Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde över allt i bergen, och i skogen. Det fanns troll över allt förr i världen. Om det stod en sten för sig själv, så bodde det troll under den också. Trollen tålde inte ljus. Om dagen så höll de sej inne, men när det blev kväll, så kom de ut. Det fanns bergasmeder också. Det var troll det med. De smidde, åt folk. Men de riktiga trollen kunde inte smi'. Om man fick se att det lyste i bergen om kvällen, så var det från trollen. De hade stora skatter i bergen.
Utan titel
Det fanns ett troll ell. Jätte i socknen strax vid "digerdöden". Han bodde i en bergkedja som kallas för "Tomtabacken". Då folket voro utdöda samlade jätten upp allt silver som fanns i socknen och gömde i berget, eller i närheten derav. En karta skulle finnas över var skatten är gömd. Men kartan är förstörd, som gör, att trotts ivrigt sökande, kan skatten ej finnas.
Troll
I Vite hall i Gillstad bodde troll, fast de flytta' när de hade byggt upp Gillstads kyrka, för de kunde inte höra "bjällekona". Trollgubben hade fäkreatur. De hade gått ner åt byn. Det var getter, och en bonde hade tagit dem och släppt ihop med sina egna. Då stod trollgubben i berget och schoa': "Hör du grannebonde fin, släpp ut getterna min, och getabocken får du för åkerskadan din!"
Vattenväsen
Min morfar såg såna där sjörån. Framtill var de så granna, men när de vände sig om var de som baketråg. Det såg han många gånger. Det var en sjö där det var så mycket fisk men de kunde inte få någon för sjörået hindrade dem. Min brorson och dotter var ute på sjön och skulle fiska en gång då det tog till att dåna så förskräckligt. Mor sa att det var trollen som inte ville att de skulle ta fisken för dem. De vågade sig aldrig dit mer.
Trollkunniga i allmänhet
Det kunde också hända att Kalle blev utsatt för andras trolleri. En gång fick han se en granne stå och nappa hår av hans egen enbetsstut. Kalle förstod, att grannen skulle ha håren att trolla med, kanske rentav förgöra stuten. Vad Kalle röt åt grannen, det lämpar sig inte i tryck, men det var "kraft i ola", och den andre miste makta över stuten.
Odens jakt
Min far brukade tala på, att han hade hört Odens jakt. Den gick såpass högt över marken, som oxen bär oket. Fick man höra den, så skulle man skynda att kasta sig på marken, för körde man ihop med den, så blev man sjuk. Denna jakt gick med en väldig fart. Det var hundar, som skällde, men man fick inte se skymten av dem. Den skulle jaga bort alla spöken och troll, sades det.
Troll
Far talade om att det var ett par gamla gubbar här i socknen som en gång mött ett sådant konstigt följe när de skulle gå till Surteby kyrka. De kände inte en enda av allt folket. Så frågade de: "Vad är detta för folk? De svarade att det var bröllopsfolk, men gubbarna såg allt att det var troll. Sedan frågade gubbarna: "Var är ifrån?" Svaret blev: "Grubb i Grubbesten har hämtat Grebba ifrån Gallås." — Grebba det var bruden det.
Trollen jämra sig, då kyrka bygges.
Platsen för Vörå första kyrka förlägges av folktraditionen oftast till Kirksalbacken i Lomby. Dock angivas även ett par andra ställen. Det ena av dessa är Hideso eller Hidersö, en kulle i Tuckur. En gammal gumma berättade, att när man här började med kyrkbygget, hörde man trollen ropa och jämra sig: »Gud nåde oss i detta år, de bygger kyrka på Hideso!»
Bergtroll - brudrov
Bergtroll minns jag väk att de talade om här också när jag var ung, men jag minns inte något särskilt som de berättade mer än att de bodde i bergen och kunde bergtaga folk. Men uppe i Äppelbo, dår är det en skog som heter Brudskogen, och den har sitt namn av att en gång, när ett brudfälje for igenom där, så kom trollen och tog brukden med guldkronan, som hon hade på sig, och de fick aldrig se henne mer.
En gubbe i Bro vid namn Backberg gick till en gran...
En gubbe i Bro vid namn Backberg gick till en granne för att låna häst att köra in hö med. "Nej, ja ska köra hö själv." "Ja, då ska du få köre åg´." När grannen började köra in sitt hö, blev det en blåst, så höget flög vida omkring över alla gärden. Gubben B. hade anseende för att kunna trolla.
Trollen. Ljungby horn.
En dräng red förbi den upplyfta trollkullen. En skön jungfru trädde fram och bjöd honom en dryck ur ett vackert horn. Drängen misstrodde den sköna. I stället för att dricka ur hornet hällde han ut innehållet, under det han vände hästen för att fly. Olyckan ville, att drycken rann ut över hästens länd. Håret sveddes av, så nog var det en farlig dryck. Jungfrun ville ha sitt horn igen. Men drängen red bort i sporrsträck medtagande hornet. Efter följde de förbittrade trollen. Drängen hade ej tid att följa vägen. Han ville också förtaga trollens makt genom att rida tvärs över de upp-plöjda åkrarna, ty stål berövar trollen deras makt. Men trollen / voro tvungna att springa mellan fårorna, där plo- gen gått fram, noga aktande sig för att tram- pa tvärs över. Det gick förfärligt långsamt att komma fram på det viset. De upp- muntrade varandra med tillrop: ”Enfoting, tvåfoting, trefoting spring fort.” Drängen kom undan med hornet. Sen han kommit hem, ville han varken se ljus eller tala, det skulle vara vissa döden när man sett eller hört något övernaturligt. Inte förrän nästa dag var det rådligt att göra det. Han gick alltså och lade sig i stallet. Men hans fästmö, som ej visste vad som hänt honom, gick ner i stallet med en lykta. På morgonen var drängen död. – Trollen kommo stän- digt till gården och begärde igen sitt horn. När de ej fingo det, lagade de att gården brann upp. Folket byggde sig en ny gård. Men när även den / brann upp på ett oförklarligt sätt, vågade de ej längre behålla hornet. Gårdens ägare lämnade hornet till kyrkan i Ljungby. Efter den dagen var trollens makt bruten. Sen de också förlorat sin pipa, kunde de ej längre samlas och bestå. Åskan slog ihjäl dem, sen de förlorat sina båda klenoder hornet och pipan. Men på den tiden trollen ännu levde och hade makt, kom en trollman och slog sällskap med en människa. Trollmannen berättade, att han skulle bort och ”koka bröllop” i en gård. Karlen misstänkte, att han fått sällskap med ett troll, men låtsade ej därom. Medan de gingo tuggade mannen på en silverknapp, som han tagit ur sin rock. Till sist var silverkulan färdig. Han lade den i sin bössa och sköt ner trollet. Vad återstod så av trollet? På marken syntes fyra träpinnan och en utspilld spann tjära. / Trollen var avundsjuka på människorna därför att de hade vackrare barn än de själva hade. Så snart de såg sig ett tillfälle läm- nade de sin egen unge och tog människornas i utbyte. En sån trollunge var alltid otro- ligt ful med stort huvud, omöjlig att lära något nyttigt. Bortbytingen hade god aptit, snattade vad han kom åt. ”Han hade ögonen på folket, men händerna på hyllorna.” En gång hade ett barn bortrövats av troll. Det grät natt och dag och bad att få komma hem. Till sist bevektes trollens hjärta så pass, att de öppnade dörren till berget så att en mycket liten springa bil- dades. ”Kan du tränga dig ut genom den lilla springan, blir du fri” sa de till bar- net. Barnet försökte gång på gång till sist slapp det igenom och sprang lycklig till föräldrarna, men då var ”skinn och kött avskrapat / på armar och ben.” Ville man bli av med en bortbyting skulle man elda spisen varm, sätta på en gryta vatten och hålla ungen däröver. Sen skulle en grannkvinna spörja: ”Vad gör du människa?” ”Jag kokar mitt barn,” skulle den andra då svara. När trollkäringen, som naturligtvis fanns i närheten, hörde detta kom hon och försökte slänga ner människobarnet i grytan. Då gällde det för moran att vara kvick i vändningarna och gripa tag i sitt eget barn medan trollmodern sprang bort med sitt. Ty fast människobarnet var vackrare ville hon ej sitt eget barn illa. Ett annat sätt var att slå och misshandla trollbarnet. Då, blev trollmammorna ledsna och lämnade igen människo- barnet.
Troll
Trollen tog ett barn på ett ställe och lade dit sitt i stället. Modern bryggade i ett äggskal och satte deg i en sjösäska. Då sa trollungen: "Jag är så gammal, så jag minns ### skog nedbrunnen tre gånger och uppvuxen igen, men aldrig har jag sett, en sjösäska " Då eldade de upp ugnen, och så kom trollungens mor och sa, att hon aldrig hade varit så stygg mot deras unge.
Bjäran
"Puken" var gjord av en tvaga el. en tvagstubb. De som hade lärt sig trolla kunde göra en sådan. Det skulle vara silver i kulan, om hon skulle bita på puken. Skyttar träffade på sådana i skogen ibland. "Puken" diade korna och gick till sin ägare med mjölken. Om en tog "pukdynga" (= röksvamp) och brände och strödde vid ladugårdsdörrarna, så skulle han inte kun- na ta sig in. - Detta är inte annat än sådant tokeri som de gamle hade att tala om.