter jag honom det. Mor bjuder honom sitta, och han slår sig ner på en stol och börjar att makligt tända sin pipa. "Vill ni höra litet om jättarna och trollen i Gimsklack eller om skatten i Solklinten, flickor?" / frågar han leende. "Kära farfar, vi vilja höra om både jättar, troll och skatter!" svarade vi på samma gång. Och farfar vill så gärna berätta för oss. Farfar "laddar" ännu en gång sin pipa och börjar berätta: "Människorna här i Tuna ha alltid varit mycket rädda om sina pengar och dyrbarheter. Jag tror, det var, när Karl XII förde krig. Han ville då ha pengar till krigsomkostnaderna, men Tunaborna ville inte lämna honom något, av vad de hade. På en bystämma kommo bönderna överens om, att de skulle gömma allt i Solklinten. Där kunde nog ingen hitta det. De packade ned allt i en stor kista och satte den i en gång långt inne i berget. När uppbördsmännen hade / varit hos dem och snokat men ej funnit något, skulle bönderna hämta kistan igen, men den stod ej kvar där, utan trollen hade nog ta- git hand om den. Många ha sedan varit och försökt att få tag på den, men ingen har lyckats, och den får nog vara inne där, tills "Kung Karl den unga hjälte" stiger upp ir sin grav och åter begär att få krigsskatt av Tunaborna. Nu förflytta vi oss till Gimsklack. Jag kan just undra hur jättarna må. En jätte sitter ännu sovande i sin grotta med en bägare vin i sin hand, men när dörren till hans grotta går upp, skall han åter vakna. Över de andra jättarnas gravar har han kastat upp stora jord- högar, och många människor har varit där och undersökt dessa stora jordhögar, men den sovande / jätten bevakar likväl sina bröders gravar. Måtte jättarna få vila i frid. Min "gammelfar" har sett många troll. En gång for han förbi Glimsklack mitt i natten. Han hade varit långt bort med "foror". Just, som han kom mitt för Glimsklack, hördes ett brak, och ett gyllene sken bländade hans ögon. Glimsklack stod på guldfötter, och trollen dansade och hade fest därunder. Några av trollen gingo tätt förbi honom med sina kor, som de ledde ner till älven. När de druckit vatten, vände de till- baka till klacken och tågade in under den, sedan hördes åter ett brak, och Glimsklack stod på fast mark. Gubben tystnar. Brasan i kakelugnen slocknar, och i de mörka vrårna är det, som om trollen åter vaknat till liv.
Om kloka
Det var en trolle, som bodde här i närheten, ock han rådde allt med mer än andra. De stal en häst ner på Yås, ock då kom de ock sökte honom. Ock han sa: »Hästen är på Skänninge i morgon klockan åtta, ock då säljs han, så kan du vara där klockan åtta, så skall jag hålla kvar honom, tils du kommer. Ock då skall han vara så nära, så du kan höra honom gny ock gnägga». Ock han kom, ock hästen han var inte såld, utan de tog tjuven. Men han gjorde aldrig något ont, den trollen. Ock han hade en lego¬karl en gång, ock han ock hans dräng de trask råg. Ock då satte de upp, att den andre skulle stjäla en slatt råg, men drängen han visste, att det gick inte. Ock han kom på natten. Det gick bra att ta rågen, tils han skulle kliva över logtröskeln. Men där blev han sittande på rågen ock rådde varken tömma den eller gå dän. Ock klockan fän' vaknade gubben ock sa: »Det sitter en sjåte ner på logen mäst ijälfrusen; vi får lov jälpa honom dän». Men han gjorde sig inte brått, för han tog sig en sup först. Så sa han: »Vad sitter du här efter?» Så fick han gå med in efter en sup, ock så fick han gå hem. . Vargar var det på den tiden här i skogarna. Ock då var det bortkommen en ko på ett ställe, ock de kunde inte hitta hänne på något vis. Då gick de till honom, oek han sa: »Vargarna har tagit hänne. Jag skall följa med ock grava ner häpne». Ock när de hade kommit in i skogen, så kom det en liten spink ock flög gren ifrån gren, tils de kom på stället, där kon var. Så det var inte utan, att han var jälpsam av sig. Ock reta honom det gick inte. Han satte en kolryss på vägen en gång, ock så kom det en, som tyckte det var roligt att välta honom. Ock det gick bra, men sen kom han inte dän, så han förfrös näsan, för det var en vinternatt. Han hade väl fått en svartkonstbok av den onde anden, men han gjorde aldrig något illt, för det var en rejäl karl. Ock på den tiden skulle en köra till Västergyllen efter halm, ock när hans oxar kom till en backe, var det en annan trolle, som förgjorde dem, 'så de kom inte ur stad. Ock alla de andre körde förbi. Ock när han kom allra efterst, så gick det. Men när de skulle rasta på ett ställe ock sen skulle köra igän, så blev den andre trollens oxar stolliga ock la av i skog ock mark så långt, så de såg dem inte. De fick de andre jälpa honom till rättes. Men när de då fick tag i dem, så sa den store trollen: »Det gick väl an, du råkte den du råkte, men gör aldrig så med någon mänska mer».
Troll
Trollen kunde byta barn, om de släckte ljusen över dem, innan de var döpta. Det var på ett ställe de hade en bortbyting. Den hade inte talat förr. De blåste upp ett korv- skinn och gav honom det. Det var inget i korven, och när han blev varse det, sa han: "Jag är gammal som hundra år, men aldrig såg jag en sån korv förr." (Vet inte om att man hotade kasta ungen in i elden)
Tydor
Häst å karl var bra möte. Käringar var elakt möte. Vid möte med en sådan skul- le en spotta tre gånger åt vänster. Om en visste om en person som hade skämt bort något för en eller trollat, så skulle en slå till den så att näsblodet rann. Då gick trollningen tillbaka. Om en kom å berömde korna så skulle en säga ""köss dôm i rôva". Då fick han inte makt att skämma dem.
Födelse och dop
En penning syddes fast i lindan på barnet för att det skulle ha metall på sig mot ont som ville åt det. Sinnesslöa och sinnessvaga barn kal- lades för "bortbytingar." Folk trodde, att sådana barn kom från de osynliga. Så snart det var något fel med barnen, så fick trollen och andra sådana vä- sen skulden. Om den havande kvinnan fick se spöke så blev barnet likt det spöket hon såg.
Luftfärder
Det var en gubbe från Finnskogen som fick hjälp av en lapp som gick här, så att han kunde åka till Lappland. Lappen satte finnen på en stubb- rot å skickade iväg honom i luften. Han kom till Lappland. Å när han skulle fara hem, så satte han sig på stubben igen å kom hem på en enda natt. Lappen hade trollat på stub- ben, så att han flög i luften av sig själv.
Ormar
Jag skulle gå till Tjärntorpen en gång. Då fick jag se en orm, som hade huvud så stort som en hund. Å han var så blank, så att det sken i honom. Han hade som en liten man eller kam på ryggen. De såg samme orm i Övre Gla. Han var som en timmerstock. Skogvaktare Nyholm tog 'äspingen' med bara handen å lade i handen. Han kunde trolla på ormen så att han inte högg.