Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomten var la för det mesta en välkommen gäst var han var. Aldrig fanns det mer än en tomte på ett ställe. Det var en sägen att det var en tomte på ett ställe, och en gång fick bonden se tomten komma och pusta och skulle kliva över logabalken med ett halmstrå. Då sa' bonden: "Åh, du behöver inte pusta för så lite." Då sa' tomten: "Jag ska dra ifrån dej lika mycket som jag har drat te dej, ska du få se att du blir inte feter."
Forsgubben
Forsgubben skulle visst vara som tomtarna, så att han inte tålde, att de störde honom om nätterna. I sågen vid Borgeby höll de på för länge en kväll och då kom han och höll i matbänken för dem, så att den gick inte fastän allt det andra gick. De brydde sig inte om det utan höll på och sågade och matade i själva, men då stannade det ena efter det andra och till sist gick hela vattenhjulet sönder med ett väldigt brak. Annars lärde de allt kunna få hålla på om nätterna också, om de gav honom en slant eller en matbit eller tobak eller något sådant.
Kloka och folkmedicin
Här bodde en gammal käring, som de kalla Fiken. Hon hade många konster för sig. Någon hade tjuvmjölkat kor för en bonde. Fiken sa till honom att han skulle bara gå till ett visst träd och från detta såg han tjuven. Hon kunde också sålla efter tjuvar. Då tog hon ett tomt såll och det höll de med fingertopparna. Sen räkna de upp namn på misstänkta och när det rätta namnet kom så rörde sig sållet. När kor fick rödsot ordinera hon alltid att den sjuka kon skulle svälja en levande ödla.
Tomtar
I Sandtegen finns "tomtgôbbar". I gården hade de vita kor i lagården och så hade de en vit häst. "Tomtgobbene" tyckte inte om dessa djur. Det var inte ovanligt att den svarta hästen stod å hade fullt upp att göra medan den vita stod å bet i krubban som var tom. Så ha- de lagt på en vit kalv. Så var det en julmorgon alla i huset voro klädda å skulle fara till Svanskogs kyrka. Dot- tern i huset skulle göra en tur till lagården innan de reste. När hon kom in så var den vita kalven borta. Hon letade över allt i lagården men fick inte reda på honom. Dörren mellan ladan och lagården var låst å alla andra dörrar. Men så kom hon att se upp på en hög halmstack. Där stod kalven. De fick mycket arbete med att få ned kalven. Det hände aldrig annat än olycka med de vita korna. / Endera bröt de benen av sig när de kom ut på våren eller ock var det någon som bröt nacken av sig. Till sist fick de göra av med alla djur som var vita eller hade vita fläckar på kroppen. Anders i Sandtegen var till staden en gång. Han kom hem bra sent på kvällen. När han kom inemot Sandtegen så fick han se att det lyste i alla fönstren i stugan alldeles som på julottan. När han kom in så var det "kôl mört" å alla låg. Det var tomtarna som hade lyst. Dottern gick till visthusboden. Det var i skymningen. När hon gick på den ena vägkanten, så gick en liten gub- be mitt emot på andra sidan. Det var som en liten pojk med ett gammalt ansikte. I Sandtegen fanns de sista tomtarna i Svanskog. I Hagen i Näs bodde också tomtar. Gubben Lars i Hagen visste så väl om sina tomtar, å han våga- de aldrig komma hem från staden efter sol. Lars körde järn till staden från Svaneholm, för det var på den tiden det var järnbruk. Alltid såg man Lars komma hem / först från staden. "Lars törs inte komma sent hem för sina små gubbar", brukade de säga om Lars. För kom han sent hem så slog hästarna i stallet hela natten. En gång körde de råg. Och nu var det så i den gården att det inte gick an att köra in det sista lasset efter sol. Men nu hände det att de kom försent med lasset. I botten på kärran hade de ett gammalt täcke för att inte spill- säden skulle gå förlorad. När de hade kastat in kärvarna så kastade de till sist täcket, men det skulle de inte ha gjort för täcket kom tillbaka med en väldig fart å slog till först den ene å så den andre. Sedan vä###### det råg he- la natten, så hårt, att det hördes från Sjöviken till Strand. Förut bodde bonden ###### på gården. Under hans tid fanns också tomtgubbar. Då höll de sig i skorstenen å litet varstädes.
Tomtar
När en låg å "kôl", så blev en väckt, när det blev nå- got fel med milan. När kolaren vaknade så brann milan. Om det arbetades litet senare än vanligt, så var det farligt. En bonde tussade ut hunden på nat- ten, för att han inte fick fred för tomten. När hun- den kom in igen, så var huvudet på sned. Det blev aldrig sittande rätt mer. På ett annat stäl- le fick aldrig kärlen vara ifred om natten. Rätt som det var, så ramlade de ned. Det hördes så, men när en kom och såg efter, så hang de som de skulle gö- ra.
Tomtar
Först på när jag bodde här fanns en såg och en kvarn här- nere vid bruket. Det slog aldrig fel än att mjölnaren gick till sågen och kvarnen med en #### mat på julafton. Det skulle "tomten" å "strömgôbben" ha för "go hjälp" under året. På jul- dagsmorgon var maten borta, å de trodde att det var de bå- da gubbarna som hade ätit upp den. Jag hörde också ofta talas om, att det skulle vara "tomtety" i stallet å lagården på Svaneholm. Det blev så oroligt om någon förde väsen där. Tomten slog till den som han inte tyckte om.
En myntskatt.
En av Ber:s förfäder var med i "finska kriget". Han bodde på Stom- men i Dverstorp. Innan han drog iväg grävde han ner sina pengar under stuggolvet. Han kom aldrig tillbaka. Längre fram i tiden byggdes ett nytt boningshus strax framför det gamla. Detta revs och sedan odlades köksväxter på tomten. Någon gång på 1870-talet hittade ett par kvinnor, som arbetade i kållandet, elva tjog fyra-riksdaler. Ber. ansåg sig vara rätt arvtagare, men han hade ju inga bevis, utan skatten gick till staten.
Gårdstomten
I Hafstena by bodde ett par bröder, som kallades "Dungla", troligen efter ett ställe Dungen, som de voro komna ifrån. De voro rätt förmög- na i många år fast det på sista tiden, de levde, gick ut för dem. Folk sade, att de hade tomtar, som drogo dit deras rikedom. Ingen hade sett sådana, men att gården vaktades säkert det visste man berätta. "En våga aldrig en kväll ställa sig och pissa utanför ladugårdsväggen, ty då fick man hastigt en sådan hisklig örfil att en knappt orkade siga upp igen."
Tomtar
Johan Olssons morfar och hans bror, som hette Jon Olsson gingo ut för att sätta en vad. Då fick Jon, men inte hans bror, se fyra tomtar, som åto gröt ur ett fat. Bredvid sig hade de ett ljus. Johan, som inte såg tomtarna, tro rätt i grötfatet. Men då stack en av tomtarna honom i ryggen med en kniv, och sedan dess var han länge sjuk. En annan gång sutto tomtarna på andra sidan vägen vid ett ställe, som kallas Samslotten och slaktade en gris. Bredvid sig hade de ett tänt ljus. Det var vid Röa vid Stockevik.
Tomtar
På den tiden jag innehade ryktarebefattnin.gen på Nordanå fick jag alltid beröm såväl av husbonden, som ock av andra för det jag höll kreaturen så blanka. Men sanningen att säga, var icke detta min förtjänst, utan det var en liten rödluvad tomte, som varje morgon innan solen gick upp och innan mjölkerskorna kommo i lagården, hjälpte mig med detta. Varje natt rullade han också ned hö från stänget och jag behövde aldrig syssla med sådant. Men så lät jag honom också varje julafton smaka både fisken och gröten, varöver han var mycket förtjust och storbelåten.
Tomtar
Det fanns i min barndom en gård i Oppmanna, där man trodde att tomtar eller annan dålighet drogo välstånd. Man sade de hade med Goe-Nisse att skaffa och att de mött hela lass med säd nattetid som kördes dit och lastades av. Naturligtvis togs denna från annat folk i trakten. Jag låg där en natt, och hörde själv hur det skrapade och dunkade på det ovanför mitt rum belägna magasinet. Det föreföll mig som om man där tömt stora säckar. Men ingen syntes. På morgonen talade jag om detta för drängarna och de sade att det skulle jag icke fästa mig vid, emedan sådant i den garden var vanligt.
Gastar
Jösse i Mulseryd hade svurit sej till marker, som inte var hans. Han fick gå i hundra år efter sin död och ropa: "Uve vad, Barna kulle, Tomta rör, Lellegårds åbro, Gresslå, Haje å, hunn!" så hojade han. Det var den rågängen, han hade gått upp. Sedan hade han tagit jord på sin gård och lagt i sina stövlar och svurit, att det var sin egen gård han stod på. – Det var la en gast. Det var sådana som hade hört honom skrika så, när de var nere vid Greslaå och satte ut krokar. Gick de vilse i skogen, så hade gasten lurat dem. Då skulle de vränga rock eller mössa.
Tomten varslar förändring av väder.
Det förhar sig stundom så underligt hos oss, och jag har hört, att det är sammaledes på många andra ställen i byn. Jag kan inte förstå, vad det kommer sig av, men mycket besynnerligt är det. Bara det tänker börja vända om vinden, och man träffar vara på skullen hos oss, så får man höra, hur det helt sakta knakar och tassar i väggarna och takstolarna. Skulle man vara rädd av sig, så skulle man bestämt kunna tro, att någon osynlig människa skulle vara där i lag med en på skullen. Men de där gamla säga : »Gosj, tomten flyttar nu åt en annan vrå. Nog får vi snart en annan vind».