Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
En sägen om en tomte, eller en skyddsande på en skuta
En skuta som de hade en gubbe på, som brukade att hjälpa dem ibland, låg en gång i en hamn vid Bornholm. Det fanns ingen av besättningen på skutan, som visste hur tomten hade kommit ombord. De hade frågat skepparen en gång, men han ville inte höra talas om det. Man trodde dock inte att det var han, som hade skaffat tomten dit, utan den skulle ha varit där redan då han fick skutan. Antagligen var det någon av de skeppa- re som haft skutan förut, som skaffat den dit med några trollkonster. De hade nu legat i hamnen vid Bornholm ganska länge emedan de ej kunnat / gå ut för storm. En dag var det dock något lugnare och då gjorde de sig segelkla- ra, men så visade det sig att det var alldeles omöjligt att få upp ankaret. Skepparen, som förut varit ivrig för att komma i väg, lug- nade till betydligt och sade: "Då får hon ligga där och svänga, så lossnar det väl nån gång." Fram på dagen började vinden så småningom att friskna i, och övergick rätt snart till en hård storm. Det kunde därför inte bli någon tanke på avsegling, utan i stället måste de gång efter annan gå och länga på ankarkättingen. Alla de andra sku- torna som gått ut kommo in igen segelslit- na och med andra skador, så det var en tur för dem att de inte kunnat få upp ankaret. Nästa gång som det blev "godväder" och de skulle lätta ankar mötte det inte den minsta svårighet att få upp det. De förstodo då att det var tomten som hade / hindrat dem från att få upp ankaret, e- medan han vetat hurudant vädret skulle bli, och därför ej velat att de skulle ge sig iväg. Detta sade också skepparen att han anat redan innan stormen kom, men han hade ej velat säga något om det. Det var aldrig någon av besätt- ningen som lyckades att få syn på tomten, men en kväll hade en av dem varit i land och festat en smula, så att han gick lite ving- ligt när han skulle ombord. Just som han hade satt fötterna† gjorde hon en kraftig över- halning och då kände han att han trampa på något som skrek till ett tag. Och strax efteråt fick han sig en så kraftig örfil att han föll pladask i däcket. Det var tomten som slog, för det han hade blivit trampad på.
Festeldar.
Kvällen före första maj tändes stora eldar på ber- gen. Jag tror att de börjat mer på senare tid med de eldarna. Men den 16 maj gjorde de "peregrinuseller", å det var en gammal sed, för det talade far om också. Dessa eldar tändes på bergshöjderna. Ungdomen drog ihop en massa ris, så lades något tomt tjärfat i elden. Då "hôja" de å levde värre. Den som fick lågan att gå högst å synas längst var värst.
Troll
"Trôlla" bodde i bergen. I sådana berg som det lät som inhåligt när en gick eller körde, bodde de. Det var så säkert, sade de gamla. Jag vet t.o.m. att jag varna- des när jag var barn, att springa eller gå hårt, om jag hörde att det var som ett tomt rum under mig. Det var "underjordiskt folk" som bodde där. De gamla vil- le väl inte precis säga troll, utan de sa "de underjor- diska". Sätterkuller hade varit med och hört när trollen for med boskapen om kvällen. Hunden var med och skällde. Och det sjöng i bjällan som mu- sik.
Tomtar
"Tomten" kunde göra sig till ett rött klot. Det hade mormor sett. Det var en kväll hon skulle gå ut ett slag och till vedbacken. Jämt hon kom å skulle bö- ja sig ned å ta första vedträdet så kom ett eld- rött klot å snurrade alldeles förbi henne å in un- der husen. Hon släppte vedträdet och gick in. För hon förstod att detta kom för att hon gick å skulle ta ved efter det blivit mörkt. Hon såg det aldrig mer än den gången. Hon sade, att det var "tôm- ten" som skulle skrämma henne, för han kunde gö- ra sig till sådant.
Tomtar
I Ranglebyn fanns tomtar. Far min skulle ge häs- ten "nattfor" en kväll, å när han kom i stallet, så slock- nade lyktan. Han tände den, men hade jämt tänt den, så slocknade den igen. Då svor far till, men i detsamma fick han en örfil, så han måtte gå in. När han kom till stallet på morgonen så hade hästen full häcken med hö. Efter den betan så vågade inte far svära i stallet. Tomtarna flätade manen på hästen, det var fullt med tomteflätor i manen.Det var omöjligt att få upp dem.
Spöken
De som dött en förtidig död "geck igen". Sådana som omkommit, tagit livet av sig el. mördats fick inte ro i graven. Sådana som hade brott på sitt samve- te å inte hann att tala om det innan de dog, gick också å spökade. Om en kunde tala dem till så fick en inte ont av dem mer. På somliga stäl- len höll de sig allt illa för att det inte var fred om nätterna utan det ramlade å var väsen, men det trodde de att det var tomtarna som inte höll fred. Tog en något från kyrkogården så fick en inte fred för de döda.
Tomtar
Anna på hörne var en gumma, som påstod att hon sett tomtar. En dag gick jag till henne och sa: Ni som är så gammal kan väl tala om, ifall Ni sett några tomtegubbar. "Ja,"sa hon, "tocka ser jag tätt, tätt." Det värsta är att när jag sopar i lagårn sen det blivit skymt, så hålls det och sopar till långt in på natten. Och när vi är i vedboden och hugger ved sen det blivit "skymt", så hålls det och hugger till långt in på natten. Och i stallet står hästarna svetta så att det dryper av dem. Så här är då allt "kvällvart".
Nissar: kon pinkar på nissebo julafton.
Nissar hade de i Björfjäll här i Röra. Nissarna bodde under fä- huset. Husbon kom en julafton å skulle ge djura kvällsmat. Då kom han nissen å sa sä här: - Han ska vara snäll å flötta den ena koa ur båset, för ho pinkar på tallriken för mej. Andra dar på årt får ja nöja mej mä de, men på julafton töcker ja dä ä tråkit. Han gjorde tomten te lags.
Tomtar
På ett ställe hade de så bra hjälp i ladugården. Den var "môka" varje morgon. Korna var så skrapade och fina. Det var en nisse, som gjorde det. Så led det till jul. Husmodern hade sett att han var så trasig. Hon lät pigan sy kläder, som tomtgubben skulle ha om julafton. På julafton så gick hon och hängde ned kläderna i ladugården. När folket kom dit nästa gång, så kom tomten och hade de nya kläderna på sig. "Grann gutt môker inte fjuse mer", sa han. Sedan fick de aldrig någon mer hjälp av honom.
Gårdsrå och tomtar
Ja såg en tomte en gång, å den såg ja här jämter nye vägen. Han va liten, å grön mössa hadde han. Mor mi å ja å så en syster, vi skulle gå å hälsa på en bror; han bodde nere i Gränna. Då när vi kom ve länsgränsa, så hadde syster blitt ätter, å vi stannte å vänta på'na. Då kom de en farande över vägen, så de va så de rök ätter'n.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
I synnerhet under skördetiden bar man förut varje kväll ut ett fat gröt i anderstugan för gårdstomtens räkning. I Sommarö (i östra socknen) bibehölls seden ännu för kort tid tillbaka. På något ställe i socknen skall för lång tid sedan ha inträffat, att en dräng smög sig in i anderstugan och åt i nattens stillhet upp gröten samt gjorde i stället sina behov i fatet. Sedan hördes tomten klaga: »Sju milar och sju skylar och sk-t till mat».
Tomten en liten gubbe.
Vid någon gammal stugas uppbyggande, arbetar gubben aftnar och nätter med, utan att jag eller någon annan kan märka vad han gör. En gång på en frierifärd såg jag i verkligheten själva tomten i manlig gestalt. Om det var gårdsgubben eller någon annan, vet jag ej, men vid sidan av en smedja, ett litet stycke borta från mangården, blev jag hon om varse. På samma ställe tog han en afton hästen fast för mig mitt på vägen, utan att jag dock kunde se någonting. För att undgå faran, skyndade jag att leda hästen, och på så sätt slapp jag helskinnad ur striden.