Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Lyktgubbar
Lyktegubben var en tomte. Jag hade en farbror, som var dräng i Häljersred. Han fick se en lyktegubbe så långt borte. "Kom du hit, du lille gubbe, ska vi slåss," sa han. På ett ögonblick kom lyktegubben och gav honom en örfil, så han strök i mark och låg i åtta dagar efter. De såg den lyktegubben jämt. Vid Margretebäck gick en liten gubbe med röd huva. Om man var snäll mot en, kunde han lysa en.
Herremän och fruar
Pinntorpafrun piskade sina pigor med ris. En torpare kom för sent till arbetet, och då sa hon till honom, att han skulle hämta en stor ek i skogen, annars skulle han bort från torpet. Och han skulle dra eken baklänges. Torparen gick till skogen och grät, men då kom en tomte och hjälpte honom, och torparen satt i eken och åkte hem. Det gick med sådan fart, att huset rung- ade, då torparen kom åkande.
Tomten
Det var en som hade en tomte. Så väntade han på ho- nom så förskräckligt på kvällen, och han kom inte förrän tio på kvällen, och då hade han ett halmstrå i munnen och stönade så förskräckligt. "Nu tycker du du har nånting att stöna för," sa bonden. "Ja får jag dragit så pass ifrån dig, som jag har dragit till dig, så får du se hur det går." Och sen flyttade han ifrån honom, och han blev fattig, och den han flyt- tade till blev rik. Det talte pappa om, och det är dagsens san- ning, för han kände dem båda två.
Tomtar
När jag var liten, så talade far ofta om tomtebo, som var ute i markerna. Det kunde vara på ljunghedar och sådana marker, som inte var odlade, att man kunde finna ett par stenar ihopa, som ett litet rös. Ofta var det ju någon större sten och så lite småsten ikring. Det var tomtebo, och min far och annat gammalt folk också sa alltid, att det skulle en inte röra eller förstöra, för om en gjorde tomtarnas bo illa på något vis, så skulle en bli sjuk.
Nissen favoriserar vissa kreatur
På ett ställe hade de en brun och en vit häst. Tomten lika den brune hästen, och den blev så fet och pen men den vite lika han inte, så den drog han från och gav till den brune, och den vite blev allt magrare. Gubben som ägde hästarna, slog en gång till den brune. Då fick han en örfil, så han blev sjuk. Det var likadant med krettura. Nissen i lagårn drog till dem han brytte sej om och tog ifrån de andra, så de blev magra och eländiga.
"Pusta för ett halmstrå!"
Nissarna var stygga till att dra från en och bära till en annan. En bonde gick ut och mötte en nisse, som hade två halmstrån att bära, och han satte sej och pusta. "Har du något att pusta för", sa bonden, " du som bara har två halmstrån att bära?" Tomten svarade: "Ja, det ska du få se, om jag drar lika mycket frå dej som jag nu dragit till dej". Från den dagen försvann furaget från bonden.
Annandag jul
Annandag jul red de staffanssked. Mor vov en liten bite tyg till en, som skulle ut och rida. Det var röd flanell. De skulle vara klädda som tomtar - röda pickelmössor och röda kläder. Så red de på hästar in i stugorna. Hästarna var klädda också. Det var vackert, sa mor. De sjöng väl nån sorts julasång. Det var i min mors ungdomsår så det är många år sen.
Tomten hämnas, då man förargat honom.
Tomtgubben bar på huvudet en stickad mössa. Han var gift och hade hustru. När korna buro, brukade han väcka gårdens folk. En afton då min sagesmans farföräldrar voro borta och barnen gått till sängs, kom tomten in i stugan för att städa. En av gossarna, som vaknat, reste sig upp ur sängen, men då blev tomtgubben vred och slungade en brandstake, som hade stått vid bordsändan, i sänggaveln.
Tomten en liten gubbe.
I Ingå Bollsta såg man tomten för sjuttio år sedan eller år 1815 sitta framför rian. Han var en liten gubbe, som hade en röd, stickad mössa på huvudet. Dagen efter gick Tötterströms dotter, som då var en liten flicka, med sin mor tidigt om morgonen till rian, som låg nära till. Hon sade då: »Hur är grannen så tidigt i rian?» Då de gingo dit och se, så var dörren läst, och ingen människa var där.
Tomten höres utföra bullrande arbeten.
En gång, då jag gick förbi Strandby rian mellan tolv och ett på natten, hörde jag, hur det trask (tröskade) med sex slagor och det var ingen tröskantid då mera och tjockt med snö på jorden. En gång, då jag gick förbi Kop Nedergård, hörde jag, hur det trask med fyra slagor i rian. Jag gick och se, och då hängde slagorna med valen ut genom logackon (loggluggen). Men tomten har sina egna slagor han.
Tomtar
En gång skulle jag gå till Bograngen. Det började att bli skymt på kvällen. När jag kom inemot Klarabron, så fick jag se en lång rad med små gubbar. De kom uppifrån backen å sprang rätt över landsvägen å nedåt älven. Men inte ett ljud hörde jag. Det var som skuggor. Det kunde inte vara annat än tomtegubbar. De var ute om kvällarna å sprang. De gick till främmande gårdar å tog med sig hö å det de kunde få tag i. På ett ställe hade de en tomtegubbe i kvarnen, som stod i en fors. Den tomtegubben hjälpte till i kvarnen. Om mjölnaren ville ha mjöl siktat, så var det bara att han ställde det på en viss plats i kvarnen om kvällen, så var det siktat till morgonen. Mjölnaren hade fått se tomtegubben en gång, å då var han så trasig. Då bad han gumman sin att hon skulle väva å sy en kostym åt tomten, som han skulle få till julafton. Det gjorde hon. När det blev julafton, så tog mjölnaren kläderna med sig å hängde dem i kvarnen så att han skulle få ta dem om julkvällen. Men nästa gång som mjölnaren kom till kvarnen, så stod tomtegubben i dörren å hade de fina kläderna på. Innan han blev borta sade han: ”Grann gôsse vill int sekt mjöl mer”. Det var på ett annat ställe som tomtegubben inte var belåten utan kom å visade sig. Det var på kvällen när folk satt å åt så kom han in å bad att di skulle komma med honom å få traktering. De gick med. Det var så fint alltihop. Det fanns inte lort på något ställe. Å han hade ställt fram mat på bordet. De skulle sätta sig intill, men då började det å ”skvâl” ned på bordet, så alltihop blev förstört. Då talade tomten om att var gång som han skulle äta så ”pess” hästen, så att det rann ned på bordet. Husbonden fick lova att han skulle flytta stallet. Min far såg tomten i stallet en gång. Då hade han en svart hatt med breda brätt. Annars så brukade han ha en röd mössa på huvudet. Tomten tyckte inte om mer än en häst. Om det var två hästar i stallet, så fick inte mer än den ene. Den andre fick stå med tom krubba. Men den hästen som han höll till hos, den var tjock å fet å grann.
Tattara
Det fanns en tattare familj i äldre tid kallad Hedenborgara. Huvudmannen för fam. hette Påle Magnus. denne Magnus hade varit en fasa för sin omgivning. Han blev ihjälslagen i Skarab.-län. Han hade gjort så många brott, så att den som slog ihjäl honom. fick endast plikta 18 skilling, det kallades mansbot. Det ansågs som lättnad för provinsen att M. kom bort. Om det var M. eller någon annan vid samma tid, som fått stryk så han ansåg slutet nära, skall jag låta vara osagt, han bad att få tala med en präst. Han ville väl ha sakramenten? Här har du präst sade någon., samtidigt slog han till honom med en påk så han somna för alltid. I sin ungdom for Magnus omkring på tattarvis. Vid Munkestens Gästis hade han och hustrun hamnat. Der gick det som vanligt glatt till då. Der fanns ett länsskilnadsmärke åv trä c.a 6 aln. högt med en mässingskula i toppen. Någon livad fyr föreslog Magnuses käring att om hon kunde pessa från kulan på märket skulle hon få ett halvstop bränvin. Huru käringen bar sig åt är svårt att säga, men hon vann vadet. En dotter till denne Magnus var gift med en man som icke var av tattare släkt. Huru de krångla mät så hade de av en jägm. fått hemortsrätt på Hunneberg. Mannen arbeta då det föll honom in. Dessemellan levde de på bettleri. Den gamla modern levde ännu, det var på 1870 talet. De båda kvinnorna gemte barn följdes åt till skarab. län derifrån de hemkommo med stora säckar matvaror som de poleterat tågledes. Så kom en ny jägmästare till Hunneberg, denne såväl som sockn. lessna på detta följe. Han sade upp dem från bostaden. Då gick tatarkäringen till landsh. E. J. Sparre som bodde på Resta då. Hos hanses torpare hade hon haft tjest i undommen. Han kände hänne. Här beklaga hon huru mannen var arbetslös. Hur många barn de hade och till råga på allt hur jägm. sagt upp dem ifrån den fallfärdiga bostaden. Detta gjorde att jägm. fick ett ovettigt brev från länsherren. Familjen blev kvar. Så föll det käringen in att hon borde ha hjelp av komunen till sin familj. Sagt å gjort. Hon gick till fattigvårds ordf. i komun. Denne var dum nog till att svara följande. Du brukar kunna reda dig så bra ändå, svara han: Ja, så får la ja gå då, sa käringen: :Sedan tog hon med sig en del ungar och gav sig å långt upp i Skaraborgs län, der hon var okänd. Länsmannen der, tog fast gumman skicka hänne och barnen som fångtransport till Tunhem. För detta kalas fick Tunh. komun betala 300 kr. Mycket pengar på 70-talet. Men så en vacker dag flytta familjen ifråga sjelvmant, troligtvis till Göteborg och Tunhem med omnäjd, kunde dra en lättnadens suck. Aptopå Tatara så fanns i äldre tid en familj i V. Åsaka av Rosarnas släkt. Der fanns och en man kallad tomten. Han var född på ett torp som hette Tomta. Denne tomten var icke av tataresläkt, men var likväl en svår slagskämpe. Han låg ofta i delo med Rosara. Så en dag låtsa han att han var vän med Ros. Han gick dit med en kanna mjölk. I sjelva verket var flaskan full av sten. När Ros fick se detta barka gubba ihop igen. Käringa Ros hjelpte sin man. De låg der på golvet i ett snärj. Käringen låg underst hon skar Ros med en kniv, han trodde det var tomten. Även tomten skar Ros. För detta slagsmål fick tomten en mån. fängelse.