Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gastar det talade man mycket om förr. Det var ett ont väsen för folk blev sjuka om de råkade ut för en gast. Om man kom emot en sådan där gast, fick man frossa och blev mycket illa sjuk. Det kallades att bli gastkramad. Jag har alldrig själv blivit gastkramad, men jag vet flera, som har blivit det. Om någon blev gastkramad, skulle man ta ett glöd och föra det runt omkring per- sonen som blivit gastkramad. Det skulle alldeles säkert hjälpa. Gasten brukade ock- så åka med folk på lass, då fick hästarna dra så att svetten stod av dem. Jag har hört flera stycken tala om att det haft gast- en på ett lass. Om gastarna voro ute då solen / gick upp på morgonen, då måste de stan- na på den plats de voro tills solen gått ner igen. Sådana gastar kallades dagståndare. Om man kom emot en sådan där dagståndare, då blev man sjuk och frös, så man skakade, även om det var mitt i sommaren.
Läkekonst
1. Gastakram. Då hade man blivit krammad av en gast. Sjukdomen visade sig i svåra kräkning- ar. Den sjuke skulle rökas med "svagel" och sen gå och spegla sig i den stora vattensån, som alltid stod i köket. Var det en hustru, som hade blivit gastakrammad, så skulle mannen hennes gå efter selen och hänga den på henne, som när man selar en häst. Selen behövde inte bäras länge. Det var nog, att den bara kom på. 2. Vättaskåll. Det var vättar, som vållade den sjuk- domen. Den bestod i en olidlig värk. Min bror Bengt fick vättaskåll, då han var unge karlen. Och som det värkte! Jag minns än, hur han pinades. Han blev krympling för hela sitt liv, fastän han levde tills han var 73 år. / De sökte läkare och kloka på alla håll, men ingenting hjälpte, förrän värken slutade av sig själv, och då var Bengt krympling. Någon "klok" skulle bota honom på följande sätt. Bengt fick ställa sig i en grund bäck, och medan han stod där, skar den kloke ut en torva runt fötterna på honom. Så fick Bengt stiga upp. Sen tog man med spadar försiktigt upp den lösskurna torvan. Den lades under en liten stund upp på Bengts huvud. Sen skar den kloke ett kors i torvan, som han därpå lade tillbaka, där han tagit den. Bengt blev i alla fall inte bättre av den historien. En finsk käring, som strök landsvägen efter, kom in i stugan där hemma i Våknared, och min svägerska trodde, att hon skulle kunna hjälpa. Alla finnar äro ju styva i att trolla. Men när hon hade sett hur Bengt plågades, så sa hon till min svägerska: - Du får inte behålla din khär länge, och / sen gick hon. Svägerskan blev alldeles över sig given. Hon sprang efter finnkäringen köksvägen med en massa matvaror i förklädet och bad henne, att hon skulle använda sin makt i läkekonsten så att hon – min svägerska – fick behålla sin Bengt. Och det fick hon ju. 3. Vättablåst. Det var en annan sjuka, som vät- tarna voro skuld till. När vättarna blevo arga på en människa, så blåste de mot henne, och då blev hon sjuk. Det fanns ingen annan bot för vättablåst än att låta blåsa sig med en smedje- bälg. Den, som skulle låta blåsa sig för vättablåst, skulle stå alldeles naken framför (?)bälgen och låta smeden trampa den. Jag hade en svåger, som var smed. Till hans smedja kommo många, som hade blivit vättablåsta, och sökte bot för den sjukan. Jag har själv sett sådana besökande många, många gånger. 4. Vissleblåst. Det är ett litet djur, som heter vessla. / Hon är giftig, och om hon blåser sin giftiga ande- dräkt på en människa, så blir denna sjuk. Botemed- let för en, som blivit vissleblåst är detsamma som för den vättablåste: att låta blåsa sig med en smedje- bälg.
Spöket i Domkyrkan
Har ni hört på själva fan det har spökat uti stan och besynnerligt nog i Domkyrkan. Där som gudstjänst hålles ren av den ärlige Hallén som är fri från all avgudadyrkan. Det var en nattens vandrare, som den synen fick se när han dinglade hem halvt i snusen. När han kom till Gillbla's hörn och mot knuten tog en törn såg han alla de skinande ljusen. Det lär varit idel ljus / och från orgeln hördes brus fastän det var mitt uti natten. När som allt skall vara tyst och ej höras får ett knyst, kom en klagande ton ifrån katten. Vad är detta som jag ser är det under som här sker eller kanske jag själv är på röken. Det bör vara hur som helst helgedomen bör bli frälst ifrån otyg och nattliga spöken. Man nu hämtade en präst och det var väl kanske bäst ty för dem får ju satan ge vika. När han ser en svart kaftan blir han rädd den stackars fan och får stelkramp när prästerna predikar. / Snart en gudsman i ornat kom och såg men han blev flat och förskräckter som Landvetters hare. När från Göteborg en skytt ifrån gumman sin har flytt, då ber jösse ett gud sig bevare. Så var fallet även här prästen rädd i hågen är men önskade ge slag uti saken. Men han tänkte då som så skall jag till min förman gå för att se om den gamle är vaken. Snart så stod tre vise män uti templet och för dem kom en syn som jag knappt törs beskriva. Ty vid altarringen satt några gastar halvt i skratt liksom de tänkt att med människorna driva. / Av de tre tog två till ben men den gamle stod allen och han talte med ljudande stämma. Vad betyder denna syn är den sänd oss ifrån skyn eller söker den lede oss skrämma. Svaret lät här är ej drift läs och uti denna skrift du som känner det språk som nämns döda.(1.) Vad på denna fana står det skall hända just i år så är lösen på skenet det röda.(2.) Nu var mörkt som i en säck men då fram kom Kalle Knäck ty beständigt den mannen är vaken. Och han sade liksom så giv mig tid och ni ska få se att humbug är med uti saken. / Och så tror jag att det var ty ännu man inte har lyckats finna till gåtan dess nyckel. Men när allt kom omkring kanske var det ingenting utan bara ett oskyldigt gyckel. Enligt sagesmannens uppgift skall denna visa ha varit införd i "gamla förposten" år 1888. (1.) Gamle prästen Hallén kunde alla språk även det "döda språket". (2.) Det skulle betyda krig, pest och hungersnöd.
Sjukdomsmagi
1. Kommen (#####) 1). Kommen var en svår sjukdom, men man kunde bota den genom att hugga bort den. När jag var en liten stinta, bodde en min farbror hemma hos mina föräldrar. Han råkade ut för att få kommen. Min farfar förstod sig på en del sånt där gammalt, och han skulle nu bota den sjuke genom att hugga bort kommen. Farbror fick lägga sig fram- länges på en bänk, och så kom farfar med ett halm- strå i ena handen och en yxa i den andra. Han högg av ett stycke av halmstrået och på samma gång sade _ 1) Kommen, kammen är en sjukdom i lederna. Förväxlas ofta med gikt. Kännetecknas bl. a. av, att det liksom knirkar (gnurar #####) i ledgång- arna. Meddelerskan, som ju till följd av sin verksamhet är hemmastadd på området, förklarar, att ##### = inflammation i senskidorna. / han till den sjuke: – Jag hugger (## ###.) – Vad hugger du för? (## ### ## #?), frågade då far- bror. – Jag hugger bort ur leden och i veden (## ### ##### ### # # ###), svarade farfar. Detta upprepades två gånger. Orden ”Jag hugger” yttrade farfar med hög röst, men svaret på frågan, varför han högg, mumlade han fram med så låg röst, att jag inte kunde höra det. Jag tordes inte fråga då. Det var först flera år senare, som jag fick reda på, hur det yttrandet ljöd. 2. Råka utför (#######). Det kunde lätt hända, att man råkade på något sätt oroa eller ofreda eller stöta ihop med något övernatur- ligt väsen. Det var ju särskilt den, som behövde färdas nattetid. Mest var det vittra (######), förstås, men det kunde även vara gastar och troll, och det kunde även vara / något ont, som trollades på en. Om allt sådant använ- des uttrycket ’råka utför’ (#######). Man såg naturligtvis aldrig något av det här dåliga. Men hade man ’råkt‿för’, så visade det sig snart genom ett häftigt illamående, som kom över den som hade ’råkt‿för’. Och så blev det alltid utslag (eksem) någonstans på kroppen. Sådant eksem kunde botas på två sätt. Det ena var att smörja utslaget med blåst vatten 1). Det andra var att kasta ut (#######) för den sjuke. Det skulle vara en klok till att ’kast‿ut’. Han tog då några hårstrån från den sjuke (en hårtott) och en bit nagel av var finger och var tå. (Kanske det var något mer, men det har jag glömt). Detta kastades sedan ut genom dörren. Den kloke utropade därvid: _ 1) Vatten, som blivit utsatt för påblåsning från en smedjebälg. Se närmare Kaléns uppt. från Arnäs sn, Ångermanland år 1927 (acc. nr. ). / – Här har du ditt. Ge nu N.N. sin hälsa igen.”
Död och begravning
Både dödsstund, dödsplats och dödssätt var av ödet förut- bestämda. För något år sedan dog en farbror till mig på vä- gen till kyrkan i hjärtslag. Det mins jag väl att de sade att det var 'öde' att han skulle dö just så å på den plat- sen. Sådant hade gammalt folk mycket för sig. Det hjälp- te inte, skulle någon inte dö hemma, så skulle han promt till den plats som var bestämd. Å den ene skulle dö i den sjukdomen å den andre i en annan å så undan för undan. När 'kattugglan även kallad 'gasten'' tydde sig innerst på husen å skrek, så väntade hon lik. Om många skjutsar kom att köra efter varandra från kyrkan eller folk kom att gå i rad eller skockvis så betydde det att de snart skulle få köra lik den vägen. Om den sjuke blev olik sig på något vis så tydde det på att han inte hade långt igen att leva. / Man var inte så noga med att främmande skulle komma till en dödsbädd. Brukade be någon god granne komma å hjälpa till att vaka. Svår å långvarig dödskamp berodde på att personen inte ville dö eller också kunde han (hon) ha något ont på samvetet, att inte det gick att dö för det. Det sades, att djävulen ville pina den sjuke så länge som möjligt. De hade allt mycket för sig att de skickade efter präs- ten till den sjuke, så att han skulle få nattvarden å att prästen skulle få tala med honom. Medicin och läkemedel som var kvar efter den sjuke kas- tades bort. De ville inte ha sådant stående. Själen ville de allt tro att den satt i blodet och hjärtat. Det är 'anden' som lämnar kroppen i dödsögonblic- ket. - Vården ser ut som en skugga. 'Vålnad' kallas det. Man kunde få höra sägas att det var en annans skugga man fick se. Den som någon gång hade börjat att åtaga sig att 'tvätta ut lik' brukade anlitas. Det var något äldre kvinn- folk. - Man tog på den döde nytt linne eller av det / bästa som fanns. Likkistan gjordes av en snickare. Den blev färdig på ett par dagar. Furubräder användes. Graven gräves av dödgrävaren. Graven lades för öst och väst. - En självspilling fördes genom en särskild port på norra sidan kyrkan å begravdes där. En sådan skulle 'begravas i stillhet'. Odöpta barn och ofullgångna fos- ter stacks under kyrkan. De ha brukat sätta upp granar vid porten vid utgången och granar vid dörrarna. Så 'barâ' de från trappan ut till porten. Jag hörde sägas att man har kastat kol efter kistan för att inte den döde skulle komma igen. Några av den dödes släktingar skulle bära kistan å ett par av de förnämsta gästerna skulle gå före liket när det bars till graven. Männen i begravningsföljet kasta- de igen graven. En vit duk hängdes på 'selkroken' el. ryggstycket. Vän- ster sida om det var kvinna å höger sida om det var man. / Om någon drunknade tog man en tupp med sig i en båt å for över vattnet. Där han gål skulle den drunknade ligga. Det mins jag de gjorde här någon gång i min barndom.
Vålnader
Tidigt lärde jag läsa och var vetgirig att forska i mystiska sagor och berättelser som voro mycket i bruk vid brasans sken, om kvällarna när familjen var samlad och mesta dels handlade det om sjörån, gastar och troll lyktegubbar, som vakade över dolda skatter och spöken, som motade folk nattetid så att det var omöjligt att komma fram. Allt detta satte ett barns tankar i bryderi och besynner- ligt nog går det ej att utplåna ur folktron den dag som i dag är. Men det ser ut som det skulle försvagas för varje år som går och tiden skrider till fullbordan. Av min egen erfarenhet kan jag sanningsenligt intyga att det finns mycket mellan himmel och jord, som / vetenskapen ej kan förklara. Ett exempel som är sant vill anföras om vålnader, som visat sig vid vaket fullkomligt friskt vigör. En tid efter det jag såg vålnaden gick allt i uppfyllelse och i verkligheten fick jag se samma händelse som jag förut sett och allt var uti minsta detalj lika. Det man sett genom vålnad skall alltid slå in inom årets solvarv. År 1894 den 28 januari kl. 5 på morgonen vid dimmigt väder samt något snö på marken. Väl utkommen på kökstrappan fick jag se ett före- mål komma från källareboden och närmade sig framåt boningshuset där jag stod. Jag tittade så gott jag kunde i dimman och såg två personer bärande en likkista emellan sig på en bår. Den perso- nen, som gick efter kände jag gott igen på gången, men den förste, som var rak och lång var okänd. Jag såg det klart och tydligt och var i den tron att det var verklighet tills det var mitt framför förstugan då det försvann helt och hållet. / Efter det synen försvunnit gick jag in för att göra mig i ordning för att gå till kronouppbörds stämman, men talade inte om händelsen på en längre tid. Fram på våren dog det en gumma på ett torp härintill och liket skulle föras fram på vägen utan- för huset. Nu talade jag om synen för min hustru med förmodan att min syn nu skulle gå i uppfyl- lelse när likfärden kom att gå förbi. Detta skedde ej, ingenting i likfärden påminde om synen jag haft. Tiden gick och det blev jul och inget hände inom familjen, alla voro krya vid julbordet och de första helgdagarna. Då sade min hustru att nu är året snart slut. Men några dagar innan årets solvarv var tillända blev min svärfader sjuk och dog. Vid begravningen fick jag min syn igen. Innan vi skulle gå till kyrkogården gingo två man till källareboden för att hämta liket och bära fram det på gården. Jag stod på köks- trappan och såg när de kommo med kistan. Det / var samma som jag sett i synen förut. Den som jag ej kände igen var en nyinflyttad som jag ej sett förut men han var nu med i bäralaget. In i minsta detalj var verkligheten lika med synen jag haft.
Folkmedicin
Det var en sorts värk som folk kunde få och den kallade de onda bettet. De trodde att det var någon gast eller vad det nu var, nåt andeväsen var det i alla fall, som hade huggit dem. Och så var det en annan värk som de kallade farlighet. Den kunde de få ifall de hölls vid vatten i mörker. För att det skulle bli bra så skulle de ta klädtrasor av den som var sjuk och häva i vattnet på samma ställe. Farlighet var en värk, med varbild- ning. Det var ingenting annat. När de hade tandvärk skulle de peta i tanden med en sticka, och sen skulle de sätta stickan i barken på ett träd. Då blev de av med värken, och den kom väl i trädet i stället. Likadant kunde de bota bölder. Stämma blod kunde de ju, och det kan de ju än i dag. För det är verklighet. Om man har förmågan, så behövs det inte mer än att lägga handen över ett tag. Och då ger blodflödet sej om det så är den tjockaste pulsådern, som är avhuggen tvärt. En del utav de gamla gubbarna hade nog nå'n läsning till hjälp också, men det tror jag var bara dumheter. För inte kan man bota varken folk eller fä med att stå och mumla inte. Förresten / så fick ingen höra vad de läste, så det var väl inte så märkvärdigt. Jag vet en gubbe som skulle läsa över en ko som det var något fel med. Vad han sa' i början det vet jag inte men på slutet hörde jag att han sa': Är det inte till bot, så inte är det till sot. Så märkvärdigare var det inte. Så är det en åkomma som sätter i sig i handlederna som de kallade Knarren därför att det knäpper och knarrar, när man rör på handen. Den botade de på två sätt, antingen högg de bort den. De lade handen på tröskeln och där bredvid tre råghalmstrån, med lederna mitt emot handleden. De där tre halmlederna skulle de hugga av i ett hugg och så skulle de läsa någonting. Det skulle göras om tre gånger för tre halmleder skulle huggas. När det var gjort så var knarren borta. Ett annat sätt - som var riktigt bra - var att de sköt bort knarren med krut. De stötte bergkrut och lade på handleden och tände på och så höll någon i fingrarna på den som skulle botas. När kruthögen pussade opp så ryckte den sjuke till så häftigt så knarren gav sej. Och farligt var det inte heller för krutet brann ju så fort så det hann ju inte bli några vidare bränn- sår Småbarn kunde få en åkomma som de kallade bläster. Bote- medlet gjorde de så att en ### skulle blåsa tre gånger i ett och samma vatten med smedjeblästern tre torsdagsnätter å rad. Sedan kunde de / ha vattnet stående, men det var boten mot bläster. Ryggskott trodde de förr i världen att det var riktiga skott som någon troll- kunnig skjutit på en. Och det var inte gott att bli av med om man inte är troll- kunnig själv. Å du förstår, det duger inte bara att kunna trolla lite till hus- behov, utan man måste kunna vara värre än den som hade trollat på en förut. Kreatur kan ju bli sjuka och rent av dö så där häftigt de med. Det kallade de för trollskott rent ut. Det var väl något i samma väg det. De hittade ju troll- nystan i dem ibland, men sådana kan man allt hitta i friska djur också. Det är skräp som de får i sej med maten som vandrar i kroppen sedan. Men då sa' de när de slaktade ett friskt djur och hittade ett tocket nyste, att det var någon som var värre som hade trollat emot med detsamma, så det var för det som det inte hade gjort verkan.
Järtecken och gastar. Tomtar. Spökhäst
Janne Johansson var med ute på fiske den 25 mars. (troligen år 1937) Strax efter solnedgången visade sig ett järtecken på himlen. Det utgjordes av bokstäverna G. H. som till synes voro sammansatta av otaliga stjärnor. Fenomenet blev allt större och större och drog sig långsamt österöver, för- svagades och försvann. Vid samma tidpunkt iakttogs detta fenomen i Danmark, Holland och i Småland. - En gång då båten Teodor skulle tas upp vid båtupptaget på Sunnaholme hände detta: Man hade släpat upp båten liggande på ena sidan så långt upp den skulle. Där skulle den resas. Flera man reste den, och på den andra sidan skulle en man stötta under den. Men båten föll över och han krossades till döds mot en sten. / Länge var den stenen röd av blod. Länge hörde man den döde ropa och skria. - Janne Johansson och Martin Wallin hade en efter- middag funnit två stora trän på Toftö, men som det blåste för mycket, kunde de inte föra dem hem till Kyrkesund. Tidigt nästa morgon skulle de försöka hämta dem, men då de kommit ett stycke ut på Krossen, förstod de, att det blåste för mycket och vände in i lä under Sunnaholme. Då de just gått i land fick Janne syn på en tomte. Han stod på stranden och var klädd i gröna byxor, röd jacka och röd luva. Han var vid pass tre fot hög och stod alldeles stilla. Janne ur- skilde tydligt hans små händer. Efter en stund gick tomten bort och försvann bland tomtlämningarna på ön. Såväl Janne som Martin hade sett tomten. - Ibland visar sig en vit häst med randigt täcke vid Skogen. Han kommer från Skogen och går långsamt snett över vägen och bort mot Rösmut till. Den ena / kanten av täcket släpar i marken och likväl ligger täcket kvar på ryggen. Flera personer ha på en gång sett hästen och skyndat sig att varsko Kapten Lindberg, (nu död) vars häst man trodde hade kommit lös. Då svarade Kapten Lindberg: "Den hästen har många sett."
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va ett lik ve ett torpställe, som hette Stenfallet ve Bjurströmmen. Å far å syster di åkte hem en kväll. Å då såg syster mi en likförsel bakätter dom. Å när di kom te torpet, så körde di ikull allihop. Men far min han såg inget. Syster mi ho såg mycke tocke där, som ingen annan såg. Men emellertid emedan, så när syster mi kom hem, så vart ho så sjuker, så ho höll på å dö. Å si förr, när di hadde sitt spöke, så skulle di släppa äll mella linntyget å kroppen, å de gjorde mor mä syster mi.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en gång ja hadde vatt åt Linköping mä järn, å då när ja kom te Marieberg, så sa di te mej där, att ja skulle ligga kvar, för Olle i Svartebohammarn hadde vurti döder. Men ja fortsatte ändå, å när ja kom te Ruggestorpe backe, så stanna hästa, å di va så di skalv i hela kroppen. Ja trodde först, att di ville stalla, men sen förstog ja, att di såg någe. Si, de va där vägen kom ut, där di skulle föra liket. Ja piska på dom förståss, å de bar i väg, så ja trodde, att vangen skulle lyfta sej. Ä så gick de hela vägen, änna tess ja kom hem.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en gubbe, som for hem från Hällsta körkeby en natt mä par hästa å ett järnåke. Han bodde i Valstorp. Å när han kom te Skitsten, fick han på nåt tungt på lasset. Å stena på vägen di krossades å vart som mjöl, å hästa di dro, så svetten rann om dom. Å när han kom te Ströms kvarn, där ä en stor oppförsbacke, så tänkte han, att han skulle göra sej å mä de där, som va på lasset. Men han försto, att han måste va försikti. Å han to å kasta en fällkniv, han hadde, mälla hästa, å sen bar de iväg i sken änna hem. Å när han skulle stiga å, så fick han si en likprocession, som gick nere i gata. Å de va bara nåra dar ätter, så do mjölnarn. De där va förbu förståss.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ja låg i Abelby e natt, i e stuga där. Å mitt i natta så vakna ja, för ja tyckte de va precis, som någen hadde lagt sej rakt över mej. Ja reste mej opp, å då fick ja si en stor svarter hunn, som satt å bliga på mej i ett hörn. Å ögona va som ällklot i skallen på'n. Men han va som en trefot, för han hadde inte mer än ett framben. Ä om möra så sa hustra där: »Ja sir, att I har sitt någe i natt. I sir så bleker ut». Å så talte ho om, att en gång hadde ho sitt en svarter tjur där i samma rum, å han hadde inte mer än ett horn, mitt i panna. Å si, de där rummet de hadde vatt brännerikammarn, när di brände där förr i tin, ve Abelby.
Spöken och syner, gastar och gengångare
I Fallabacken, när ja va ute å åkte e natt, såg ja ett fruntimmer å e flicka. Nakna va di, å di hadde ett lakan över huvet. Men de va bara ja, som såg dom. Men bästa di vart så rädda, så di la i väg så ja trodde, de skulle bära i diket.