Ynglingaätten räknas som en av Nordens äldsta och mest betydelsefulla kungaätter, vars tidiga historia till stora delar är känd genom skaldekväden som Ynglingatal och Snorre Sturlassons Heimskringla. Enligt traditionen grundades ätten i Uppsala av fruktbarhetsguden Frej, som i sagan även kallades Yngve, vilket gav upphov till ättens namn. De tidiga medlemmarna regerade som mäktiga s.k. Uppsalaungar och sägs ha haft sitt maktcentrum vid Gamla Uppsala.

Ättens medlemmar spelade en central roll i den nordiska forntiden och sagotiden, där gestalter som Fjolner, Adils och Ingjald Illråde har skildrats i både historiska krönikor och isländska sagor. Flertalet av dessa tidiga hövdingar och kungar förknippas med de mäktiga kungshögarna i Gamla Uppsala, vilka än idag utgör påtagliga minnesmärken över den fornnordiska stormaktstiden. Enligt mytologin offrades till och med kungen Domalde till gudarna för att säkra goda år.

Grenar av Ynglingaätten kom sedermera att sprida sig till Norge, där de etablerade en långvarig kungalängd som kom att prägla Norges enande och tidiga medeltid. Den norske kungen Harald Hårfagre räknades av historieskrivarna till denna ätt, vilket knöt samman den svenska forntiden med det norska riksbyggandet. Ättens direkta maktposition avtog i takt med kristendomens införande och det framväxande svenska enhetsriket under tidig medeltid.