Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de, som hade sett så- dana. De var så rysligt granna framtill, men baktill var de som ett ihåligt baketråg. De hade för sej det skulle vara något skogsrå som förvillade dem, om de gick vilse. Då skulle de vränga huvudduken eller också en tröja eller något annat de hade på sej, så hjälpte det.
Vattenväsen
När de byggde kanalen i Trollhättan var det en skogsrå eller sjörå som hindrade sprängningsarbetet, de fick inte skotten att gå. Men om de tände och hann innanför en havande kvinna i sängen, så skulle skotten kunna gå. Skogsrår och sjörår var så rädda för skott, så att de hindrade dem att gå, men fick de bara tända det första så gick det.
Skogsväsen
En gammal gubbe i Forsnäs, som hette Kull, möt- te "Skogsråa". "Ho va så där hôddasplaggen" (i var- dagsdräkt) brukade han säga, när han talade om henne. För att inte han skulle bli bortvillad av henne, vrängde han rocken, gick baklänges och läste Fader vår. Mor- mor sa', att hon var stygg å hade en ihålig gran till rygg.
Skogsrå
Skogsrå såg man ofta föritia här å Orust. Att tala till dem eller svara på deras frågor var farligt i all synnerhet fick man ej uppge sitt namn ty då fick skogsråa makt öfver dem och då hon kallade på dem var de tvungna att gå till henne om de också va mitt i natta. Det hjalp inte om de satt i vänners lag, va i arbete eller låg å sof. I skogen mellan Töllås och Söbben i Torps socken sågs ofta skogsråa. Framtill var hon skön att se men baktill som ett tomt baketråg. En gång var Lars Henriksson från Stora Bäcken på hemresa från Uddevalla marknad. Då det om kvällen blef för mörkt att segla lade de i land vid Furunäs brygga. Då Lars mötte ägaren till huset der sade han vi lade till här och tänkte få låna hus här men det får vi väl intet för ja ser i har främmande här. Nej sa mannen / de har vi intet, såg du någon? Ja sa Lars Der stod ett fint fruntimer på bryggan när vi kom je trodde i hade herrskap här. Jaså sade mannen va hu här no igen men du tala väl inte te henne? Nej de gole je inte. Ja de va di lycka eljest hade det ej gått dig väl. Å de va skogsråa som de sett på bryggan.
Skogsväsen
Min svärfar mötte "skogsråa" en gång han var ute och jagade i skogarna. Hon var som den fulaste gamla käring. Håret hang runt ansiktet. När han gick förbi henne skrattade hon, men för övrigt sade hon inte ett ord. Hon försvann mellan trä- den. Han berättade denna händelse många gånger. Och han påstod, att den var san- ning.
skogsväsen.
Vi skulle gå hem från flötinga. Så tog kamraten mig i armen och sade: "Ser du den- na?" Då fick jag se ett kvinnfolk som gick före oss i vägen. Jämt som jag fick se henne, så kut hon av vägen och blev tvärt borta. Det var "skogsrå." Den kunde en få se både på vägarna och i skogen. Bara en var tyst och inte sade något så fick en vara ifred för henne.
[saknas]
En man, som hette Vennerstrand, fick besök av skogsråa, vilken tilltalade honom med orden: "O, Vennerstrand, o, Venner- strand du sköna, förlova dig med mig, och du ska bli den rikaste på jorden". "Nej, heller ja dö vill, nej heller ja dö kan, ty du är ingen ärlig mans kvin- na," löd Vennerstrands svar.
Skogsrå
Det var en gubbe här, som gick och högg i skogen. En gång så kom han hem och var så underlig. Han var vilsen. Han kunde inte sova om nätterna. Ibland så rände han iväg till skogen mitt i natten. Han hade träffat skogsråa, och hon hade fått makt över honom. Men en dag tog de och spikade mässingsstift under hans stövlar. Sen kom han hem och var som folk igen.
Skogsrå
"Utalandsbönra" — bönder från södra Värmland korn uppåt här med haverlass och skulle sälja. När de kom på Ulvhea, så fick de se en gruvligt fin herrgård. Vid den herrgården fick de sälja all havern och fick bra betalt. Sedan nattlåg de i Torp. Folket där förstod att det var skogsråa, som hade köpt havern av dem.
Sjörå
En gång för ett par mansåldrar sedan var ett stort slagsmål ute i Juniskären vid Ol Ols. Ingen såg, vilka som slogos, men det var ett plaskande i vattnet, ett skrik och en olåt, som var väldig och hördes vida omkring. Slutligen "gav sig sjörå på skogsrå", som måste taga till flykten under stort brak inöver land.
Skogsrå
I Fagre under Angetuva var en gubbe, som hade fått att göra med skogsråa. Han kunde skjuta vad som helst, bara han fått tala med henne först. En gång mötte han henne. "Ja har ett djur som ja inte kan skjuta", sa han. "Då ska ja ladda åt dej, så att du ska kunna skjuta mej till och med, om du vill." Hon laddade, och han sköt henne.
Uppgifter rör: Skogsväsen
Det var så att en skogsrå, som bodde i Erserudskogen skulle till Kalvhagen för att köpa salt. Hon hade det stora saltkaret, kyrkans dopfunt, under armen och flängde iväg över gärdena tidigt en morgon. Men så kom en vargflock och följde efter henne. Emel- ertid sprang skogsrån allt vad hon orkade för att hin- na undan vargarna. Det gick också bra, och hon orkade springa sig upp i en glugg till ett ränne vid Kalvhagen. Där satt hon i gluggen med benen ner och retade vargarna. "Lasse ta fot, Lasse ta fot" Men en dräng i Kalvhagen fick se henne och han smög sig upp på rännet genom en glugg och rände skogsråa i ryggen och sade: / "Lasse, ta då gärna alltihop". Och skogsrån föll ned och blev uppäten av vargarna, men sedan kom "saltkaret" till kyrkan. Och så an- vändes det till dopfunt. Prästen ### hade påstått att man ha- de skaffat hit vargarna för att de skulle rota ut skogrået.
Övernaturliga väsen
Tomtar. När kvarnhjulet inte vill gå, sa' dom, att det var en tomtgubbe, som höll i hjulet, därför att han var arg för något. – Min farmor tala om, att när hon var ute ō åkte en gång, kom det en tomtgubbe ō bad att få åka med, ō det fick han. Han tackade för skjutsen, när han gick. Skogsråa. Skogsråa hölls vid milerna, ō när det brann i milan sa' hon till. Hon ropa dom vid namn, ō kom dom inte då, så tog hon bort dörra, så di' va' pocka te' å gå ut. – Skogsråa bjöd en gång en kolare pengar, men han vågade inte ta dom, för han var rädd för henne. När dom byggde Tidö slott åt Axel Oxenstier- na, sa' dom, att det blev mer byggt på nätterna än om dagarna. Det var "såna", som byggde där då. Klokskap. Om man hade blivit sjuk vid vatten skulle man offra 2 nävar salt i källa. Så blev man bra.