Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en kväll en man var ute och red på sin häst. Då träffade han på en stor skara troll, och där- ibland ett troll som hade ett horn och en pipa. Hor- net användes att dricka i, och pappan att samla hop trollen med. Riddaren stannade och lyssnade. Då sa trol- len: "Släng hit en bit!", och alla trollen drucko ur hor- net. Då bad riddaren att även han skulle få känna på det som fanns i hornet, men när riddaren fick hornet, tömde han ut dess innehåll, och det var väl, ty det innehöll gift. Med den andra handen tog han pipan, se'n red han in på en korsarjader åker och befriade sig för trollen när solen gick upp. Och hornet och pipan finnas på Trolle Ljungby slott. Trollen beklaga sig att de ald- rig kan få ihop släkten mer, sen de förlorat pipan.
Fresta eller järåt
Hinrek skicka mej te Brynte på Jemnemon med brännvin o en ost för han skulle bota e ko, som hade blivit bortstôla. Brynte kunne trolla = fresta ell. järåt. Han gick till spisen med en stor täljkniv o högg i spisväggarna o momla nôn ting. Så kom han med en liten flaska till medicin till kon. Och så skulle jag inte tala med någon på hemvägen o inte gå av vägen utan gå raka vägen hem.
Trollkarlar
"Trôll-Per" kunde trolla på kreatur. Om han gick för- bi en häst eller ko, så kunde han trolla på dem med ögonen. De blev "motstôle" å fick inte kraft verkan till att äta eller mjölka. De bara bölade. Men så hade vi en annan trollgubbe, som kallades "Lan- kârn". En gång kom lankarn i möte med "styggman", som kom körande. "Jä ska trôlle ner dä, sa Lankkarn. Så tog han upp en yxa å högg tre kors i en björk, som stod i närheten. I detsamma som korsen blev till, så blev både Styggman å kärran borta. De sjönk ned i Lankârsmôsen å blev aldrig synliga mer. Den björken stod till för ett år sedan. Korsen såg jag många gånger. När Lankârn var till Rövattnet å fiskade, så bodde han under en stor sten vid Rövattnet. Den stenen / kallas för "Lankârsstenen". Det var mycket konstigt med Lankarn. När Mattes i Elersnäs "dör", så var Lankärn här i gården. Rätt som det var han stod å pratade, sade han: "Nu dör Mattes i Elersnäs." Det stämde på timmen. Folk var allt liksom rädda både för Trôll-Per å Lankârn. För att de kunde något mer än an- dra, var allt folk så säker på.
Julen
Skydd mot trollen. På julafton när sola gick ner så stängde di dörrane, och sen fick di inte öppna så inte nåt troll kom in. Och flinteld skulle di ha i dörrar och lucker på hus och lagård på julekväll och påskekväll. Di sa di flinta. Julhalmen tog di in tidigt på julekväll. Sen fick den ligga te tjugondan. Di hade så mycke lekar för se i halmen. Di skulle se om di kunde lägga bena på nacken. Julbocken. Efter jul skulle di gå mä julbocken. Det var en som skulle ha en skinnfäll över se. Och så skulle han ha en donk mä se. Han fick heta Donke-Jon. Di börja anda jul och höll på till trettene eller tjugonda Knut. Annandagsritten. På anda jul skulle di vattna hästane i norrinnande vat- ten. Di ga se iväg så snart klocka va över tolv. Julgrisen. En del av julgrisen skulle gömmas. Det skulle va ett minne. Di tog den bäste biten rent fläsk, och den skulle di inte äta upp förrän Mickelsmäss.
uppt av Edvard Olsson, ber av Per Andersson Bålsta...
uppt av Edvard Olsson, ber av Per Andersson Bålstad. 1925(?) Sägner, Om tomtar å skogsrå: Om de ”trolla” tomtarna, eller bergtrollen ville ta någon person, om denne då sprang undan till han kom på en åker, der de hade slått eller skurit med lie (der lie hade gått fram över marken, ”stål”) torde ej trollen gå längre. En pojke môtte en vacker kvinna i skogen, det var ”skogsråe” han hade hört sägas att om de kastade stål över henne, så skulle hon fôlja med vart som helst, han kastade sin fällkniv över henne, å sedan följde hon honom alltid när han kom åt sko- gen, men snart blev han led henne å önskade bli henne kvitt, men hon följde honom ändå, ”derfôr att han kastade stål över henne så må- ste hon följa honom. Han gick då till presten å fråga hur han skulle göra fôr att bli kvitt skogsrån. Det fins ingen annan råd sa presten, än att hon blir kristen och döpt samt att du gifter dig med henne, eljest blir du alldrig av med henne men hon är mycket rädd för kristendom och kyrkklockorna. Så när du säger att hon måste till kyr- kyrkan för att döpas, så blir hon snart borta.
Det var fattigt i mitt hem, då jag var pojk.
Det var fattigt i mitt hem, då jag var pojk. Mor brukade få lin av folk, som sått. Garnet, som hon spann, brukade hon hänga ut på en stång, sedan det tvättats. En vår kom det bort alltihop utom en härva. – Grannarna stod sej bra, så dem misstänkte vi inte. Men en gång, då mor var dit, tyckte hon, att lingarnet de hade där, var likt hennes, men hon sade ingenting till dem, för hon var ju inte riktigt säker på, att det var hennes garn. Emellertid – far var vid Munkfors och ar- betade. Där hade han en arbetskamrat, som ha- de rykte om sig att kunna trolla, och för honom / berättade han om stölden. – "Du ska få se, vem, som tog et", sa kamraten och tog fram en flaska, som han hällde vatten i. Far fick se i flaskan, och där såg han, hur grann- frun kom och tog allt garnet. Men när hon kommit ett stycke på väg, vände hon, gick tillbaka och hängde en härva på stången. "Nu får du gör hock du vill röck hår å en eller steck ut öga hanses", sa karlen, som kunde trolla, "han ä i ditt våld". "Nej", sa far, "så ill vill ja en int", och så blev tjuven ostraffad.
Häxor och trollkarlar.
Kom det en finne el. en finnkäring, så blev en rädd för den. Jag mins som barn att vi var så rädda, när mor tala om att hon hade sett en finne. Den kunde trolla å förstöra allt en ha- de. Andra var inte så farliga som finnarna. Men inte fler än de som var finnar kallades för "finnar". Det troddes att om en finne stal nå- got med sig, så skulle han kunna trolla. "Vär- yringen" /virvelvinden/ skulle en akta sig för. Det var inte bra om en kom ut för en sådan. En blev sjuk. Det var allt mer än en påskkäring i kvarnen om påsknatten, för detta talade mor om. Det skulle vara så, att den kvarnen brann ned varenda påsknatt. Men då ville husbon- den ta reda på, varför det skulle bli så. / Han gick till kvarnen tidigt om påskkvällen å gömde sig där. Han kröp ned i kvarnskru- ven. När det blev i mörkningen så kom två käringar in å hade var sitt smörknyte. Sen så kom den ene efter den andre. Skam var med, för han skulle ha smöret. Men han kom ihop å trätade med en käring för att det inte var fullt mål som han ville ha det. I detsamma skulle han smyga sig upp å se på dem. Men då trillade han huvudstupa ned. Varenda käring sprang. Han var alldeles en- sam. Men sedan brann inte kvarnen en enda påsknatt mer.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbyting.
1. Det var en allmän tro hos de gamla på denna trakt att "Skogsråa" förvillade folk /en kom ut för Skogsråa/. Om en skulle komma rätt igen skulle en läsa Guds ord bakfram på /ex. "Fader vår"/. Och om en ville försöka att komma undan, så att hon inte fick makt med en, så skulle en akta sig för att hon fick höra namnet. Fick hon höra nam- net på en, så kunde hon kalla på en när hon ville och en måste gå. 3. I Djupedalen fanns det troll /"bergtrôll"/. I den dalen blev kreatur borta. Så även i Mellaberga. Folk trodde att kreaturen blev tagna in i bergen och het hette att di vart "bergtogne." Uttryck för att nå- gon människa eller något djur blivit bortfört av ett naturväsen /blivit bergtogen/. / I Holmedal ringde de i kyrkklockorna för att återfå ett bergtaget djur. Det var bara att ta i kläppen och slå den i kanten på klockan tre gånger. 5/. En fick en bortbyting, om ett ont väsen kom med ett sådant och tog det riktiga barnet med sig. Det var "trolla" som gjorde så. Benämning på ett barn, som man trodde vara ett av dessa väsen lämnat barn /bortbyting/. För att det inte skul- le bli bortbyting satte man stål i barnets lin- da. För det var farligast för spädbarnen.
Häxor och trollkarlar
Finnarna hade namn om sig att kunna trolla, men det fanns andra också. De var en gubbe som hette Bôlen. Han var inte finne, han var från Småland. En man hade sålt oxar på en marknad och sen förlorat pengarna. Han reste till Bôlen och denne sa: "Pengarna ska du få igen och den som tatt dem ska själv komma med dem. Men på ett villkor, du måste ha hin onde hos dig i tre dar". "Kan det inte göras på annat sätt?, sa mannen. "Nej", sa Bôlen. Då ville han inte, men Men visade honom då tjuven i vattnet och det var den han själv misstänkte. Men då han inte ville gå in på villkoren kunde han inte få igen pengarna. I Kind fanns det en trollgubbe som hette Finn. Han gick in i ett mörkt rum när han trolla. Det var en i Örby som hade ett par hästar som blev sjuka före våren. De åt inte på flera dar. Han skickade efter Men. Bôlen sa: "Ät och trivs, hästar", och sen blev hästarna bra. När drängen skulle skjutsa hem Bôlen lossna det ena hjulet, men Bôlen sa: "Bry dig inte om det", och så gick hjulet på av sig själv. Bôlen frågade drängen om han såg vem som styrde på hjulet, men det hade drängen inte sett.
Späda barnet
I Sannagården här i socknen trodde de på allt sånt där gammalt. En gång – och det är inte så värst längesen – skulle där födas ett barn i Sannagården, och gjorde så med. Men då gick där vakt hela natten. De slogo med klubbor i väggarna och förde oväsen på alla sätt för att skrämma bort trollen, så att dessa inte skulle komma åt att byta bort barnet, som föddes. En annan av mina meddelare från Weddige, Anna Helena Berntsson, Hultahage, visste om samma sed. Men hon inskränkte den inte till bara Sannagården utan förklarade den ha varit allmän i socknen. Och så var det den skillnaden, att det enligt hennes framställning var den närmaste bygdens ungdomar, som samlades i det rum, där barnaföderskan låg, och bankade och slogo i väggarna och förde oväsen för att hålla trollen borta. Om en gosse och en flicka döpas i samma vatten, så skall flickan döpas först, annars får hon skägg, och gossen blir utan, när de bli fullvuxna. Här i Weddige fanns en karl och ett fruntimmer, som voro döpta i samma vatten, men pojken var döpt först. Karlen fick aldrig nåt skägg, så länge han levde, men flickan fick mer än hon ville ha. (Fru Inga Broberg)
21 dec Troll
Vid sjöggared i Töllesjö var förr i tiden en kvarn. Den kvarnen brann ner varje år den 21 dec. En gång var det en kvinna nere i byn som fått ett barn just då. Det barnet kom trollen och rövade, de ville alltid ha människors barn, för de var vackrare än deras egna. De var mycket glada och lade barnet på kvarnhjulet och dansade och hoppade runt omkring. Men när de höll på som bäst, gol en tupp och på samma gång var det en knekt, som sköt två skott. Då sa' trollen: Nu gal bryn te bringa, nu få vi te å springa. När knekten kom fram till kvarnen, låg barnet på stora kvarnhjulet. Han tog det och gick tillbaka till det stället, där det blivit barn, och frågade, om de mistat sitt barn. När de då tittade efter i vaggan, låg där en alrotsknöl. En gång senare, när modern på stället skulle baka, tog hon alrotsknölen och stoppade i ugnen. Då kom trollgumman och bad att få tillbaka sitt barn, som hon kastat i ugnen. Kvarnen brann aldrig sedan.
Drunknade, illgärningsmän uppdagas, stulet gods återskaffas.
Runöborna äro riktigt fulla med troll. En gång kom ett lag runöbor till Holmen — Odsholm — och lämnade kramet (godset) hos en bonde och gingo själva utanför dörren. Men en strandridare råkade vara därinne den gången och en hem-man med. Strandridaren — du må veta ryssen — var genast och grep efter kramet deras, men holmbon sade: »Låt skiten vara, det kan gå illa med dig.» Åt kvällstiden började strandridaren känna, att handen började värka och svullna. Därför frågade den andra runöbon, om han inte skulle veta bot mot det, men han sade: »Någon vet var han har fått det, huru skall jag kunna bota det.» Sedan gingo runöborna ut att sova, och han som hade skulden till det, sade åt den andra: »Du kan ju gå och krama handen hans», men den andra sade: »Kan du inte sedan själv göra det», och lade sig ner. Då de om morgonen åter kommo in åt stugan, så låg strandridaren där och skriade och kujade (kved), så mycket han orkade i värken. Nu gick runöbon dit, tog en gång om handen på honom, och därmed var all värk med en gång som bortsopad. Där må ingen säga, att de duraken (skälmarna) inte kunna trolla.
Troll
Mamma och pappa var födda upp i Dverred och Knipered. Där var troll uppe i bergen. Det var en och låna en fjärding pengar av trollen en gång. Han gick till berget och knacka en dag och frågte, om han fick låna pengar. Då kom de ut med dem. Det blev utsatt tid när han skulle lämna tillbaka dem. Då gick han dit med dem igen. Han hade väl inte vågat använda dem, han ville bara se om han fick några. När han kom ropte det inifrån berget till honom. "Behåll du dina pengar, för Arve är allt död." Det var den han hade lånt det av. Så han fick väl behålla dem. Det var en tös och en pojk som var med en gång, de skulle mjölka uppe i Dverred. De gick en liten bit ifrån den som satt och mjölka. Då fick de se en stor pengahög, den glänste så mycket. Tösen låg där och rörde i den där pengahögen. När den som mjölka kom, var högen borta. Men tösen hade väl tagit en liten peng med sej hem. Det var ett par som hade bröllop borta i Balltorp i Fessberg. Där / var ett berg där borta de kallte Brudberget. Så skulle bruden och brudgummen rida till Frölunda kyrka. När de kom till Brudberget, kom där en ut och bjöd dem på dricka. Bruden blev bjuden först och hon drack. Det var en sådan fin silverbägare. Sen bjöd de brudgummen, men han slog det bakom sej efter länden på hästen. Och det var så starkt så håret gick av länden. Han behöll bä- garn och red det värsta han kunde tills han kom till Frölunda kyrka. Där red han rakt över muren och in på kyrkogårn. Där kunde trollen inte komma in. Sen fick han behålla bägarn, och den bägarn finns i Frölunda kyrka än. Och hästen rev ner muren efter sej, och det hålet i muren finns än. Men bruden blev intagen i berget, den tog trollen. Det är väl därför det heter Brudberget - Det berätta de ute i Askim när jag tjänte där.