Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten bar till dem på natten, men det var endast de han tyckte om som han bar till Om jul sattes ut gröt och mjölk till tomten i källaren, för ingen fick lov att se tomten. Tomten bodde i någon bergskreva.
Tomten tål icke slarv.
I gamla major Tåbens tid på Prästkulla var där en dragon, som hette Erman. En kväll skulle han fara någonstans i majorens ärende. Han svansade då upp hästen, förrän han sprang på ryggen. Då han kom hem, så skulle han lösa upp svansen. Då han inte med fingrarna fick upp knuten, för det var kallt, så tog han fram kniven och skar upp den. Med samma fick han en örfil av en osynlig hand. Det var tomten, som slog honom. Erman, som stammade, sade då: »Ska, ska, ska, tu, tu, tu slå kronans karl tu!».
"På småställena åter var det nätt om förråden"
År 1939 gjorde insamlaren Linnar Linnarsson en uppteckning från Hudene socken i Västergötland. Där berättar smeden Adolf Johansson (född 1863), bönderna Adolf Gustafsson (född 1863) och Verner Karlsson (född 1870), Carl Henriksson (född 1872) och Kristina Johansson (född 1851) om tiden mellan den gamla och den nya skörden då det ofta var tomt i förråden. De berättar också om rågsådd. Uppteckningen hör till frågelistan Höstarbete – tröskning och malning.
Tomtar
Om någon knackade eller bullrade vid el. efter sol- nedgången, så knackade det och förde väsen hela natten. Far var slöjdaktig. En kväll stod han i kåven å packade med en hammare. Se'n höll det på hela natten. "Jo jo", sa' mor, "där har vi för att du glömmer bort dig". Pappa sa', att de gubbarna inte rack längre än till knäna på en vanlig människa. - På morgonen stod hästarna svetta som om de skulle ha varit med om det värsta arbete. Det var "tômter" som piskade å slog dem om natten. Stallet var inte byggt på rätt plats. Då fick inte kreaturen vara i fred. Bordet för "tômten" blev orenat. Om bara tomten fick uträtta det, å huset blev flyttat, så blev det bättre. Efter vad far sade, skulle det ha funnits tomtar här på Alvik. Det var aldrig riktigt säkert för / buller å oreda om nätterna. Det går en källåder under stugan. Det skall inte vara bra. Det blir öppning un- der huset å det var inte som det skulle vara. De gamle ville inte ha en källåder under stugan. Men det kunde ju hända att inte ådern upptäcktes förrän sedan huset var byggt. I stall och ladugårdar höll också tomten till. Han blev så grinig och led om de gjorde honom emot. Om jul- kvällen fick han gröt i en skål. Guds ord har tagit bort alla sådana väsen. Så har han inga gamla hus att vara i längre.
Tomtar
Min far låg ute o kola, en gång ropa tomten "Johan" åt honom. Han hade fyra milor, o han gick te alla fyra, den sista var det fel med. Tomtarna skulle vara alnslånga, sa de. Det var en fru i Hornkullen här i Kroppa som brände bränn- vin, e natt ropa det: "Anna-Greta!" Men hon akta inte på detta, då skrek det: "Anna-Greta, di tar bränn- vinet ifrå däj!" Då var det några människor som tänkte ta brännvinstunnan, men omkring / tunnan var en ring av tomtar som försvara den. Det var en piga som hade så mycket att göra, o så skulle hon sikta mjöl också sen om kvällarna. Då var det en tomte som sikta åt 'a, o för det lät hon sy nya klär åt en. "Nye byxer, ny tröje o ny mösse, sikter aldri mer," sa han. En bonde stod på logen o tröska, o en tomte kom mä ett ax o flämta så. "Ja, dä va nôe (något) te bôle (börda)," sa då bonden. "Ja, droge ja så mycke frå däj som ja droge te däj, så vore du skäli te kar," sa tomten. Och det blev dåligt för bonden sen.
tomtar.
Folk tala om att di hade sett ”tomtgôbben.” Mi- na förfäder påstod att di hade sett små gubbar. Folk hade nytta av dem, om di gick dem tillhanda. Di hade bättre nytta av kreaturen. Tomtarna såg om kreaturen å drog till dem foder. Men det var inte på alla ställen di hade tomtar. Men på det ställe där de var bofasta, så ställde di så att allting blev drygt. Å när en kom in i ladugår- den eller stallet så stod djuren å åt. - Där det var ”kvällvart” gick det inte an att dundra, för om en dundra, så höll di på å dundra på samma vis tills efter högsta natten. - Mormor tala om att hon hade sett två ”tomtgôbber” med röd mössa. De stod på en gödselstad. Di arbeta så friskt. / Å di hade var sin käpp. Rätt som det var så stanna di i arbete å böjde sig å vila på käppen. Det var som di skulle stå å prata med varandra. - En annan gång så gick hon en gata ned från Högbodaby. Det var en sensom- markväll, så det var skymt. Då gick det en liten grå gubbe med en stor svart hatt på huvudet före henne i vägen. Hon gick fort för hon trodde att hon skulle kunna gå för- bi honom. Men han ökade så han var lika långt före henne. När hon kom fram till en lada, så blev han borta där.
Tomten ofredar dem, som komma i rian, badstun, på skullen.
Där ett stycke från Stengärdsgrindarna mitt i byn stod det förr en ria, där det spökade oregerligt. Det hände sig till exempel en gång, då Sletos folket, som ägde rian, skulle ämna gå i rian och tröska, att ritomten spottade kvinnorna, som skulle gå in först, mitt i ansiktet, så de skulle inte ha vågat sätta dit näsan, om de inte hade haft karlafolk med sig. Sletos Abb, som var husbonde, steg då in genom ridörren och svor det värsta han kunde, att tomten skulle då ryka och dra för den och den. — En annan gång hade Sletos Stava lovat Kugg Fia, som bor där utmed åsen, att hon skulle få gå och stoppa i en halmdyna i rian. Nå, Fia gick och tog pojken sin Isak med sig. Men det var inte möjligt för dem att få något halm i dynan den gången. Så fort de skulle ta i en halmbåstapp, så brakade det till i riväggen eller dundrade det på parsorna eller också tassade det i halmen. Till slut måste de packa sig dädan, fast det var mitt på ljusa dagen. Åter en annan gång skulle några pojkar gå och försöka trotsa ritomten, men bara den första av dem fick in huvudet genom ridörren, smackade tomten honom ett slag på käften, så han kopplade ut samma väg han hade kommit. — Ännu sedan de flyttade bort rian, så spökade det på den där gamla platsen.
Folktro om djur å tussar m.m.
När de köpt eller bytt sig till en ny häst så skulle den äntligen inledas i stugan samt fram till spisen, så sattes en bråpan- na mitt på golvet, och ur denna fick hästen äta något som han gerna ville ha. För cirka en mansålder sedan var det mycket vanligt att under höst och vinter- tiden hästarna leddes in i "kôven" och skoddes där, någon Skillingmarksbo sade att "förr i vala skurades ej golven i mer än två gånger om året, Jul å Midsommar. Men så var det så mycket högtidligare vid dessa högtider på den tiden tillade han. / På ett ställe stod de väl med hustomtarna. Om hästarna var av en färg (bruna) så ryktades de av stalltomten, varje natt så de stod skinande blanka om morgonen. Om drängen eller husbonden ej kom i rätt tid i stallet på morgonen, så fodrade tomten hästarna, och de hörde att hä- starna tuggade höet när de kom å lätte (?) på stall- dörren. Hade de råg liggande på logen eller i "bua" (visthusboden) så märkte de att den blev omskyfflad vid passande tillfälle. Husbonden hörde en gång under det folket vilade middag att det rörde sig något på logen, han tittade genom en sprin- ga och såg en "liten grå" som var luden över allt skyffla den nyinslagna rågen som låg på loggolvet. Men det var ej bra att tala om att tomtarna hjälpte till, då slutade de. Om några gav dem nya kläder så slutade de ock med att utföra något arbete.
Troll.
Det var en gång ett "bergtroll" (somliga sade att det var en tomte) som kom till en käring å ville ha henne med för att hjälpa till när hans käring skulle få barn. Käring- en visste inte om hon skulle våga, men till slut lät hon övertala sig. Hon följde med till berget å strax när när hon kom in, så fick käringen ongen. Hon tvättade ungen åt trollet, å då hon skulle gå, så fick hon så mycket pengar, att hon inte behövde sörja för sig i hela sin levnad. Det var så grannt i berget. Allt som fanns var av silver å granna stenar.
Tomten
Tomtegubber det var väl så vanligt att de talade om förr i världen. Det var en liten gubbe med röd långmössa. Det var så grannlagt att man inte fick göra ngt som bullrade efter solen hade gått ner, för då gjorde tomten efter det hela natten, även ifall man gick bullrande efter solnedgången, så fick man sen ligga och höra hur det klampade därutanför. Och så kunde han bli elak mot boskapen då. Men annars var han inte farlig bara de inte retade honom. Han var ond eller god allteftersom han blev bemött. Vi barn var mörkrädda för honom. De brukade tala, att han tyckte mycket om tobak. Han var ett andeväsen i själva tómten.
Tomtar.
Min man brukade ju alltid att kola en eller två milor varje år. Och han låg för det mesta ensam och vaktade milan. Han påstod att det gick så bra att vara ensam, ty om det hände något med milan under det att han slumrat in så blev han väckt genom att nå- gon ropade hans namn. Man ropade Anders. Flera gånger hade han blivit väckt på det viset. Han påstod att det var tomtar, som väckte honom. Han högg aldrig ved om kvällen. Det ha- de han fått lära av gamla kolare. Högg man ved om kvällen vid milan så blev det oroligt kring milan om natten.
(Jättar) Bergdöser
Det fanns skrömt förr i världen. Mor min såg en stor gubbe i ett berg en gång. Det skulle vara en ’bergdöse’. Sen hon gick fick hon se en gubbe vid ett tvärbruet berg vid en bråte. Det var ett tomt hål i berget där. Där stod han å höll huvudet inne i hålet. Han var så stor så klac- karna var som en stor tallrek. Han låg där å hade lagt den ena armen över ryggen å så den ena klacken över den andra. Han hade gul skinntröja på sej, å näverskor på fötterna. Hon blev så rädd att hon sprang hem.
Om logkatten
På ställen där logkatt finnes gå hemmanen i arv för långa tider. Berätterskans mormor sade: "Den gården har gått i arv från släkt till släkt så där ha de logkatt" Och: "Det är "betydeligt" att en logkatt kan medföra så mycket tur". En logkatt lemnar ej ett ställe utan detta skulle bränna ner till grunden. Är det en god husbonde följer logkatten med även om husen uppföras på ett annat ställe. En elak husbonde kan logkatten fördriva från stället genom att giva dalig skörd. Både logkatt och tomte kan finnas på samma ställe Logkatt finnes ej på alla ställen.