Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var ett "spöke". Han skrek där någon hade drunknat. Di påstod, att den som hade drunk- nat gick igen som en gast. Men hur gasten såg ut, vet jag inte.
Gastar
Mina föräldrar bodde i Slottsskogen. Där kun- de man få höra gasten ibland. Mor sade att det var gasten, som skrek. När han skrek så skulle det bli lik i närheten. Hur denna såg ut fick jag aldrig någon förklaring på. Men jag skulle nästan tro att det var katt- ugglan.
Gastar
Gasten hörde jag talas om. Han kunde sätta sig på lasset, så hästarna orkade inte dra. Hade de ett skjutvapen och sköt av ett skott, så gav han sej i väg, och då bar det av, så svetten rann av hästarna. (Vet ej mer om gasten.)
Gastar
Gastar var såna som hade dött på sjön. De var ute på holmarna i sjön, och en kunde höra dom ropa om nätterna. Hörde man gastar så skulle det bli olycka. Om man hörde gastar, så tydde det på storm. (Anonym 80 år)
Gasten
Jag var med några pojkar och gjorde påskevaka. Då var där en som skäckte efter gasten. Denne sade: "Jag skall lära dig". Och pojken fickbära gasten ett stycke, men han orkade inte långt utan blev snart liggande, så att de andra fick bära hem honom.
Gastar
På ett "hoggster" (ett nedhugget skogsskifte) här i Viljamsbol hörde jag som yngre gastarna skrika. En kvinna hade gått och fött ett barn här. Barnet hade hon dödat och grävt ner vid ett träd. Vid stenmuren vid Aspåsen, söder om vedskjulet har jag hört, att de bruka höra gastar. Likaså på Heden mitt för Mantäppan. Sydväst om Per i Sund inne i skogen har man dödat ett barn och grävt ned det under en gran, och här hörs också gasten.
Gast tynger bördan
Här var en de kallte "Korslin". Han talade om, han var ute och gick en gång. När han kom uppåt Hägghulta lid, hörde han gasten skratta. Då gjorde han spektakel av gasten och gjorde ett skrattande. Då hov det sej på honom, så han orka' knappt gå. När han då kom till Magerhulta bäck, blev han kvitt'en. Se gasten orka' inte över vatten. De räkna' det för spöke, kan jag väl tro. När de då skulle skratta åt den, hov den sej på dem, och så dåna' det uppe i trädtopparna.
Gastar.
Gastar var sådana som blev borta på sjön och som gick igen, därför att de inte kommit i kristen jord. Nere vid Amhult hade ett sådant lik blivit uppkastat ur sjön. Ingen brydde sig om att begrava det, utan var och en som gick förbi kastade några stenar på det. Men man fick ingen fred, för så fort det blev mot styggt väder gick gasten omkring och ropade nere vid stranden. Så till slut måste man ta och begrava liket, och sen blev det tyst. Några fiskare, som gått i land ute på en holme, fick där se en gast som låg och sov. De smög sig fram och tänkte binda gasten x. Men när de skulle binda hop / fötterna på honom gick det inte, för benen var inte lika långa. Då utropade en av fiskarna: "Hade jag haft min bile långe, skulle jag gjort dem like långe!" Min morfar träffade en gång på en gast, som bad att få komma med och bli förd hem till sin ö. Men morfar vågade inte ta upp gasten i båten. Om det fanns gastar på land, där man ville landa, så kom linorna, som kastades i land, farande tillbaka i båten. Om man pinkade på linan hjälpte det, då vek gastarna.
Gastar
Om en kvinna tog livet utav ett okristnat barn så blev det en gast sedan. Han for omkring och skrek om nätterna sedan. Det var en gubbe som hette Göras Jan som bodde i Tömte. Han var ute en kväll och gasten for omkring honom och skrek men så gick han förbi en korsväg och där kunde inte gasten komma förbi utan stannade där och skrek. När Göras Jan var på hemväg så var han kvar där och skrek och sedan for han omkring honom och skrek. Då frågade Göras Jan honom vad i alla världen han ville som skrek så förtvivlat. ”Jag vill ha namn” svarade han. ”Ja, du får väl heta Göras Jan, som jag, det måtte väl duga”, tyckte han. Och då blev gasten tyst och han slapp ifrån honom sedan. Men gasten har jag hört många gånger jag med och han har hållit på att flyga på mig många gånger. Anm. Det är bland äldre personer i Värmland ytterst vanligt att gastens skrik identifieras med kattugglehanens locktoner. De brukade borra hål i trösklarna också och i det hålet hällde de tjära och sedan slog de en tapp över. Det var väl mest i ladugårdarna de gjorde det och det var väl också för att inte något otyg skulle komma in där.
Premiärturen i GKSS-ekan
Han hade seglat förr den gasten
Gastar
Det var barnskrik på ett ställe i skogen. Det var en gast, som skrek. Det skrek från en stubbe. När de kom att se efter, så fanns ett litet spädbarn under stubben. När de hade fraktat barnet till kyrkogår- den, så slutade gasten att skrika. Detta talade min mor om.
"Smått, smått muteregn!"
Det var två gubbar ute och gick en kväll. Så var det väl så, att den ene skulle hitta på det ena lustiga och den andre det andra. Som de gick fick de höra gasten hojta borta i en kulle. "Smått, smått muteregn", sa gasten. "Stort, stort stuperegn", sa den ene gubben. När då han hade sagt det, kom de till en ler hålbäck, de skulle över. Då kom gasten och la till den, så han stod på huvudet i bäcken. Så sa gasten: "Stort, stort stuperegn". — Härma honom gick inte, det var då han blev arg. Gasten var en andevarelse som fick vistas mellan himmel och jord. Han slog aldrig lägre än som oxen bar oket. Det som var över slog han till; men var det så att man kunde huka sej ner så man kom lägre, så var det inte farligt. Blev de gastkramade, blev de fördärvade riktigt. De kunde till och med bli fördärvade för alltid. Ja, han kunde till och med krama dem, så de dog. Gasten kunde visa sej ibland som en fågel och ibland som en häst.
Gastar.
De talade om här skulle vara en gast här nere efter bäcken. Här var en kvarn inte långt häärifrån. Det var en karl, som hade stulit mjöl där. Han hade kokt gröt och satt och åt - så sköt de honom. Och så blev det en gast av honom. Min faster var ute och hörde honom en kväll. Jag minns grannt, när faster kom in - hon var så häpen och sa, att hon hade hört gasten. Och jag tycker jag minns hon blev sjuk också. De fick inte härma efter honom. Det skulle vara några poj- kar, som gjorde det, berättade mina föräldrar. Och där kom någonting och slog omkull den ene.