Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Här var tomtar. Vi hade en dräng. Han kom in en kväll och slängde av sej rocken och torkade sej i ansiktet. Han sa inget om kvällen, men på morgonen talte han om, att han hade haft en tomte i följe. "När jag sprang, sprang tomten, och när jag stante, stante tomten", sa han. Tomten var rödklädd och hade pickelhätta, sa han. Han visste inte, var tomten var hemma. Tomtarna skulle dra från en till en annan.
Slakt
Slaktarna va rädda för sᴕdda, sum hade "onda öga", för di "stämde blo". En feck inte sega lᴕ (ludd), nᴕr en slakta. Slaktarn velle inte ha nᴕga, sum så på. Di velle inte, att dä sulle vära tomt i stia, nᴕr di slaktat; Därför ställde di dit ena grepel älle nᴕtt. Sneppa å körtla å sᴕnt sae di va orent, se dä skar di å å slängde bᴕrt. Kons magar: våmma, paltarasken, (nätmagen), löpet.
Bjäran
Det var en käring i Broska, som hade mjölkhare. Gamle Häradsdomarn Samuel Svensson jagade mycket, och han var efter honom flera gånger, men haren sprang ner i Skattagårds åker, och där förlorade hundarna spåret. Men nu gång satte de en karl till att vakta intill där gumman bodde. Gumman kom ur och höll upp förklät, och haren kom och hoppade upp i förklät, och sen bar gumman in honom i lagårn. Till slut sköt de honom, men då hade de sömhuve' och silver i bössan, och det blev bara stickeblôs av Broska mjölk- hare. Spiritus och bodrag okända. Tomtar likaså.
Tomtar
"Tômtevetter" fanns det mycket. Det var fullt i "sättrarna". De kom upp efter det folk hade lagt sig. Då gick de till spisen och skramlade i kärlen. Mor hade sett en liten tomte som satt i spisen och rökte pipa. Hon frågade vad det var för en liten dräng, men då blev han borta. Jag har inte sett någon, men jag har varit noga med att inte ar- beta om kvällarna. Det var på ett ställe de ha- de hund, och det slog inte fel än att han bör- jade skälla på en viss tid om kvällen. Då ställde sig drängen och skulle vakta en kväll och se vad det var. När hunden började skälla så kom det en hel rad med små gubbar och sprang framför hun- den och stack åt honom och hade roligt.
Tomten
Farmor hade kommit till vedbacken en kväll. Då fick hon se en liten gubbe, som inte hade mer än ett öga. Det satt mitt i ansiktet, å det lyste så skarpt. Gubben hade skägg. På huvudet en röd 'tôppluva'. Hon trodde att han var där för att han skulle se efter om yxan låg på stabben. Om den hade legat på stabben, så hade de inte fått fred på he- la natten. När hon tjänade på Sulvik, så fick hon se en 'tomtegôbbe' under lagårdsgolvet. När hon lyfte upp luc- kan, så stack han upp huvudet. Den gamla 'moran' i Bråten hade tomtar. Där fick inte något arbete uträttas efter sol.
Tomtar
Det till och med vet jag de som satte lite mat särskilt julafton i lagår'n till tomten, för han skulle ha lite då. Det var en gammal sägen: Det var en som hade för sej, att hur lite han gav sina oxar, så var de lika väl feta. "Nog ä dä en som ger dom i smyg", tänkte han. Han la' sej på lur en natt. Då kom en liten gubbe och stönte och bar någ- ra strå'. "Dä va la inget å stöna för så lite!" sa' bonnen. Den tog te å draa därifrå', och sen hjalp det inte hur mycket han gav sina djur.
Visa
Då Heddy var barn, lärde de gamle sina barn denna visa: På Kålhuvudet där väver de vävar På Holmen där går det i fläng På Kibbenäbbet där går de och trälar I Sumpen där sover de än I Klämma där kokar de kaffe På Flantås där bryggar de och bakar På Tomta där skrapar de ihop På Kampaln där stickar de och syr I Tryckkort där knäller de och knyr På Hunnepalln där svarvar de rockar I Hunneviga där stagar de ål På Bualle där drar de krok På Rösseberget där går det på stort I Änga där snattar de och stjäl, för de e rädda att de ska svälta ihjäl.
Sjörå och skogrå m.m. Tomtegubbar
Min morfar hade sett skogråa, oppå Vårviks socken i Nötevika. Då gick hon och band (= stickade strumpor) men hade mässingspeter. En gubbe (Öjden?) hade hört sjöråa ropa honom vid namn. Men de tordes aldrig svara henne. Skogråa var lik en annan människa men hade svans bak. Tomtegubbarna var i lagårdarna. De var rädd för tomten. Han skulle gå och sköta korna åt dem. Somliga satte mat åt tomten (i stallet l. lagårn): gröt med smör i. En gubbe i Laxarby blev ryckt av kärran av skogråa, och han var borte i åtta da'r.
Tomten
När jag var ung så tjäna jag dräng på Humule (Torp). Och så hade vi några fölongar, och det var på vintern. Men di hade gett se iväg så vi fick inte in dom. Di hade gett se ut på sjön, och till slut så jag ut med min pojk, han var bara några år gammal, och då fick vi in dom. Jag var arg så jag gräla och väsnades, och i detsamma som vi gick ut ur lagårn, så small det ett skott alldeles intill mig. Pojken han ble ju förlägen och fråga: -Vad var det? -Tyst, pojke, sa jag, och så gick vi in. Men vi räkna på att det var tomten, för han tyckte inte om att man väsnades och röt i lagårn.
Husbygge och flyttning
När en stuga byggdes, så lades kopparpengar på den ena hörnstenen. När gamla stugor har rivits, så har det legat kopparpengar på hörnstenarna. Om verktygen fick vara i fred för tomtar och allt under bygget, så blev det en god tomtplats. Levande ormar borrades in i fähuströsklarna. Det skulle vara bra. Då blev inte djuren sjuka. Husen byggdes för det mesta för öst och väst med fönster på södra, östra och västra sidan. Åt norr skul- le det inte vara någon öppning. Innan en flyttade in i ett nytt hus, så släppte man in katten. Om hon kände sej hemma och sprang upp i spi- sen, så skulle det bli trivsel.
Tomte.
Att det fanns tomtar vet jag bestämt, för det har jag sett en med mina egna ögon. Det var inte inbill- ning. När jag skulle vattne kon en kväll, så fick jag se honom. Han var i båset hos kon. Det var en liten grå gosse med en röd huva. Han satt hop- krupen framme vid huvudet på kon. När jag kom med vasshinken, så försvann han. Mor och mor- mor hade sett tomtenissar. De ljög inte. Di var snälla. Di vakade över kreaturen. Det gick inte an att föra väsen om kvällen i uthusen, för då ställ- de de till med väsen om natten. Vi ser inte så- dant skrömt nu, för det är en annan tid.
Lucia, jul
Lusse bar ju till en del fattiga, men jag vet inte, hur stora lass han kunde ta. Han höll sig helst vid kvarnarna, där han kunde stjäla mjöl och ge de fattiga. (Johannes) Det var en gubbe, som inte hunnit med att mala i tid, och så malde han julanatt, och då satt det en liten tomte i kvarnhjulet. (Johannes) De skulle stanna kvarnarna vid midnatts- tid om lusse, så Lusse fick mala sin mält, an- nars blev det otur. (Aug. Bengtsson, f. 1863.) De fick inte mala lusse natt, för då rök kvarnen sönder. (Karl Jönsson, f. 1862).
Läkekonst
Om någon hade varit ute och gått och sett något konstigt eller ramlat omkull på en sån plats och talte om det blev di sjuka. Då skulle di stöpa sig. T.o.m. minns jag att di gjorde det när jag var barn. Pappa var skomakare. En kväll då han skulle gå hem från stället där han varit och arbetat, skulle han gå förbi en tomt där det skulle vara som nåt spökaktigt. Där hade gesällen ramlat omkull. Sen hade di väl talt om det sinsemellan. På natten blev han sjuk, och då sa di att han blivit trollkramad, och så skulle di stöpa bly över honom. Di hällde smält bly i kallt vatten över den sjuke.