Den Erikska ätten framträdde under tidigt 1150-tal och kom att spela en helt avgörande roll för den svenska statens framväxt under medeltiden. Ättens förste kände kung var Erik Jedvardsson, senare känd som Erik den helige, vilken enligt traditionen mördades i Uppsala år 1160 och därefter upphöjdes till rikspatron. Hans ättlingar kom att växla om makten i riket med den rivaliserande Sverkerska ätten, en strid som ofta präglades av våldsamma konflikter och dråp.

Under den Erikska ättens tid vid makten konsoliderades kristendomen i Sverige, och riket knöts närmare den katolska kyrkan i Rom. Kända medlemmar av ätten innefattar den mäktige kungen Knut Eriksson, som regerade i nästan tre decennier, samt Erik Knutsson och den sistnämnde kungens son, Erik Eriksson, som avled barnlös år 1250. Med Erik Erikssons död utslocknade den Erikska ätten på manssidan.

Efter ättens utslocknande övergick makten till Birger jarls son Valdemar Birgersson, som tillhörde Folkungaätten. Genom giftermål med medlemmar av den Erikska ätten kunde Folkungaätten stärka sina anspråk på den svenska tronen och föra det kungliga arv som ätten representerat vidare in i den svenska medeltidshistorien.