Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomten visade sig som människa. Han var väl en aln lång vid pass. Man talade mest om manliga. Men även kvinnliga kunde uppträda. Han bar röd luva eller grå hatt, gråa kläder, röda eller vita strumpor, korta byxor, jacka och lågskor eller träbottenskor. Omkring kolten hade han skärp. Tomtarna voro mycket gamla. Man hörde talas om tomtar utan skägg och tomtar med skägg. Tomten hade två ögon. Han var inte huvudlös. Han hade däremot ganska stort huvud. Han höll sig mestadels osynlig. Någon gång kunde han emellertid visa sig. Man gjorde bäst i att hälsa då man kom in i ett tomt rum. Tomten uppehöll sig vid husen. Han ville gärna hålla sig till människorna. Det var inte samma tomte över allt. Den som eventuellt vistades i bostaden, gick inte till "fäjset" och tvärtom. Jag tror att man många gånger har förväxlat tomtar med "vittror".
husbygge och flyttning.
Det virke man tog till husbygge skulle huggas på rot. Vindfällen hade man inte förtroende för. Av vad orsak vet jag inte. Jag hörde talas om att man lade ett par stockar på den tomt man skul- le bygga. Om de fick ligga i fred, så var tomten bra. Man ville helst bygga högt. Mest byggde man så att stugan låg för öst och väst. I Selen måtte de flytta en ladugård för att det aldrig var någon trivsel för kreaturen. Det hände mång- enstädes, att inte husen blev riktigt färdiga.
Tomtar.
Som fämtonåring var jag med och körde flyttlass till Dalen, husbonden och jag hade var sin häst, han körde före, min häst ville ej gå utan stannade, jag skrek på, husbonden, han kom tillbaka och tittade på lasset, det är inte underligt att det stannar sade han du har tûss i lasset, Sedan hade han några konster för sig, och sade några obegripliga ord, sedan gick hästen, senare förklarade han att han ville hava sina goda tomter med sig, men de elackka ville han lämna kvar, men det var ej lätt att skilja dem åt.
Seder vid slakt
När de höll på att slakta och någon främmande kom in innan djuret var dött, skulle denne gå fram, ta i djuret och säga: "Dö för mat, men inte för hat!" Ty om djuret i annat fall fick svårt för att dö be- rodde det på den som kom- mit. När de tog ut ett djur för att slakta det sa' de någonting sådant som: "Fullt men aldrig tomt!" och kasta- de något efter i kätten eller båset. Och jag såg också / att slaktaren gjorde ett kors i någon av inälvorna, jag tror det var i lung- orna.
Tomtar.
Mormor hade sett "e dragdocke." Det var en kväll, när hon skulle gå till ladugården och se till en ko. Då fick hon se en liten, liten käring som försvann bakom bodknuten. Hon var inte så stor som en tomte. På huvudet hade hon en duk och var klädd som käringarna brukade vara den tiden. Mormor trodde mycket på "dragdocker," att de var nyttiga. De drog till huset, så att det som var blev så drygt. Men hon trodde att det var av ett dåligt "åkang (?)." Det gick inte an att störa sådant.
Husbygge
Helst ville de bygga högt. Var det berggrund, så var det så mycket bättre. De var rädda för att bygga på låglänt mark. Det rann inte så fort av backarna. De byggde gärna på en gammal boplats, om de kunde få reda på någon. Det var lik- som tryggare att bygga på en tomt, där det hade bott folk förr. Husen skulle stå solrätt. Endera sattes huset för norr och söder eller för öst och väst. Levande djur grävdes inte ner under huset.
Tomtar
Tomtarna tröska på ställena, där de var, o detta tog de från andra ställen o andra lador. Det var en, som kom hem med något o slog det i logen. Då sa' bonden där: "Dä va väl inte mycket te stanka för." "När ja drage frå däj så möe ja drage te däj, så ska du bli måta kar," sa' tomten. Så de måste hålla sig väl med dem o sätta ut smörgåsar i ladan åt dem.
Tomten ger anvisning, var en försvunnen häst finnes.
På väg från Esse överraskades en person från ÖverPurmo av ett våldsamt oväder och sökte skydd i en ria. Emellertid slet sig hans häst lös och begav sig tillbaka mot Esse. Ägaren, som insomnat, visste inte av hela världen, men mot kvällen, sedan ovädret lagt sig, väcktes han av en gråskäggig, fryntlig gubbe, som frågade honom: »Hör du, Fredrik, var ska du nu ta igen märren din?» Anvisad av tomten på spåren, återfann han också det försvunna stoet.
Pesten »bindes»
En finsk flicka, som tjänade i Kertell, band pesten med ord och stängde in den i ett tomt häststall i Reinas gård, men varnade envar för att lägga sig att sova i närheten. Mtn kort därefter gjorde några unga flickor badkvastar vid stallet, och en av dem lade sig i stallet på halmen och insomnade. Då fick pesten makt över henne, dödade henne och kom lös, varpå den bringade stort elände över hela trakten.
Stadens storskifte, vilka tomter som ägde åkerbruk och deras ägare, som voro kallade till skiftet
detta ägde rum 1832. Följande tomtägare voro kallade: För tomt 1, 16, 19 Gästgifvaren Carlsson, " " 6, Herr Rådman Behmer, " " 10 Herr Contracts Prosten m.m. D:r Grenander " " 12 Herr Contractsprosten som ombud för Fru Träffenberg " " 15 Carduansmakare Gustafsson " " 20 Sergeanten Edelman " " 21 Herr Postinsp Ljung " " 22 " Handelsman Forsby " " 23 " Rådman A G. Kjellberg " " 24 " ar Rådmännen L. Kjellberg och Billström " " 25 " Rådman Billström " " 26 " Apotekare Sommar " " 27 " Rådman Rådberg / Stadens storskifte 2 För n:r 28 Herr Borgmästare Levin som ombud för Baron Rudbecks arv. " " 29 " Rådman Rådberg, " " 30 " Kopparslagare Boström, " " 32 " Rådman L. Kjellberg, " " 33 " Carduansmakare Fogelqvist " " 34 " Hattmakare Boström, Carduansmak. Billström " " 35 [överstruket] Magister Setterberg och sämskmak. Torin " " 35, 60, 61 Herr assesor Odelius gm Handl. Rådberg " " 36 " Handelsman Forsberg " " 38 " Magist. Setterberg o Postinsp Ljung " " 39 " Fröken Silversvärd gm Rådm Lagerstedt, samt borgmästare Levin " " 40 Herr Magist. Setterberg " " 41 Herrar Rådmän A G. Källberg och Behmer " " 43, 48 Arrendatorn Herr Vännerdahl " " 45 Herr Rådman L. Kjellberg " " 46 Herr Ing. L. U. Ljunggren " " 47 Herr Rådman Hellén " " 50 " Rådm. Behmer o Carduansmak. Westerling / Stadens skifte 3 För n:r 52 Handl. Rydberg gm. borgmästare Levin " " 53 Herr Rådman Behmer " " 56 " Rådmän L. Kjellberg, Lagerstedt " " 58 " " Lagerstedt " " 57 " " A G. Kjellberg " " 59 " Comminister Holmblad " " 63 " Herr Doctor Grenander Skiftesgodemän voro Herr G Gyllenberg o Kapt. C. G. Hammar Vid av skiftesförrättare företagen undersökning rorande önskemålen visade det sig, att 10 1/2 tomter yrkade laga skifte eller en skift för var tomt, 13 1/2 tomter önskade nydel- ning med en skift i varje gärde (staden hade 3) 12 1/2 tomt önskade bibehålla sina gamla tegar oförändrade.
Folkskrock, sägner och bondepraktika under årets gång. VI Juni
En motsats till älvorna, luftens fjunlätta andeväsen, finna vi i dvärgarna, de s.k. "jordandarna", som föra ett krig på liv och död mot jättarna. Skilnaden mellan jättar och dvärgar äro många och stora. Under det att de förra sålunda kunna bli fem till sex meter långa, äro de senare högst fem eller sex centimeter från hjässan till fotabjället. Dvärgarna äro vidare osynliga och intet hål är för litet eller för trångt för dem att komma igenom. Likaså äro de listiga och sluga och människorna frukta mer dvärgarna än jättarna, som visserligen äro fruktansvärda i sin styrka, men annars äro dumma och tröga och gå lätt att lura. Dvärgarna utgöra ett stort folk med seder och bruk i mångt och mycket liknande människornas. De fira bröllop alldeles som vi och många äro de gamla välkända berättelserna om dvärgarnas fester i gamla riddarborgar. Vidare äro de skickliga handtverkare och smida de vackraste kedjor och brynjor man kan tänka sig. De äro hjälpsamma mot människor och övergå ofta från sitt vilda liv bland bergskrevorna till att mera lugnt framleva sina dagar i allmogestugorna och borgarkammare och bliva då tomtar eller nissar. Att s.k. "lyckotomtar" finnas i husen, därom kunna gamla människor ännu i denna dag gå ed på och de försäkra vidare, att de mer än en gång sett "nissens" röda luva och vita skägg sticka upp genom något litet hål i stugugolvet. En gammal gumma berättade mig, att då hon varje kväll gick ut på logen, hon hörde en hård duns mot golvet, liksom vore det någon, som hoppade ned från höskullen: "Men kanske var det katten", invände jag. Hon skrattade medlidsamt åt mig: "Inte finns här några kattor, inte, och inte häller skulle någon katt hoppa på det där viset kväll efter kväll, så nog är det 'tomtenissen alltid!'" Huruvida dvärgarna eller tomtarna i längden ansågo att människorna voro goda och värda att deras vördnad och aktning, är däremot trivel underkastat. Människornas slarv, högfärd och skrytsamhet voro saker som tomtarna icke kunde tåla och så flyttade de fort från huset. Och sedan hämnades de genom att stjäla allehanda saker, såsom mjölk, smör och ost från sitt forna hem och släpa detta till sitt nya och ordningsfulla. Dock hade detta den olägenheten med sig, att husfolket, till vilket tomten flyttat, ofta blevo anklagade för stöld och kastade i fängelse.
tomtar.
När Anders Svensson kom mellan Holmedal och Selen en kväll, så mötte han en tomte, som bara hade ett öga. En annan gång kom han till Djupedalen. Då fick han se en mängd unga vita flickor och små gub- bar med röda mössor. Di sprang i ring. Så var det en gång han fick se tre "nisse- gôbbar" som drog ut en ko ur fjuset. Di drog hen- ne rätt genom väggen. Di drog kon med sig un- der "tomtestocken" /den understa stocken av väg- gen/. Detta var på våren, så kreaturen fick för litet med mat. När en var vårdslös med kreaturen och inte gav dem mat som de skul- le ha eller att en var elak mot dem, så blev tomten ond och hade elakt för sig. / Gubben Svensson tala om att han hade fått en- örfil av tomten en gång. Det var när han skul- le sko hästen. Han fick inte hästen att stå still, och då tog han och klådde upp honom. Men sen, när han skulle till att ta upp benet på hästen, så fick han en örfil, så han dansa runt, och sen var det inte lönt för honom att sticka sig in i stallet mer den dagen. Min mor tala om, att när hon tjäna på ett ställe här i Töksmark, så fick hon reda på att det var "nissar" där. Det var en häst som hade "nis- sefläter" i svansen och i manen. De var så fi- na. Och det var omöjligt att få upp dem. Det var "tomtenissar" som gjorde dem. Den hästen var alltid så tjock och fet. På samma vis var det med korna där. De var alltid tjocka och feta, vilket det fanns något att ge dem eller inte. På det stället gick det inte an att föra väsen om kvällen. För det blev oroligt om natten. Mor hade också hört att det var på ett ställe / som det bodde "tôss" under stallet. Di ville gärna bo under fjus och stall. di hade sett att det var en liten grå gubbe som kröp under stallet. Men en kväll så kom han in i stugan och vil- le tala vid hôspen. Då tala han om att han ville bjuda husbonden med sig. Det kunde vara roligt att se hur han bodde. De kom in i ett fint rum. Det var både bord och bänkar och fint på alla visen. Husbonden blev bedd att han skulle sätta sig ned vid det stora bordet. Me- dan de satt där och pratade, så började det att skvâla och rinna på bordet. Det kom från ta- ket. "Men vad är detta," sade husbonden. "Jo," svarade "tôssen": "Nu ser du här hur jag får ha det. För var gång som din häst stallar, så får jag det på detta viset." Det tyckte hus- bonden var illa och kom över ens med tôssen att han skulle flytta stallet. Tôssen blev nöjd och efter den dagen så fick djuren kött på be- nen. Det blev foder i ladan, och ingenting tröt. / Morfar var i skogen och kolade. Då skrek "tôssen" namnet på honom, när det blev fel på milan om natten. Hans far hade varit ute för "tom- tenissar", så han miste ena ögat. Han fick se en liten "tôss" som höll på och skulle ige- nom ett grindhål. Det ville inte gå. "Va går det för dig, du lille enögen", sa gubben. I detsamma så svartnade det för det ena ögat. Han såg in- te Guds dag mer med det; "tôssen" försvann. Det blev en varnad för av de gamla, att om en skulle få se något sådant, så skulle en inte härma efter det. En skulle låtsas som att en in- te såg det. Då gick det bra med en. Om en ### eller röjde sig på något vis, så kunde en få men av det. Vi fick inte tala om sådant förrän tre dygn hade gått. För att en inte skulle bli sjuk. Ortens benämningar på tomten /tôss, tomtenissar, tomtar, nissar/.
Intervju med August Jonsson (f. 1896)
Intervju med fiskare August Jonsson, född år 1896 i Skärlöv, Hulterstad. Vissa partier talas av hustrun, fru Olga Jonsson, född 1901. Inspelningen gjordes av Göran Hallberg i Hulterstads socken, Möckleby härad, Öland. August var känd som den sista vikingen på Öland och hans yrke var bottengarnsfiskare och det var han fram till den sista dagen i livet. Han var far till 12 barn som alla fick hjälpa till med fisket. På somrarna var barnens jobb att cykla runt i byarna och sälja fisken, till byborna och till de många sommargästerna.