Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Utan titel
Mor min talade om att en gubbe skulle rida till kyrkan, och när han kom på vägen, råkade han ett troll, som ville att han skulle dricka ur en bägare. Gubben tog bägaren och kastade ut det som var i den, och så red han sin väg. Trollet fick inte tillbaka bägaren. När han kom hem så fick han se att håret hade lossnat på en fläck på hästen. Det hade fallit vätska ur bägaren på hästen.
Skrock och vidskepelse
Förr så kunne di trolla hem kora om kvälla. Då skulle di stoppa hö i koskälla förste gången, di släppte vall, å sen skulle kora få äta ett strå var ur skälla. Si, då skulle di komma hem ordentlit om kvälla. Å så skulle de sättas stål över å unner dörra.
Troll
Vid Prästatorp skulle det bo troll. En kväll skrek trollbarna, för de var hungriga. Då sade trollmora till dem: "Skrik inte! I morgon skall de baka på Ryckingen. Då slår käringen ut mjölet och så svär karlen och då får vi det". Det hände sig också så att käringen slog ut mjölet. Men karlen svor inte. I stället sade han: "Gud välsigne mjölet vi sopar väl upp det". Så fick inte trollbarnen något.
Husdjur
När korna blev trollakrammate nappa såna där kvacksalvare av hår på bogen och så tog de svavel så skulle de skära hål på änden på rumpen och doppa bröd i blodet och ge dem in det hära. Det var när de blev trollakrammata och modstulna och så där. Det var trollen och sjöråna som hade varit på dem. Nästa dröpjet - det kan bära till genom hostning. Det likaste för det var att ta av ett får - ta lite när de dröpja av det de hade i munnen och stoppa i dem.
Häxor och trollkarlar
I Gunnegården bodde en käring som var trollpacka. Hon for till Blåkulla om påsk. Två timmermärkare fick höra att det susade i luften. Då slog de ihop märk- yxorna upp i vädret. En trollpacka föll ned. Då var det käringen i Gunnegården. De fick var sitt par strumpor för att de skulle tiga å inte röja henne. Den käringen for upp genom skorstenen. När hon for så sade hon: "Här skall jag upp å ut". Den käringen hade en "mjölkhare", som var å stal mjölk å bar till henne. När hon hade varit när Skam, så skar han henne i fingrarna å tog blod, se'n fick hon den haren. Finnarna var allt skyllda för att de kunde trolla, å det var mest de som höll på med det. Trollkar- larna var rädda för varandra. De var rädda för att / den ene skulle vara värre än den andre att trol- la. Palin uppe i N. Finnskoga var en av de värsta som fanns. Honom var både trollkarlar å heder- ligt folk rädd för. Virvelvindar kom nolifrån. Å det var ingenting gott som kom därifrån. Det var farligt för att en kunde bli gastkramad, om en kom i närheten av en sådan virvel. Det var inte som det skul- le vara med den.
Troll
Farfar talade om detta: Det bodde ett folk i Framgården i Dusserud. På den tiden hade de två pigor på Ödegården. Den ene av pigorna hade läst bön till julkvällen men inte den andre. Den av pigorna som läst låg och sov, men den andre var försvunnen. Då tog bonden å sadlade sin häst å red till sitt ### i Fram- gården. Då fick han se att det lyste och var ljust i uthusen. Han steg av hästen å gick in. Då fick han se att trollen höll på att kläda pigan till brud. Han fick henne upp på häst- ryggen. Då kom ett troll med ett grant horn å ville ha honom att dricka. Han tog hornet och gjorde som om han skulle dricka, men kas- tade det som var i hornet baköver. Då kom / några droppar på hästen. Och där gick skinnet av. När de kom fram till en häck inemot själva Framgården, så fick de höra en röst från berget som skrek: "Rid tvâråker du arme man annars är ditt liv förlorat." Då satte han tvärsöver åkrarna och red från trollen. Det hornet skulle komma till en kyrka i Nor- ge.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbytning
Annat väsen än "skogråa" har jag inte hört talas om kunna narra en vilse. Men hon gjorde det, om en kom för nära henne. Om en skul- le komma rätt igen så skulle en läsa Fader vår tre gånger baklänges. Då skulle en sätta sig på en stubbe. Om en vrängde rocken eller tog skorna avigt så kunde hon inte förvilla en. Det var finnarna som kunde trolla sig ge- nom luften. Men det har inte förekommit här. Farmor tala på att en kunde bli "bergtagen" om en kom långt in i skogen. Om korna inte kom hem utan di stannade i skogen så vart di "bergtogne". Det var troll som hade be- hållt dem. Di sa att di vart "bergtogne". En fick gå till trollgubbar och tala om att / kon eller hästen blivit borta. Då ställde di så att djuret kom tillbaka. Det var "bergrollen" och "berghunden" som bytte barn och la ned en "bortbyting". Det var farligt om kvällarna. Det barn, som di hade lagt i stället kallades för "bort- byting" eller "fante". En tolvskilling eller vigselring syddes i ena ändan på listen. Bara barnet var döpt, så kunde inte "trôl- la" ta det.
Häxor och trollkarlar
En del kunde ta kraften från hästarna och föra över på sina egna. En skulle vara rädd för krämarna för de kunde det. De slog ett slag med piskan på ens häst. Om man hann att slå ett slag istället, så fick hästen kraften tillbaka. Far (f. 1822 i Träsberg) var ute för en finngumma. Hon kom och ville ha ull. Men han var inte sinnad att ge henne någon ull, utan hon fick gå. En stund efter det hon hade gått, så kom det två stora vargar och hoppade in till svinen och skulle ta dem. De bet den ena suggan, så att hon dog. Det var finngumman som skickade dem. Om det kom någon, som tänkte att trolla på en så skulle en ge honom ett slag för munnen, så att han blödde. Sedan orkade han inte trolla. / Finnagöbba (=virvelvinden) var farliga. Kom en sådan på en, så skulle en kasta en kniv eller stål. Så skulle en spotta tre gånger. Sådana kom ibland om sommaren, när en var ute på åkrarna. Det var häxeri. Det var fin- narna, som kom i sådant väder. Jag minns en gumma här, som mjölkade i en gärdes- gårdshank. Jag såg hanken. Det var en vanlig hank. Folk påstod att hon drog till sig mjölk med den.
Kajsas farmor, som var född och upp
Kajsas farmor, som var född och upp- växt i Norge, berättade, att hon och en piga voro i sätern en sommar. Pigan brukade umgås med trollen. Ibland kommo de och lånade smör- kärnan. En dag, då pigan var ensam i sätern, kom trollen och klädde henne till brud. Ingen- ting kunde hon göra för att hindra dem. De tycktes ha henne i sitt våld. Hunden, som hon hade med sig, tycktes emellertid förstå, att det inte stod rätt till. Han begav sig ner till gården, där flickans fästman bodde. Denne anade oråd och skyndade upp till sätern. Då var flickan färdigklädd. Guldskor hade hon på fötterna och på huvudet bar hon en guld- krona. Fästmannen avlossade ett skott med bössan, som han tagit med sig. Då blev det oro bland trollen. / De gåvo sig iväg hals över huvud. Guld- kronan ville de ha igen, vilket dock väg- rades. Pigan fick behålla hela stassen. Samma har berättats av två andra personer, den ena från Råva, den andra från Sunnemo. Båda dessa förläg- ga händelsen till Äppelbo i Dalarna.
Trollkarlar och häxor
I Gunnegården bodde en käring som var trollpacka. Hon for till Blåkulla om påsk. Två timmermärkare fick höra att det susade i luften. Då slog de ihop märkyxorna upp i vädret. En trollpacka föll ner. Då var det käringen i Gunnegården. De fick var sitt par strumpor för att de skulle tiga å inte röja henne. Den käringen for upp genom skorstenen. När hon for så sade hon: ”Här skall jag upp å ut” Den käringen hade en ”mjölkhare”, som var å stal mjölk å bar till henne. När hon hade varit när skam, så skar han henne i fingrarna å tog blod, se’n fick hon den haren. Finnarna var allt skyllda för att de kunde trolla, å det var mest de som höll på med det. Trollkarlarna var rädda för varandra. De var rädda för att den ene skulle vara värre än den andre att trolla. Palin uppe i Finnskoga var en av de värsta som fanns. Honom var både trollkarlar å hederligt folk rädd för. Virvelvinden kom nolifrån. Å det var ingenting gott som kom därifrån. Det var farligt för att en kunde bli gastkramad, om en kom i närheten av en sådan virvel. Det var inte som det skulle vara med den.
Häxor och trollkarlar
I Hjärpliden fanns en gubbe som kunde trolla. Den gubben ville lära mig att trolla. Det var flera gånger som det vart borta fugel ur snaran. – Om du tar en fjäder av fågeln och binder den i en sten och kastar den i en bäck som rinner norr ut, så blir det en svervel som går mot solen och i den skall du få se vem som har tagit fugeln. Jag ville inte göra detta, men det hände inte mer att fåglarna kom ur snaran. En gång så skulle han bota en gubbe som hade fått värk i kroppen. Trollgubben tog tre liar och band ihop dem med snöre i ändarna, så att det blev en trekant av liarna. Se’n tog han den sjuke gubben med till en sten och ”smöja” honom. Trollgubben var på stenen. Den sjuke kröp runt stenen. Trollgubben höll liarna så att den sjuke fick krypa genom dem för var gång han kom runt stenen. En gång kom di till honom med en bössa som blivit skämd. Han tog och skruv isär den. Allt järnet tog han i en låda och satte ned i en nolrinnande bäck.
Jättar och troll
De va ett par gubba, som lå ute i skogen å kola. Di hölls å kokte tjära en kväll, å de lukta illa förståss, så trolla undra, va de kunne vara. Å di kom fram å nosa å vädra, så tryna vart så långa på dom. Å ett utå dom stack in trynet i koja å nosade. »Va heter du?» fråga trollet gubben. »Själver», sa han. »Har du sett ett så här långt tryne förr?» sa trollet. »Nää», sa gubben å to tjärpanna å hällde över trynet på trollet. »Men har du smakt så här varmer välling förr?» — »Nää», sa trollet å la iväg bort å skrek: »Själver brände mej, Själver brände mej!» — »Ja, har du själver bränt dej, så får du allt dras mä'et», sa di andra trolla då.