Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
De sa' att det var en gumma från Sinnerud här som blev nedskjuten en påsk, hon var påskkäring. En påsk minns jag, att alla gamla kvastar skulle samlas hop å brännas opp.
"Ett särskilt öl till påsk, det så kallade enbärsölet"
I en uppteckning från Slöinge socken i Halland berättar J S Lundskog om enbärsöl. Uppteckningen gjordes år 1971.
Om gamla bruk med festeldar
Förr i världen var det brukligt att ungdommen gjorde upp festeldar på något högt berg i närheten av byn, Valborgsafton och midsommarnatten, och Peregrinuskvällen. På valborgsafton var det vanligt att ungdommen samlades och gingo på något högt berg och tände ett bål av granris, eller om det fans enris, så mycket bättre. Småpojkarna fingo i uppdrag att samla ihop så mycket ris som möjligt, några dagar i förväg, så att allt skulle vara i ordning till kvällen den skulle tändas. Ibland kunde det hända att man fick någon tom tjärtunna, / den restes för det mästa på en hög stång innan den tändes för att lågorna skulle synas så mycket längre. På valborgskvällen kunde man se en massa eldar från alla höga berg i grannskapet, ja kanhända ända från grann- socknarna. Elden gjordes för det mästa på någon bar bergsknalle, och ibland kunde den kringmuras med stenar, för eldfarans skull. Pojkarna hadde brännvin med sig, och flickorna hadde kaffe och bröd. Så dansade man i ring kring elden, med eldbränder i händerna. Då elden började på att avtaga, så hadde man mera ris att lägga på. Det gällde att ha den elden som som syntes vidast omkring. Om påska gjorde man festeldar för att skrämma "påskekäringarna", vanligtvis vid något vägaskäl, och då eldade man för det mästa med halm- kärvar som man tiggde av bönderna, eller till och med stal i ladorna om man kom åt, många gånger. På Peregrinusdagen / den 25 maj, så gick man på alla höga berg och gjorde upp eldar och blåste i lurar och skjöt med bössor, för att skrämma vargarna. Man sade att man skulle bränna ut ögonen på rävungarna, också skulle man blåsa i lur och skrika: "Per grinus ta in dene hunner, för nu ä kröttra i vall". Per Grinus hundar det var vargarna det. Så långt det ropet hördes, så långt skulle vargarna hålla sig undan på sommaren. Om midsommar brukade ungdommen gå på något högt berg och tända någon festeld, mitt på natten. Då hadde man mat och drika med sig och då dansade man ringdans runt elden. De enda festeldar som förekommer i våra dagar, är på valborgsaftonen, då man bränner up "sörise" riset som blir kvar av lövkärven som man ger till fåren om vintern.
Påskeldar.
Vid påsken, eller när- mare bestämt på påskafton, var det alltid brukligt att man tände "påskefy- rar". Dessa tände man alltid uppe på några höga berg, dock ej vilka berg som helst, utan det fanns en del bestämda, där man brukade att "fyra" vartenda år. När man gjorde i ord- ning en sådan "fyr" lade man antingen en stor hög av ljung, halm e. d. direkt på berget, eller också hade man en tjärtunna, som man satte på en stång så att den kom en bra bit ifrån berget, och sedan satte man stättor emot stången, som tunnan / var på så att den ej skulle fallla ner. Det hela såg då nästan ungefär- ligen ut så här: (skiss). Denna ställning gingo pojkarna vanligen ihop och riggade upp på eftermiddagen på påskafton. Om man hade fått köpa tjärtunnan så betalade man denna gemensamt. Ävenså ansåg man att de pojkar, som skulle vara med vid "fyren" borde hjälpa till med att forsla tjärtunnan upp på ber- get eller vara med när denna upp- sattes. Fram emot kvällen började ung- domen, såväl flickor som pojkar, att samlas vid fyren. Då det blivit mörkt skulle man tända denna. Var det en tjärtunna, som man hade, så reste man en stege upp till denna, och se- dan gick en av pojkarna upp med / ett bloss, och tände eld i den. Man satte även ibland upp mer än en tjärtun- na, ty man ville ju gärna att elden skulle bli så stor och präktig som möjligt. Att ha den största elden i den trakten var ansett för en rätt stor ära. Under det att elden brann hurrade och skrålade man så mycket man orkade för att skrämma bort häxorna, och för samma ändamål sköt man också med pistoler eller gevär. Man trodde nämligen att häxor- na den kvällen foro till Blåkulla, och under färden dit kunde de i- bland ställa till mycket ont för andra människor. Men genom påskeldarna och det oväsen som man höll runt dessa trodde man att man skrämde dem en smula / så att de ej kunde få fullbordat alla sina onda anslag. Efter det elden hade brun- nit ner gick man till någon loge där man erhållit löfte om att få dansa. Det skulle man nämligen göra varenda påskafton. Man fick dock aldrig hålla på att dansa längre än till klockan tolv på natten, utan då kom alltid den, som ägde logen och befallde dem att sluta. Att dansa in på påsk- dagen ansågs nämligen vara lovgivet.
Högtider under våren
På Vafferdagsafton (Vårfrudagsafton) kom tranan sade de och för det kallade de den kvällen för Tranekvällen. Då sprang de barfota runt omkring husen på gården. De skulle gå och lägga sig innan solen hade gått ner den dagen. ”Tranan lyste dem i säng” sade de. Om inte barnen ville gå och lägga sig så tidigt så skrämde de dem med att ”tranan skulle komma och ta dem”. Efter den dagen fick de inte tända ljus. Själva Vafferdagen var det storhelg vid Ekshärads kyrka. Då var det liksom marknad där. De sålde karameller och sådant där och ungdomen i synnerhet kom dit. (Som jämförelse kan sägas att i Hargs socken i Uppland där min far Karl Borg var född 1917 sa man att ”Tranan bar ljus i säng”.) Under dymmelveckan fick de inte ha något arbete för sig som var bullersamt för då skulle det bli samma buller hela natten sade de. Så då fick de inte väva eller spinna eller hugga ved eller sådant. På torsdagskvällarna fick de inte heller ha allt slags arbete för sig. I synnerhet minns jag att de inte fick spinna. Det var så alla torsdagskvällar under hela året. På långfredagsmorgonen var de uppe och gav varandra långfredagsris. De som kom först upp gick och väckte de andra genom att ge dem ris. På påskafton var påskkäringarna ute och dem slöt de efter för det hjälpte allt slags trolltyg. De brukade ha kors på ladugårdsdörrarna också och det var särskilt viktigt att de var i ordning till påsk. Annars minns jag inte att de hade några särskilda påskseder mer än att de brukade äta ägg på påskafton. På valborgsmässafton tände de upp eldar i byarna och vid dem dansade ungdomen. På Peregrinus var de i skogen och där sprang de och skrek hela dagen och på kvällen tände de upp eldar på något högt berg. Det var för att skrämma bort vilddjuren, för de är rädda för eld. När folk var ute i skogen om natten så tände de upp en stor eld även om det var mitt i sommaren för den vågade inte varken varg eller björn gå intill. De skulle skrämma bort vilddjuren innan de släppte kreaturen till säters och det brukade de göra till pingst allra senast. Vid midsommar hade de majstänger här och där och omkring dem dansade ungdomen hela natten.
Om påskkäringar
Kapten Elin ock Kerstin i Takene hade gjort förbund med satan ock reste till Blåkulla om påsk. De hade fått ett horn av satan med smörja. Därmed skulle de smörja käppar ock vad som hälst ock säga dessa ord: "Far upp ock far ned ock ända ned i hälvete." En gång tog de en tös med sig till Blåkulla. Hon röjde dem. Hon talte om, hur de reste. De for norrut, tils de kom norr om Karlstad, ock under vägen kom de i sällskap med flera käringar. En hade en dräng ock red på: Slutligen kom de fram till Blåkulla, ock då kom satan emot. Ock då ville han skära tösen i lillfingern, men det fick han inte. Då frågte han, vad de skulle med den bytingen med sig. "Hon röjer eder alla." På slutet sedan gick de in, ock då kom satans hustru ock tog emot dem. Ock de lämnade till häpne forn1 de hade med sig, som var sötgröt. Sedan satte de sig till bords ock skulle äta, men det syntes för tösens ögon att inte vara annat än ödlor ock grodor, men käringarna åt med god, smak. Sedan dansade de efter en musik, som för tösens öron inte var annat än skriket av de fördömde. Sedan hade satan in dem i en kammare en i sänder, men vad han där gjorde, det såg, inte tösen. Sedan reste de hem. Ock då for de in i ladugårdar ock klippte får ock la påsar med gift inunder trösklarna. I en kyrka gick de upp till klockorna ock skavde av dem ock kastade upp i vädret ock sa, att de önskade sig ock sina själar inte komma närmare Gud ock hans rike, än det kom till klockorna igän. Sedan satte de sig ock vilade på kyrkotaket. Då kom ett par dragoner gående, ock då for en av käringarna över dem ock släppte sitt vatten på dem. Ock då undrade de, var rägnet kom ifrån, medan himmelen är klar. Sedan for de hem, ock tösen gick till prästen ock länsmannen. Ock de kom för rätta ock blev dömda att avlivas ock å bål brännas.
Påsken (Dömmeln)
Min farmor sade alltid om vårarna "De måtte la få ven färdig till dymmeln, för annars blir han så odryger." Hon höll styft på att årets största rengöring skulle vara veckan för dymmeln, "Om man sopar och vädrar aldrig så hela året, men slarvar till dymmeln, så kan man aldrig hålla ohyran utanför tröskeln". "Påskasoporna ska man hälla ut hos den man vill illa, ty de ta då överhanden i hans hem." Påskakäringarna voro gamla, smutsiga och snuskiga i regel, men någon ohyra såsom loppor, löss och ka- kerlacker hade de aldrig ont av. På Valtarn ovanför Våmbs kyrka bröt de björkri- set som de hade till kvasten att rida på käringarna och starten skedde från Valtarn på berget, de de hade sam- manträde innan de for.
Fastlagen och påsk
När jag vaar pojk, så ritade jag påskbrev och sprang till granstugorna med om påskkvällen. Det var vanligt då och förekommer ännu. När en skulle kasta påskbreven, så ville en gärna spö- ka ut sig litet, så att ingen skulle känna igen en. Det var ju lättvindigast att sota sig litet i ansiktet eller om en hade ett skrå- pukansikte så tog en det på sig. Så smög en sig fram till dörren. Öppnade den och kastade in breven och se'n sprang en därifrån. en band en liten röd tygdyna vid brevet.
Vår- och hösthalvåret, påsk.
Göja riste sin skinnpäls. Naddarna och horsavinerna var på framtiden. Då det var så kallt. Regn om pingst var inte bra. Då blev kornet "pigged". De fick aldrig lov att tvätta eller spinna dim- ledagarna, det var från och med onsdag. Tisdag i den veckan kallades för vete tisdag, då åt de pannkaka och vetebröd. Sen var det dimmel onsdag.
Fastlagen och påsk
Namn på dagarna i fastlagsveckan: fläske- måndag, kôrvetisdag, stomponsdag, asketorsdag, tvättefrädan, sköljelördan. Namn på dagarna i påskveckan: Fläskemåndag kôrvetisdag, stomponsdag el. dommelonsdag, skär- torsdag, långfredag och påskelördag.
Påsk (festeldar).
Om påskekväl var en ute å sköt å eldade. På Valåsane var det brukligt att elda. Där hade de sedan gammalt tänt eldar för att varna i ofreds- tider. Där eldas ännu i dag om påskkvällen. Där eldas ris å "hôt som helst."
Vårseder. Påsk
All grädde skulle kärnas till smör på skärtorsdag. Därige- nom gick det lättare att få smör hela året. Långfredagen fick man ej förtära någon mjölkmat, ty då fick man bölder. Medan man åt skulle man sitta stilla, annars skulle man slå sönder fötterna under året. Påskafton tände man påskeldar på alla höga kullar, / och avlossade skott, för att skrämma bort påskkäringarna och andra troll.
Påsk (Långfredagsstryk)
På långfreda'n feck en allt lov å gå opp tidigt på morgonen. Det hände allt ibland att nå'n av grannane kom in å ga den stryk som ente hade gått opp ur sänga. Detta kalla de att han feck långfredasstryk.