Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Rået låter ro sig över ett vatten.
På Korsuddarna på Bromarvlandet var en tomte. En karl kom roende från Bromarvssidan, och då ropade tomten, att karlen skulle ro honom över till Pettusidan till Svaluberget. Han gjorde så, och tomten satte sig bak i ökstocken och vägde då så mycket, att båten ville sjunka. Tomten på Svaluberget såg det där och ropade: »Ro inte hit!» Men den SOM satt i båten sade: »Ro på bara!» När tomten kom i land, började de båda slåss, så att allt småskogen och stubbarna rycktes upp.
Tomtar
Tomtegubbar, ja dä va dä väl all (= nog). Det var i en la- gård i Västra Hökesäter. Ungdom låg på hö't där. De hörde hur det knäckte och knäckte i foraget (= höet) utmed väg- garna, och de såg en hel rad med små tomtegubbar, som inte var fullt en aln långa. De var gråklädda, sa min mam- ma, som var med och såg dem. Vad de hade på huvet, vet jag inte. De trodde de drog från andra dit. Vet inte, att folket satte ut mat till tomtarna.
Tomtar
Det var på en gård i Sundals Ryr. Det var en gubbe som hade en dräng, som var så galen till att svära. Så kom han hem full en gång och hade vart till stan. Och hästen bråka lite, så han rappa på'n med piskan och svor. Men då fick han sig en vinge, så han for rättigenom gluggen ut på gödselhögen. Så tog gubben och sålde egendomen sin och skulle flytta åt ett annat ställe. När han körde sista flyttlasset, så kom tomten och stack fram huvet breve gubben och sa: "I da flytter vi".
Tomtar
Jag hade en moster i Sannbutta i Rävmarken. Hon var inte sams med tomten eller nissen. Kreaturen störtade rätt som det var. En gång hade hon lagt på varmen (elden) och lagt sej på en långstol och skulle värma ryggen, och så rökade hon. Då började något kräla i ryggen på henne. Hon snudde sej för att se, vad det var. "Va är du för en?" sa hon. "Ja ä nissen", svarade nissen. Då tog hon en eldbrand och kastade efter honom. På morron hade en kviga stupat framåt och blivit nerklämd. Hon borde ha frågat honom, vad han ville.
Kloka och folkmedicin
Här bodde en gammal kärring som de kalla Fiken. Hon hade många konster för sig. Någon hade tjuvmjölkat kor för en bonde. Fiken sa till honom att han skulle bara gå till ett visst träd och från detta såg han tjuven. Hon kunde också sålla efter tjuvar. Då tog hon ett tomt såll och det höll de i med fingertopparna. Sen räkna de upp namn på misstänkta och när det rätta namnet kom så rörde sig sållet. När kor fick rödsot ordinera hon alltid att den sjuka kon skulle svälja en levande ödla.
Karl Vikberg
Fiske. Jakt. Sm har sett bärarn. Tomten. Fegljus. Flottningsarbete. Båtmakare. Slåtter. Vattenledningar över Petikån till bevattning. Spånhyvel och sågverk. V.V.: Övertro. "Spökhistoria". Sjöslåtter: skära fräkne; hässjade på vanliga hässjor. Hur vinterhässjor gjordes. Man gärdade runt hässjorna för renarna som annars åt upp höet. Sju skrindor hö behövdes för att föda en ko ett år. Mycket lite odlad hövall. Korn odlades och ibland grönfoder.
Tomten en liten gubbe.
Det fanns i en gård en god gårdstomte. Han var en liten gråklädd gubbe i toppmössa. I stallet hade hästen alltid sälglöv i krubban, ehuru sådant inte växte på gårdens ägor. Mjölskäppan var heller aldrig tom. Endast stugupigan kunde se honom, då han kom in och tog eld från spiseln på sin lilla korta kritpipa. På en tallrik var , alltid utsatt mat åt honom. En natt hade någon emellertid orenat hans mattallrik, då försvann tomten och med honom gårdens välstånd.
Stadstraditioner: Hygien och renhållning.
Att det för det mesta låg kospillning på gator och torg var naturligt, för stora kreatursskockar vallades genom sta- den till och från sina beten. Även mycken hästspillning låg på gatorna. Det var inte så angenämt i synnerhet på sommaren. Varje onsdag och lördag sopades gator och torg. Varje fas- tighetsägare hade att sopa gatan för sin tomt el. gård. Torget sopades av särskilda gatsopare, som staden anställde. Det kunde vara si och så med renligheten inne på gårdar- na i jämförelse med nutiden. All slags bråte samla- des dit. Många av stadsborna hade ladugård och stall på sin tomt, så det blev som på en ladugårdsbacke där. Sämst var det med svinhusen. Men efter 1880 fick man inte hysa sina svin i staden. Det blev så otrevlig / stank från svinhusen. Svinens skrik var heller inte tåld. Varje fastighet hade en slags binge vid utkanten in på gården. Det var en gödselkista. I den bingen kastades allt från gator, fähus, stall och svinhus. Även sopor och slask. Avfallet var en handelsvara som var värd sina pengar. Den som själv var jordägare gödslade sin åker med det. Övriga sålde det till bönderna, som kom och häm- tade det vid vissa tider. - Över denna binge var av- trädet med ett el. flera små rum. Bättre och sämre gick inte på samma avträde.
Tomtar
Det var tre gubbar i Björbol, de hade var sitt hus för lönnbränning i skogen, vid en myr för att få kylvatten. De söp där och spelte kort en gång, och rätt vad det var, så small det till på dörren. De sa "kom in", ingen kom, så spela de vidare, då slog det till men ändå hårdare, då slog de opp dörren, men det var ingen där och inte fanns det något spår. Det var lite snö och inga spår förut. De stängde, men det slog till en gång till och så hårt att det damma i kojan från golvet. De var ute o titta, men de såg ingenting, / och det var inte något spår heller. De räkna med att det var tomtar, dessa tyckte inte om kortspel. Det var en kolare som låg och kolade här borta i skogen. Då kom det in en tomte och hans fru och en liten, och de fråga om de skulle sjunga för kolarn. Men han ville inte, han blev rädd, och då gick de igen. De var små och dåligt klädda. Det var också de som hörde oppe i en höjd här i skogen, att det var tomtar som gick och sjöng en psalm, de följde en död. De var två eller tre som följde. De tåga fram sakta och grät och sjöng. Så var det som ett skott som small, och sen försvann de. De, som hörde detta, skulle sen leta på psalmen / i psalmboken, men de mindes den aldrig.
Tomtar
Det var en gång en käring, som gick omkring och tiggde här på trakten. Ett stycke från Kasa finns ett ställe, som kallas 'Brännvinskleva'. Där satte käringen ned säcken för att vila. När hon sedan lyfte säcken på ryggen, kändes den tyngre. Och den blev tyngre och tyngre. När hon kom fram till Kasa, satte hon ned säc- ken och sade: 'Säcken ha blitt så tong, så ja' tror, att ja' fått rene fân i säcken'. Just i detsamma sprang en liten gubbe ut ur säcken och försvann åt husen till. Efter den dagen ha de haft 'tomte' i Kasa. De vo- ro goda och snälla mot honom och han trivdes bra och stannade. Husbondfolket hade ett litet barn, som låg i vaggan. Tom- ten var inne ibland och vaggade. Men han var mest osynlig. Han vaggade så häftigt ibland, så de trodde / att barnet skulle ramla ur vaggan. Om de satte in en sikt, så siktade han mjöl åt dem. Allt arbete de ville ha gjort, kunde han uträtta. Men den lille 'fanten' var så illa och trasigt klädd, så de tyck- te synd om honom och sydde nya kläder åt honom och la- de invid mjöltråget. När han hade fått kläderna på sig, sade han: 'No jonker lelle sekter inte mjöl mer." Efter den dagen var han försvunnen från gården.
Jul
"Nu ä dä jul, o nu ä dä långa nätter" - den sjöng vi julafta och jul. Det var la annandag jul de gick med stjärnan i Berg och Lerdala. Det var ena långer rad allt. Det var bara poj- kar. (Minns just ingenting om dem och deras förehavan- der) Det förekom att de red och vattnade hästarna. Det kallades rida Staffan, Det förekom, när jag var barn och var hemma i Melldala. Då skulle någon gå ut och ge häst- tarna något i mun, en sockerbit eller en bit bröd. Det skulle vara så nyttigt; det skulle bli sån tur då. De skulle lämna något äpple kvar på varje äpple- träd, "för det ska jultomten ha, när han kommer", sa de. Och om jul satte de ut mat till tomten, för då skulle forts. / Berg. Anna Karlssson, född 1866: Julen 2 det inte fattas mat (d.v.s. de blev inte utan mat sedan). Att maten inte togs av bordet, det var för att tomtar kom och sådana, som hade dött under året - de kom hem på julnatten. De skulle äta då. Men det var ju inte något rört. Det skulle sättas ut mat till tomten och. Det gjorde vi, satt den i uthhuset för vi hade ett hus som var både fårahus och svinahus och veaskjul - vi hade ingen ko hem- ma - och maten, det var gröt och mjölk och stuvade po- täter. Jag vet inte varför en gjorde detta, men det var en sån sed, och då ville en vara med och hålla den.
Tomtar i kvarnhuset
Min farfar var på 1840-talet mjölnare vid Gammelkroppa i Vermland. Han hade för min far berättat många tilldragelser om sina kvarntomtar. Bl.a. var han aldrig rädd att försova sig om han i kvarnkammaren låg för att passa kvarnen. Farfar påstod sig alltid blivit "manad" av tomtarna då kvarnen tarvade tillsyn. En natt hade dock inträffat något ovanligt: Farfar var mycket sömnig och vid första maningen kunde han icke förmå sig att stiga upp. En stund efter blev han manad på nytt men somnade. Tredje gången fick han ett nyp i armen men då blev det brådtom och i hög tid kom han då ut ty kvarnen höll på att stanna genom att mjölet stigit upp i "trumman". Farfar kände sedan i flera dagar ömhet i armen och bad så farmor se efter och hon upptäckte då tvänne röda fläckar som efter ett nyp med ett par fingrar. Tomtarna voro mycket ordningssamma av sig. De fordrade att kvarnhuset skulle vara sopat varje kväll och målkärlen lagda i tur och ordning efter sina storlekar på tullkistan. Hade drängarna någon gång uraktlåtit detta blev ett fasligt väsende fram på natten. Man hörde då in i kammaren huru som kvastarna kastades på golvet, samt hur tomtarna slamrade med målkärlen. Gick man då bara ut och sopade samt ställde var sak på sin plats blev allt tyst igen.
Tomtar.
Jag kan inte säga om Sandtegen lig- ger i Svanskogs el. Långseruds socken. Emellertid berättades det, att det fanns tomtgobber där. Familjen var god mot dem och det gick alltid husbonden väl i händer. Och det var ordning både i la- dugård och stall. Hästar och kor blevo ryktade och de hade alltid foder att äta. Men så tyckte man, att stugan började bli för gammal. Man grävde grund till en ny och större stuga. Så börja- de man en vacker dag timringen. Men nu kommer det besynnerliga. Vad man byggde el. timrade på dagen var nedrivet på morgonen. Man / gjorde flera försök, men det var lika nytt för varje morgon. Stockar och stenar voro omkringkastade ”huller om buller” omkr. byg- get. Man hade kommit på den plats där tomtarna bodde. När man såg att det inte blev någon ändring, så sluta- de man att bygga. Först, innan de börja- de bygga, hade de de grannaste kreaturen på bygden. Men efter den dagen började magra av och tynade bort. Det ena dju- ret efter det andra dog. Husbonden, som en gång var så förmögen och mäktig, blev alldeles utfattig. Tomtarna voro tocke (begivna) efter tobak. De voro väldigt starka för att vara så små. Om de blevo utskjutna, så förstörde de allt och lämnade gården.